Din Sputnik-teori, min skapare

Can buy me love

2011-03-27T22:30:00.004+02:00

The Great Happiness Space: Tale of an Osaka Love Thief handlar om värdar. Manliga värdar som är väldigt trevliga mot sina kvinnliga kunder. I Osaka. Så lite som att det finns hund- och katt-kaféer, dit man kan gå och umgås med djur, så finns det värdbarer, dit man kan gå och umgås med män. Eller kvinnor, vilket är mer allmänt känt. Kelly Osbourne var på en. Det såg jag på TV. Det är dyrare att umgås med människor än med djur. Och inte lika otvunget, verkar det som.

När det berättas att kvinnorna kan betala 2000-3000 amerika-dolares per tillfälle så börjar jag undra vilka kunderna är. Är de välbetalda karriär-kvinnor (de ser alla ut att vara 25-30), eller har de helt enkelt rika föräldrar? Nej, visar det sig efter någon halvtimme, i ett dramatiskt ögonblick: de är typiskt själva värdinnor eller call girls. Prostituerade. De har sex med män, eller serverar drinkar till män, som de inte vill ha sex med, eller servera drinkar till, och bränner pengarna de tjänar på att umgås med professionella underhållare, som de blir kära i och drömmar om att bli ihop med. Det blir de inte, eftersom värdarna inte menar ett ord av vad de säger, när de säger att de kan bli ihop med kunder.

Först känns huvudpersonerna väldigt cyniska och osympatiska, men de drar också ett tungt psykiskt lass. De kan inte ha egna förhållanden. De säljer också sina kroppar om tillfälle ges och det känns som rätt steg att ta. Men sex är typiskt avslutningen på en affärsrelation. Då återvänder inte kunden. De har fått vad de vill ha. De vill inte knulla och avsluta, de vill att kvinnorna ska komma tillbaks och köpa mer champagne, som serveras i tillbringare, med is.

De är snygga på Shinjuku-sättet: de bleker det halvlånga håret, de har designer-kläder som får dem att se ut lite som om de vore med i science fiction-film, de är "snyggare än vanliga killar", som en kund säger i filmen. Kunderna har ofta precis samma värdinna/kund-förhållande i sitt jobb, som de omvänt intar när de går till Issei och hans anställda. De verkar inte riktigt se parallellen.

Men om de här värdarna, som uppenbarligen är människor, även om de är cyniska och kalla och mest ute efter pengarna, ersätter heroin, amfetamin, benzo, kokain och Kir så kanske det i någon mening är bättre. Eller är beroende alltid lika dåligt? Kan det vara det? Är nikotin lika illa som alkohol? Är kokain lika illa som heroin? Är amfetamin lika illa som benzo? Är snygga, cyniska killar med blekt hår och dyra kläder lika illa som dessertvin? Vad jag har fattat så har de inte droger i Japan på samma sätt som vi har här. Jag undrar vad de tycker om män, om kvinnor, om droger, om förhållanden. Vad gör de som inte går på värd-barer, dricker de shozu-drinkar istället? Är det bättre eller sämre.

Livslång kärlek

2011-03-26T15:22:00.002+01:00

Idag rekommenderar jag Lena Anderssons resonemang kring otrohet och livslång kärlek i DN.

Det var allt jag hade att säga.

Skajp

2011-03-16T16:01:00.004+01:00

Jag uppgraderade Skype till version fem och undrar lite hur de tänkt runt UI:t. Det är stort, fönstret blir mycket större än förut. Antagligen tänker de att man ska ägna sig åt att skajpa när man skajpar, snarare än att ha det lite vid sidan om. Men de har lämnat för mycket plats. Kontaktlistan är mycket luftigare än förut, så att man ser mycket färre kontakter. Men den riktiga kickern är att de har lagt in någon form av hemmasnickrad coverflow. Den är helt vansinnig:

- hackig och långsam
- ingen transparens används och på grund av hur layouten ser ut så hoppar bilden som ska till förgrunden fram bakom den tidigare valda bilden
- det känns konstigt att dra och scrolla i den, vilket beror på att man inte kan dra i den, utan det listelement man inleder ett klick på väljs och scrollar till mitten
- samma konstanta scrollningstid används oavsett om man rör sig ett eller två element per steg
- många har ganska lågupplösta avatarer, vilket gör att de uppförstorade bilderna blir skitfula
- många har ingen avatar alls, vilket gör att man scrollar runt bland en massa identiska, anonyma bilder
- eller scrollar och scrollar, "hoppar" känns mer korrekt
- som typ Patrik Sjöberg

Jag har för mig att det finns en coverflow-widget i Cocoa nu för tiden, och använder man den så blir det ganska schysst. Nu använder väl Skype antagligen något portabelt toolkit i stil med Qt för sitt UI, men inte ska det behöva vara såhär dåligt för det?

Johnny

2011-03-01T21:17:00.004+01:00

En annan sak jag gillar är Johnny Bode, och medlemmarna i Facebook-gruppen som vill ha hans porträtt på 200-kronors-sedlarna är inte ute och cyklar. Galningar behöver också lyftas fram. För de av er som inte läste Wikipedia-artikeln sist jag länkade till den så kommer här en kort sammanfattning av höjdpunkterna och lågvattenmärkena under hans karriär:

* Skrev en låt som hette "En herre i frack", som bl.a. spelats in av Gösta Ekman d.ä. och Jan Malmsjö.
* Satte upp en revy i Norge under kriget, där han drev med svenskar.
* Greps av Gestapo och sattes i koncentrationsläger.
* Skrev filmmusiken till den första Åsa-Nisse-filmen.
* Skrev religiösa sånger åt Lapp-Lisa.
* Importerade östtysk film.
* Skrev framgångsrika operetter till Wieneroperan.
* Påstod sig ha skrivit An Der Schönen Blauen Donau.
* Åtalades för bedrägerier, tjuvåkning, stöld, taxismitning och tjuvringning.
* Drabbades av psykos och hamnade på mentalsjukhus.
* Spelade in "Bordellmammans visor".

Ja, vad fan ska man säga? Nog verkar han roligare än Carl von Linné?

Boys in the Band

2011-03-01T20:55:00.003+01:00

Jag är inte så snabb alla gånger, men nu inser jag hur bra Libertines var. Sjukt bra faktiskt. Det tog ett tag för att jag har långsamma reaktioner. Så här gick det till: jag och Henke lyssnade på Fuck Forever med Babyshambles. Han sa att han gillade Libertines bättre. Det gick typ fem år. Jag såg The Seven Ages of Rock. Scenen där polisen stormar Libertines lägenhet under en improviserad spelning imponerade stort på mig. Jag lyssnade på Up the Bracket och fastnade för Boys in the Band. Jag lyssnade mest på den låten. Det gick några månader. Jag lyssnade på hela skivan ett par gånger. Jag upptäckte fler och fler bra låtar. Jag insåg att hela skivan var skitbra. Jag laddade ner Libertines. Jag lyssnade på den en gång och tyckte att den var sämre än Up the Bracket. Det kanske den fortfarande är, men andra gången är den mycket bättre än första, och What Katie Said är en jättefin låt.

Kanske inte världens mest finkulturella referens, men jag gillar dem på lite samma sätt som jag gillar Blur. De är inte rädda för att skoja till det lite med musiken. Det blir ganska galet ibland. Kanske inte Blur-tokigt, men galet. Eller tokigt. Vad är egentligen skillnaden på galet och tokigt? Är det inte ungefär samma sak? Jag känner att jag upprepar mig en del när jag gör de här vändningarna där jag byter ämne helt plötsligt. Upprepar jag mig så känner jag mig lite tråkig. Jag är tråkig. Just nu är jag tråkig. Fan också!

Hellners galna uppvisning

2011-02-24T22:24:00.003+01:00

Svensk superskräll i sprintfinalen

Emil Jönsson i tårar efter bronset

VM-GULDET SOM CHOCKADE ALLA

Hellner fick sitt guld – då kom tårarna

Läsare: ”Kung Hellner och prins Jönsson”

Petter Northugs pappa berättar om svenskarnas taktik Till SportExpressen.se: "Verkar som Jönsson bromsar när Hellner får lucka."

Guldkuppen - så blåste han Northug

Hellner firar - med 30000 norrmän

Hellner, Northug och Jönsson hyllades tillsammans

Hellner: Det var ett helt perfekt lopp

Men på något sätt så känns det ändå som om det är Svenska Dagbladet som säger det bäst, på ett klassiskt, konservativt, tillbakalutat sätt:

Marcus Hellner tog VM-guld

Säga vad man vill om rubrikssättningskonsten, men inte går den framåt. Och säga vad man vill om Kalla, men jag börjar svänga över lite mot att fria till Marcus Hellner istället. Och när jag har sagt det om Charlotte Kalla så har det varit mest på skämt, nu är det mer som att jag funderar på hur många hundralappar man bör lägga på ringen om man vill få ihop det med en kille som har både VM- och OS-guld. Och säga vad man vill om Kalla, men i uppförsbacken i semifinalen så kändes det som om hon hade samma överlägsna klipp som Hellner hade i finalen, lite sådär så att man ironiskt kan säga att man fick tårar i ögonen när man såg det. Fast det är inte ironiskt, utan ett sådant steg får en faktiskt att få en tår i ögat. Fast ironiskt. Eller inte. Inte.

H43

2011-02-16T21:31:00.004+01:00

En rolig grej med den här marknadschefen som kallat en schlager-artist för en "svullen neger", förutom att hans känsla för vad som är socialt gångbart är anmärkningsvärt mycket ur fas med resten av Sverige, är att de artiklar jag läst om det verkar förutsätta att man vet vad H43 är. Jag har en vag känsla av att det kan vara ett handbolls-lag, men skulle inte de kära "journalisterna" (tveksamt uttryck, eftersom den senaste artikeln jag såg var publicerad i Aftonbladet) kunna berätta det i så fall?

Super-chocken på Ballmers sprit-fest i Nokias bastu

2011-02-15T19:20:00.006+01:00

Hej, hej, tjenare!

Okej, så rykten går återigen om att Apple ska släppa billigare telefoner och Sony-Ericsson lanserar sin Playstation-telefon, som det gått rykten om sedan långt innan den började utvecklas. Men ingenting slår Nokia-Microsoft-dealen den här veckan.

Nokia överger sina båda open source-system för att suga i sig Ballmers slutna, onda saft. Nokia har aldrig varit ett bolag som har kunnat utveckla mjukvara. Sedan iPhone kom har de ryckt än hit, än dit (eller snarare svajat, "ryckt" låter som att någonting någonsin skulle ha kunnat gå fort), utan att lyckas lappa ihop ett UI som ser okej ut. Problemet är att de vid något tillfälle har lärt sig att tänka i termer av "plattformar", och en plattform är alltid lösningen. Hade de fattat vad lösningen på problemen var så kanske jag inte hade jobbat på RIM idag, utan på Nokia. Men Nokia har aldrig fattat vad ett UI är, de tror att det måste vara en "plattform", att det måste vara oerhört komplext och att det måste lösa alla problem samtidigt. Tror man det så är Qt en utmärkt lösning: det är komplext, stort och kan lösa alla problem, om man med "problem" menar något i stil med "jag vill utveckla X, jag vill att det ska vara enkelt, men jag skiter i hur resultatet ser ut".

Nokia har fastnat i samma fälla som Sony-Ericsson och Motorola snubblade i för några år sedan: de kan inte bestämma sig för ett system. De vill att alla ska vara glada, så samtidigt som de säger att det är Windows Mobile som gäller, så vill de även fortsätta med Symbian och Meego, för att inte tala om S40. Precis som Sony-Ericsson och Motorola ville köra Windows Mobile, Symbian, Brew, sina egna feature phone-system och vad som helst de kunde lägga vantarna på. Tills de insåg problemet, sa "fuck it" och gick över till Android. Och faktiskt lyckades få ut telefoner som folk gillade och som de tjänade pengar på, eftersom de faktiskt är ganska duktiga på att göra telefoner, när ledningen inte lyckas förlama hela organisationen med idiotiskt veliga beslut. Ungefär som Nokias ledning gör just nu. Om de verkligen tror på Windows Mobile, så kasta ut Symbian, kasta ut Meego och kör järnet på Windows Mobile. Våga lite! Det gör de inte.

De vill kunna luta sig mot Symbian tills de har sina nya, coola Windows-telefoner ute, och mot Meego som potentiellt framtids-system, om det skulle visa sig att Windows inte håller vad det lovar. Och Microsoft har aldrig hållit ett enda löfte till mobilmarknaden. Den nya versionen visar dock att Microsoft i alla fall klarar av att analysera vad grejen är med iPhone och Android, och lägga ett snajdigt UI ovanpå sin legacy-plattform. Sedan iPhone kom så är det nämligen det snajdiga UI:t som är substansen. Nokia tror fortfarande att det är megapixlarna, nätverket, förkortningarna, valfriheten. De har inte fattat det snajdiga UI:t. De har inte fattat att "snajdig" är årets ord, och har varit det varje år sedan 2007. På Nokia är årets ord alltid "plattform".

Som Tomi Ahonen påpekar så är Microsoft vinnaren i den här affären. Utan Nokia så hade Windows Mobile inte hittat några vettiga mobiltillverkare som hade velat satsa på systemet. De hade knappt fått de vanliga taiwanesiska ODM:erna, för Android har förändrat allt för dem. Förr i tiden var Windows Mobile det enkla valet för dem. De trodde på Start-knappen på telefonen, Windows-användare ville ha den på telefonen också. Android är gratis, enkelt och stöds av varenda chip-tillverkare. Microsoft hade fått lite halvhjärtade försök från stora tillverkare som Sony-Ericsson, Samsung och LG, samtidigt som de satsar sitt torra krut på Android. Utan någon form av marknadsföringsmirakel hade Windows Mobile 7 aldrig lyft, även om det är snajdigt. Nu ger Nokia dem chansen. Men tjenare, de ska inte släppa någon telefon förrän nästa år. Det är om minst ett år. Tills dess är det risk att Windows Mobile har dött och glömts bort överallt utom på Nokia. Och då har ändå Nokia lagt det året på att lära sig om Windows Mobile, medan Microsoft har lagt ännu ett år på att försöka komma ikapp Apple och Google. Medan Apple och Google istället har haft ett år på sig att hitta på nya, överraskande grejer som det kommer ta Microsoft ännu ett år att jaga ikapp.

På Nokia skulle man dock fortfarande vara glada, eftersom man har en ny plattform.

Men Microsoft kan fortfarande lyckas. De har visat sjukdomsinsikt och kämpat sig ikapp iPhone och Android rent tekniskt. D.v.s. de har också ett snajdigt UI. Och Nokia har visat viss sjukdomsinsikt genom att hoppa på ett nytt tåg. Så vem vet...

Hej då, hej då!

Är det en pub eller vad fan är det?

2011-02-12T09:14:00.006+01:00

Ibland händer det att man går till Fagan's, eftersom det ligger centralt och man vill ha en öl. Och om det är som igår, att det är fullt på både Bishop's Arms och Pickwick's. Men stället är ju helt jävla CP. Varenda gång man kommer dit så finns det en massa lediga bord, men de är alla bokade. Till senare. Jag fattar inte. Och boka bord på en pub, finns det? Är inte en pub ett ställe man slinker in på lite spontant och tar en öl, snarare än ett ställe man planerar en vecka i förväg att gå till?

"Pub-mat"

Hörde förresten en så rolig grej om Tusen & 2 härom dagen, när jag var där och åt en form av hamburgare. En bekants bekant hade beställt bord för 15 personer. Någon dag senare hade den bekantas bekanta blivit uppringd från restaurangen och fått veta att de hade fått in en annan bokning, för 37 personer, som de hellre tog, så den bekantas bekantas sällskap var inte längre välkommet. Det här rimmar väl med hur Tusen & 2 funkar: man går dit för de osvenskt goda burgarna, men tvekar samtidigt, eftersom man vet hur dåligt behandlad man blev av personalen sist man var där. (Som gammal Uppsala-bo tänker jag på Shima pizzeria, bemannad av "Kom inte tillbaka"-mannen med hästsvansen.) Nu senast fick vi acceptabel, nästan trevlig service, men jag gissar på att det var någon form av misstag. Kolla förresten deras slogan på hemsidan, så jävla rolig.

"Clip-art"

Respektlös dödsruna

2011-02-06T21:05:00.004+01:00

Läste på Fejan att Gary Moore dog idag. Det är på Fejan man får sina nyheter serverade nu för tiden. "Nyhet" är förresten ett ganska roligt ord. Ungefär som att Gary Moores "låtar" är ett ganska roligt ord. "Låtar" som i "då hörde han ett dumt låt".

Så jag lyssnade på "Victims of the Future" från 1983. 80-tals-metal är så ofattbart dålig. Varje gång jag lyssnar på det så slås jag av allt är en missuppfattning av Black Sabbath, blandat med lite försök till taskig 50-tals-rock. Man kan inte spela Sabbath-musik med den produktionen. Eller 50-tals-rock.

Låtarna är en dålig blandning av Sabbath-pastischer och pop-refränger, som är alldeles för dåliga för att lyfta en låt. Ozzy gjorde det nog bäst på "Blizzard of Oz", men då hade han i alla fall några riktigt bra låtar och enorma gitarrsolon av Randy Rhodes. Gary Moores gitarr-runk är inte lika bra. Han är duktig, men har inte samma förmåga att väva in vettiga melodier i sina solon.

Men så kommer "Empty Rooms". Det är i balladerna som Gary Moore är som bäst, och det blir inte bättre än i den här låten. En perfekt mellanstadie-tryckare, som väver in en i en väv (antar jag) av djup melankoli. Det är som "Parisienne Walkways" eller "Spanish Guitar", fast med lite tryck.

Låten är en ganska osannolik hit, med det långa, lugna mittpartiet och det nästan banala gitarr-solot. Jag tänker mer på Dire Straits än på Sabbath. Det tror jag är bra, för Gary Moore passar bättre som Mark Knopfler än som Tony Iommi.

På den gamla goda tiden, d.v.s. när den här skivan släpptes, så läste man Okej. Eller jag gjorde det i alla fall. Av alla artister som fanns på bild (ett tag var det nästan bara Samantha Fox), så var Gary Moore fulast av alla.

Man han gjorde i alla fall "Empty Rooms". Och Ozzy lever fortfarande. Vem hade någonsin kunnat tro att han skulle överleva någon över huvud taget?

Bäst 2010?

2011-02-05T14:16:00.005+01:00

Så vad hände?

Kvelertak släppte en skiva och smet från Debaser, skivan var bra och kändes fräsch, men det blir en del tomgångs-hardcore med en massa powerchordriffande som inte riktigt leder någonstans. Inte årets bästa skiva.

Basia Bulat släppte en skiva som var mer ledsen och mindre galen än den första. Väldigt bra sådär, men jag har inte lyssnat lika mycket på den som den första. Den står inte ut lika mycket. Inte årets bästa skiva.

Roky Erickson släppte en skiva tillsammans med Okkerville River. Lite småspännande produktion, och inspelningar av en massa gamla låtar, där vissa har blivit bättre och andra har blivit sämre. Roky har alltid rösten, men det är inte årets bästa skiva.

Kanske har alla andra i hela Sverige rätt, kanske är Robyn bäst, men jag har inte lyckats ta mig in i den hypen. Arcade Fires skiva kändes som en urvattnad upprepning. The National har jag inte lyckats se något bra i över huvud taget. Off skyltar med gamla hardcore-stjärnor, men hardcore är alltid hardcore och det är väldigt sällan det verkligen lyckas. Ingen av dem har gjort årets bästa skiva.

Årets bästa skiva verkar vara Best Coasts "Crazy For You". Kanske lite för att jag inte har lyssnat tillräckligt mycket på musik under 2010 och antagligen har missat de där riktigt legendariska skivorna, men det är total känsla från början till slut, och det är befriande att lyssna på pop som vågar vara lika dum som Broder Daniel. Årets bästa skiva.

Lyssnar igenom Burzums nya platta

2011-01-30T17:56:00.004+01:00

Ny skiva av Burzum igen. Förra årets Belus var inte så övertygande, men enligt hemsidan ska Fallen vara mer i stil med de två första skivorna, vilket låter helt rätt. Han har aldrig lyckats toppa första plattan.

Introt är hotfullt. Inte på det klassiska black metal-sättet, utan lite mer Burzum-märkligt. Fast få saker kan vara så old school black metal som viskningar. Jag tänker lite på Tiamat.

Jeg faller. Oj, lite thrash-metal-riff i början nästan, fast Burzum-aktigt. Snabbt går det. Hur ska det här gå? Det lugnar snabbt ner sig. Inte riktigt samma övertygande inledning som på första låten på Belus, men det riffet var å andra sidan det bästa på den skivan, och tog mig tillbaks till trasiga Thorns-demos från 91. Sången är väsande, inte alls samma känsla som på den gamla goda tiden. Och så värsta schlager-refrängen. Greven kan fortfarande överraska. Sen pratar han lite med skorrande r. Är det verkligen okej 2011? Det är mer progressivt än förra plattan, men känslan jag får är mer en blandning av andra plattan och vanlig, mesig symfoni-rock. Ryck upp dig nu! Mindre prat och mer riff- och melodi-galenskap! När refrängen kommer för tredje gången så är jag rätt trött på den. Mm-mm-mm, jeg faller. Ingen utom Greven hade dock kunnat koka ihop de här märkliga thrash/black-hybrid-riffen, och det tar mig i alla fall tillbaks till första plattan, där en märklig Bathory-pastisch som War kunde kvala in. Men det var 1992 och det var viktigt att visa att man hellre lyssnade på Celtic Frost och Bathory än Carcass och Entombed.

Valen: Mer thrashigt och mer halvtaskigt black metal-väsande, och så mer schlager-sång. Vad är det för märklig värld han har hamnat i? Har han druckit sig full på dålig vikinga-rock? Trevlig basgång i versen. Men kommer jag verkligen kunna lyssna in mig på det här? Har jag redan bestämt mig för att skivan är ganska menlös? Den som lever in total darkness får se. Breaket efter andra refrängen, men lite mer hysteriskt väsande till ensam gitarr minner om gamla tider. Just när gitarr-spelet börjar kännas mysigt igen så börjar han prata. Kom igen nu, är det någon form av postrock-influens, eller vad är det? Jag smälter lite grann när han låter gitarren tala, men sången förstör ganska mycket, både när han väser och när han sjunger som en vanlig människa utan minsta spår av corpse paint. Sen försöker han faktiskt skrika lite som på den gamla goda/onda tiden, men han kan inte få rösten att spricka lika vackert. Låten är över nio minuter, men det är inte direkt en ny My Journey to the Stars vi har att göra med. Det fattas energi och överrasknings-moment.

Vanvidd: Där fick jag, här låter det faktiskt lite som just My Journey to the Stars precis i början. Väldigt bra riff. Sen måste han givetvis in och sjunga utan corpse paint. Blandningen blir lite konstig, det hade varit bättre om han hade hållt käft. Grymt eko på sista ordet i versen, snacka thrash. Jag saknar de vansinniga avbrotten, det hysteriska skrikandet, de knasiga riffen. Det är för ordinärt, även om det är ganska märkligt för att vara någon form av black metal. Halvvägs igenom händer det plötsligt: galna meningslösa vrål till midtempo-trummor. Det var välkommet. Sen börjar det kännas lite väl mycket som Belus igen. Det är liksom bra, men det är inte Burzum-bra. Sen tar det slut.

Enhver til sitt: Återigen en inledning som minner om första plattan, sen kommer lite standard-Burzum-riff i mellantempo. Och så lite gitarr-drones, innan han börjar väsa igen. På norska. Alltid på norska. Lite trevligt gitarrspel här och där, men inte något som verkligen sticker ut. Och så sången, som jag tjatat om typ fem gånger nu: ta in en ondskefull 18-åring om du inte kan sjunga själv! Och så det ständiga pratet. Borde jag sluta skriva om det? Kanske det. Kanske inte. Dö-riffande, dö-riffande, dö-riffande. Han borde dra ut mer på det där ledsna gitarr-breaket vid fyra och en halv minut, och verkligen plåga lyssnaren med känslan av ensamhet och sorg. Som han hade gjort för 19 år sedan. Fan vad första plattan är bra. Det bästa som har gjorts inom konstarten musik. Väldigt långsam ut-fade avslutar. Tack.

Budstikken: Över 10 minuter, börjar lovande med lite fummel och pukor, nu tänker jag på My Journey to the Stars igen. Borde jag nämna några andra låtar? Kanske Black Spell of Destruction? Kanske det mest finstämda han gjort, trots diverse försök med hotfull ambient. Det här låter faktiskt ganska bra. Åtminstone de två första minuterna. Argh, han börjar prata igen! Thrash-känsla igen i den snabba, marscherande fyrtakten. Härligt ensamt gitarr-bludder, och så börjar han prata igen. Igen! Kom igen! Fast hade det inte varit Burzum så kanske jag hade tyckt att det här var riktigt bra. Inte skit-bra, men riktigt bra. Kanske. Kanske om det hade varit ett helt annat band, som hette typ Burkzum. Burk-zoom. Burk-summa. Burkaz. Tra-la-la sång igen, jodå s'att. Ja, sen fortsätter det så, á la Belus: en hel del dö-riffande som inte leder någonstans. Det kanske är bra riff, men man måste inte spela dem 3000 gånger på raken för det. Så här i näst sista låten kanske jag borde passa på att nämna att jag gillar produktionen. Ganska skitigt gitarrljud och bett i trummorna, med mullrande pukor. Sen är det slut.

Till hel och tillbake igen: Oj, det här börjar oroväckande. Riktigt jävla hemskt faktiskt, och inte på ett bra sätt. Stänger av.

Årets hatjakt

2011-01-16T16:17:00.004+01:00

Vargjakten går bra i år igen, precis som förra året. Då handlade det tydligen om att skjuta av inavlade svenska vargar (vilket givetvis inte gick så bra, eftersom det är svårt att se om det är en inavlad eller en normal varg man skjuer på), medan det i år handlar om att skapa "acceptans", d.v.s. att ge de varghatande jägardårarna tillfälle att kanalisera sitt hat mot fienden.

Min synpunkt på det där med inaveln är att det inte känns som någon bra idé att minska en stam på 200 djur, om man vill undvika inavel.

Mitt anspråkslösa förslag på samma tema som acceptans-jakten är att vi kanske skulle ge rasistdårarna en dag om året då det är fritt fram att bränna flyktingförläggningar. Det skulle ge dem möjlighet att ventilera, och i längden givetvis få dem att acceptera det mångkulturella samhället. Kanske något för Centern att driva?

Ett ord som avslutning: viltvård. Tur att det andra ordet i den sammansättningen inte har smittat av sin mening på t.ex. äldrevård.

Gott och blandat

2011-01-15T17:12:00.006+01:00

Det kan vara så att det bästa med Susanna Clarkes "Jonathan Strange and Mr. Norrell" är att den känns så lik en genuin 1800-talsroman. När sämre författare försöker uttrycka sig ålderdomligt blir det bara löjligt, men Clarke har koll. Det är inte bara språket som gör det, utan även det ryckiga tempot, där ett helt kapitel kan ägnas åt en konversation som inte tar handlingen någonstans, och det dickenska persongalleriet. Mina tankar går till Umberto Eco när han är som mest lyckad, som i "Rosens namn" och "Baudolino", och naturligtvis till Charles Dickens och systrarna Bronte. Välskriven fantasy, det är inte varje decennium. Rekommenderas!

Att kopiera 46000 små filer till ett MicroSD tar enligt min dator 6 timmar. Jag hade glömt bort hur sjukt långsamma flash-minnen kan vara. Har man en massa zip-filer i en katalog-struktur och vill packa upp dem till samma katalogstruktur och bli av med zip-filerna så kan man göra såhär:


yes | for i in `find . -iname *.zip`; do echo $i; unzip $i -d `dirname $i`; rm $i; done

Inte helt klockrent, men det allra mesta blev rätt. Syftet med hela grejen är att lägga över allt relevant innehåll från ftp.scs-trc.net/pub/c64 på min 1541 Ultimate som levererades under veckan. Jag är fullt medveten om att det här inte är att räkna som sjukt nördigt, utan snarare patologiskt. Det är okej.

På spellistan just ju: Dr. Vector, Off!, Antonio Aguilar (tack, Mattias!), Blur.

Jag köpte en ny väckar-lampa, eftersom min förra pajade och jag vaknar så mycket bättre av ljuset än av ilskna signaler från en väckarklocka. Precis som den förra så har den ett användargränssnitt från helvetet. Jag försökte ställa klockan utan att läsa manualen. FAIL. RTFM. LOL.

Säga vad man tycker

2011-01-12T22:13:00.003+01:00

Symbians tidigare CTO berättar vad han tycker, saker han aldrig hade kunnat säga om han fortfarande jobbade där. Jag gillar speciellt kommentaren om platform security, eftersom jag har lagt flera månader av mitt (arbets-)liv på att stångas med det.

Bulle

2011-01-12T20:12:00.004+01:00

Henrik Kniberg skriver på sin blogg om bull-protokollet. Det kanske kan kännas lite överspänt, men om det funkar så löser det det vanliga problemet att saker ramlar mellan olika typer av sittmöbler och blir liggande på golvet tills bullbagaren tröttnar på att bullen ligger på golvet och samlar damm och torkar.

Svenne-fest

2011-01-09T16:27:00.005+01:00

Den första januari gifte sig Simon och Amanda. Det var ett väldigt fint bröllop och en trevlig fest efteråt. Men redan förra året var det svensexa, som jag tänkte visa lite bilder från. Bilder tagna med min telefon, som vanligt kanske inte helt fokuserat på händelseförloppet, utan mer slumpmässigt.

I omklädningsrummet till gympasalen fanns denna regelsamling. Mycket trevligt. I själva gympasalen spelade vi spökboll till black metal och dansade afrikansk dans (utan black metal). Det ska ni vara glada att jag inte fotade.

Sen var det kalenderfotografering med Simon. Här ser vi honom i den milt politiska september-utstyrseln.

Den grejen var väldigt rolig, vilket man kan se på Holgers och Jons miner här.

Sista punkten på programmet var fest, med riktigt bra mat från Golden China, försvarliga mängder sprit och mycket live-musik. Här ser vi Johannes och Simon musicera.

Översatt

2011-01-08T23:12:00.005+01:00

Såg en high school-film från 80-talet som hette "Say Anything..." och undrade varför jag aldrig hade sett den förut, eller hört talas om den. Kollade på IMDb och upptäckte att de har börjat skriva ut de svenska titlarna snarare än original-titlarna. "Say Anything..." översattes till "Snacka går ju...". Kanske inte riktigt lika dåligt som när "City Slickers" blev "Jakten på det försvunna skrattet" eller när "Arrested Development" blev "Firma Ruffel & Båg", men ganska illa. Typ "vi kan ju inte gå och titta på en film som heter så"-illa. Det hade kanske funkat om det hade varit en komedi. Den var för övrigt rätt okej, kanske till och med bättre än en eller annan John Hughes-film. Typ "Pretty in Pink", som för övrigt hette "Pretty in Pink" även i Sverige.

Vår härliga matresa

2011-01-08T10:04:00.000+01:00

Ja fy fan...

Jaga spöken

2011-01-06T21:16:00.004+01:00

Jag såg Chasing Ghosts, som handlar om killar (typ bara killar) som spelade arkad-spel på den gamla goda tiden, d.v.s. 1982. Den handlar om samma gäng som The King of Kong handlar om, fast fokuserar på 1982. Den är mycket sämre.

Den är sämre för att den är en amerikansk dokumentär, så det finns ingen berättare, utan allt måste berättas genom att människor i intervju-situationer pratar. Det är för många människor för att jag ska orka. Med. Och de är inte så häftiga heller. 16-åriga nördar har hunnit bli 50-åriga amerikaren, med allt vad det innebär. Det saknas berättande.

Om man har sett The King of Kong och känner att man absolut vill ha mer så kan man hitta guldkorn. Annars är den här filmen ungefär lika rolig som att fira jul med mig.

Är regeringen radiostyrd?

2010-12-23T17:16:00.002+01:00

Det hävdar i alla fall vissa. USA har givetvis mycket tyngd, men i grunden är det politik: ge oss något och vi ger dig något tillbaks. Inte något man behöver vara konspiratoriskt lagd för att inse.

Hade FRA och IPRED införts utan att USA lagt sig i? Ja, men kanske inte lika snabbt. De verktyg för övervakning som internet erbjuder är alldeles för kraftfulla för att makthavarna ska kunna motstå frestelsen. Man kan alltid komma med ursäkter i stil med att man bekämpar terrorism eller barnporr, men i själva verket är det verktyget i sig som är drivkraften. Och när man väl har öppnat Pandoras ask så är det kört.

Lite politik så här i juletid, det var väl härligt?

Förra helgen och så vidare

2010-12-18T22:35:00.007+01:00

Jag har inte haft tid att blogga om förra helgen, eftersom vi har jobbat sjukt mycket under den senaste veckan och hotellets "high-speed internet connection" i och för sig var snabb, men hade en förmåga att blocka mina mac-adresser hela tiden, så att jag inte kunde använda det.

Förra helgen var vi i alla fall till Toronto. På tips från en av våra många nya kollegor så drog vi till ett ställe som hette Crocodile Rock, som stämde bra med beskrivningen: "cheap drinks, cheap interior and cheap women". Där drack vi Jägermeister och Red Bull, Vodka och Red Bull och andra drinkar med Red Bull i. Samt okända shots ur provrör. De spelade den allra mest smaklösa musik man kan tänka sig. Vi han knappt komma innanför dörren innan de drog på Summer of 69 med Bryan Adams, och senare kom kvällens höjdpunkt: Cotton Eye Joe med Rednex. En bra kväll för svensk-kanadensisk musik, med andra ord. När de stängde så stod vi utanför och pratade med folk, när en liten kille först försökte fimpa i Kalles öga, och sen började mata sparkar mot honom, medan hans kompisar försökte hålla tillbaks honom. Det var roligt.

På söndagen bestämde vi oss för att åka tillbaks till Yorkdale Mall för att jag skulle köpa en guldfärgad tröja på American Apparel (den butiken känns seriöst som att kliva in i Hannerstigs garderob, för er som känner honom). Jag köpte inte tröjan, men både Karl och Henrik lyckades hitta presenter åt sina respektive, så det blev bra i alla fall.

Efter Yorkdale Mall så åkte vi vidare till Niagara för att titta på fallen. De var maffiga. Jag tog inga bilder, men om du inte vet hur de ser ut så kan du gå in i Internet Explorer och klicka. Vilket påminner mig om när jag visade Amigan för klasskamrater på högstadiet, och konceptet mus var helt nytt. De trodde typiskt att jag skämtade när jag berättade att man flyttade runt den på bordet för att röra muspekaren på skärmen. En kort demonstration av P.O.W. brukade få dem att fatta allvaret i situationen. De borde seriöst ha skeppat det spelet med maskinen, som en killer app för musen som input-don. Jag gillar "don". Eller "zeug" som Heidegger skulle säga. Han borde ha kallat "Sein und Zeit" för "Zeug und Zeit" istället, det hade typ varit skitroligt. Z.U.Z. typ.

I onsdags så var vi i Ottawa för möte med QNX (som också ägs av RIM). Limon från hotellet till flygplatsen avgick 4.30, vilket var lite tidigt, men jag klarade mig förvånansvärt bra under dagen trots det. Jag sov på flyget dit och på flyget hem. Vi hann givetvis inte se något av Ottawa, förutom QNX-kontoret. Det gjorde ett väldigt gott intryck, fast på ett annat sätt än RIM-folket i Waterloo, som var väldigt trevliga och hjälpsamma, på ett sätt som jag inte har upplevt förut. QNX-folket var allmänt awesome och alla vi träffade, inklusive VD:n, var väldigt, väldigt Unix. Han blev skitnöjd när vi sa att Cascades var skrivet i C, eftersom han närde ett djupt hat till C++. När vi kom hem på kvällen var klockan 22.30. Då var jag trött.

Nu ska jag sätta mig och läsa lite. Vårt ombokade flyg hem avgår imorgon kväll. Förhoppningsvis så är det inte snökaos i Amsterdam då.

Ridande poliser på KLM

2010-12-18T14:49:00.005+01:00

Tjenixen!

Jag sitter fast i Toronto p.g.a. ovädret ni har dragit på er i Europa. Kanske åker hem på söndag kväll. Vi får se.

Här är vi ute och flyger, jag vet inte riktigt var, landskapet är svårtolkat, kan vara England.

Här vet jag var vi är, ett sushi-ställe i uptown Waterloo, som har den goda smaken att servera Asahi Dry.

Hotell-baren på Best Western St. Jacobs har den goda smaken att servera Bud Light. Kvinnan som jobbade där har jag ingen bild på, men hon är lätt en av de mer bisarra personer jag har träffat.

Den här julgranen på Eaton Center känns lite sådär lagom amerikansk, i det att den typ inte alls ser ut som en riktig gran.

Våra guider i RIM-jungeln: Jason och Salmaan.

Och så Steven så klart, ständigt leende och sjukt service minded. Här är han dock upptagen med att äta en macka.

Den här mattan är tydligen standard på alla nordamerikanska IT-företag.

Henke glassar i limon på väg till flygplatsen. Här levde vi fortfarande i en värld av naivitet där flyg till Amsterdam går i tid.

På hotellet på flygplatsen går jag under namnet "Alf Kerlund".

Borta bra

2010-12-08T02:28:00.004+01:00

Hej!

Nu är jag i Kanada, må du tro, närmare bestämt i Waterloo, Ontario. Jag har inga bilder, eftersom jag inte har tagit några, eller sett något värt att ta bilder på, men det kommer säkert senare. Just nu är det mycket snö, mörker och jobb, snarare än vin, kvinnor och sång.

Hittills känns det väldigt likt U.S.A., med städer som är väldigt glesa, trevlig service och medelålders män i för stora jeans. På ett viktigt sätt skiljer det sig dock från U.S.A.: det finns trottoarer. Jag har även sett ett flertal fotgängare, vilket tyder på att idén med trottoarer inte är dålig.

Hotellet, ett Best Western, påminner ganska mycket om Candlewood Suites i Libertyville, med skillnaden att här inte finns någon allergi-framkallande filt på rummet, medan det däremot finns en hotellbar. Rummet är stort och det finns sprinklers. Kylskåpet är i stort sett helt tyst, medan AC:n låter ganska illa.

Annars vet jag inte.

Hejdå!

Once I was a serene teenage tattare

2010-12-02T22:19:00.003+01:00

För cirka ett dygn sedan kändes det ganska oklart hur det skulle bli, men redan på förmiddagen idag stod det klart att vi hade blivit uppköpta av ett företag med hundra gånger så många anställda, och med ett nästan lika poetiskt namn som vårt: Research in Motion. Typ som Poetry in Motion, fast med forskning istället för poesi. Jag rekommenderar min nya favorit-sajt för förklaring.

Det jag inte gillar är att jag inte längre kommer kunna berätta för häpnande skaror att jag jobbar för en firma som heter The Astonishing Tribe, men vafan, man får ta det onda med det goda.

"Mamma, vi flyttar till Kanada!"

Hofors, vi har ett problem

2010-11-30T15:51:00.003+01:00

Under den senaste veckan har blivit uppringd tre gånger av olika människor som jobbar på Telia, som har frågat om mitt lägenhetsnummer. Tydligen har någon nyinflyttad misslyckats med att få sitt bredband inkopplat, eftersom min uppkoppling blockerar hans eller hennes. Tydligen har Telia inte något vettigt sätt att felsöka detta. Tydligen tror Telia att det på något sätt skulle kunna hjälpa att ringa till mig och låta oroliga. Vad vill de att jag ska göra? Säga upp mitt abonnemang?

Det är ju inte kloka, de där romarna.

Vad händer egentligen på webben?

2010-11-17T19:56:00.005+01:00

Jo, det som händer är att TAT har en webb-sida värd namnet: http://www.tat.se/. Inga gräsmattor, inga vansinniga flash-appar, bara en massa sweetness.
Det som är allra sweetast är givetvis fotot där jag är med, där jag ser cool och pillemarisk ut och Mattias ser ut som ett mongo. Tummen upp till webb-teamet för deras goda smak!

Gubbgnäll

2010-11-15T19:57:00.003+01:00

Just det, så jävla roligt, det har nu hänt mig två dagar på raken: någon framför mig i kön på Hemköp bestämmer sig i sista stunden för att lägga tillbaks något som de inte längre vill ha, och gömt varan i fråga på ett strategiskt ställe.

Igår var det en man i 50-årsåldern som la tillbaks ett äpple (ett äpple, precis) bland tablett-askarna. Den djupfrysta färdigmaten och Aftonbladet ville han dock fortfarande ha.

Idag var det en tjej i lite smått obestämbar ålder som smusslade ner en godispåse bland papperskassarna. Hon och hennes kille (eller son, inte helt säker där) handlade för över femhundringen, men godispåsen var inte längre aktuell.

Ibland brukar jag tänka att jag kanske skulle vara precis lika lycklig utan alla er andra jävla människor, men när sådant här händer så känner jag mig full av tacksamhet över att ni finns, oförutsägbara och helt jävla mongo, sådär som någon av Harmony Korines bättre filmer.

Till de bättre hör inte Trash Humpers, men den kanske är den mest mongo. Det är lite för mycket som känns igen från Gummo, utan att det egentligen är bra på något sätt. Fast ibland är det lite roligt. Men jag pallar inte kolla på skiten.

Bara så att ni vet!

Det finns inga ord

2010-11-15T19:49:00.001+01:00

Gå och läs!

Är skandalen ett faktum?

2010-11-14T20:56:00.003+01:00

Det kanske inte är lika legendariskt som Locums klassiska DN-annons, men XXXLutz blir faktiskt nästan lika dumt/roligt om man uttalar det på engelska. Firman i fråga verkar komma från Österrike, ett land där en stor del av männen ser ut som porr-skådisar. Kan den vara en tillfällighet?

Första avsnittet

2010-11-10T19:29:00.004+01:00

Så vad säger ni om första avsnittet i nya omgången av Grotesco? Själv vet jag inte. Det var väl bra, men det nådde inte samma höjder som vissa avsnitt i första säsongen. Men det gjorde inte alla de gamla avsnitten heller. Och kanske blir det bättre av att ses om.

Annars då? Croatian Invasion, eller?

Tåget

2010-11-06T18:46:00.003+01:00

Jag tycker att det känns lite dyrt att betala 2200 för att åka Malmö-Uppsala tur och retur. Jag beställde dessutom biljetten en månad i förväg. Jag misstänker att Stockholms-etablissemanget försöker förhindra skånska rasister från att sprida sitt budskap längre upp i landet.

Nästa funktion

2010-11-03T21:55:00.004+01:00

C.

Det slog mig att nästlade funktioner borde kunna användas för att göra kod mer läsbar. Istället för att deklarera en privat hjälpfunktion som bara används på ett ställe som static och lägga den ovanför den anropande funktionen (eller, om man är en idiot som dricker bärs och lyssnar på skitmusik: efteråt, och med en för-deklaration längre upp), så stoppar man in den direkt i den anropande funktionen.

En sådan nästlad funktion kommunicerar tydligare än en static-funktion: den är uppenbart en privat hjälpfunktion, eftersom den bara kan anropas från den omslutande funktionen. Man slipper att idioter som dricker bärs och lyssnar på skitmusik lägger sina hjälpfunktioner var som helst i filen, använder fördeklarationer och låter bli att göra dem static. (Idioten som dricker bärs och lyssnar på skitmusik skulle givetvis ändå undvika att använda nästlade funktioner, för att göra koden så oläsbar som möjligt.)

Sen att det här är totalt oanvändbart i praktiken, eftersom det bara stöds av GCC, ja, det är ju lite trist. Men i framtiden kommer nog alla använda Lisp, Scala och Python istället för C. Och kanske Ada. Nej, inte Ada. Idioten som dricker bärs och lyssnar på skitmusik skulle antagligen välja Ada. Eller C#.

Baksidan

2010-11-02T22:34:00.004+01:00

Jag gillar andra halvan av baksidestexten på Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis:

Naturen är en klaustrofobisk skördekalender. Hade den skrivits för hundra år sedan hade den innehållit notiser om historiska händelser och förutsägelser om väder, hälsa, krig och farsoter, samt råd om när åderlåtning, slakt och skörd var lämpliga att utföra.

Jag gillade boken också.

Om ointressanta grejer

2010-11-01T18:59:00.003+01:00

Plötsligt sitter jag på jobbet och debuggar C#-kod. På en lånad Windows-dator. Vad i helvete är det som händer här?

Jag tror inte att det är idealiskt att lära sig ett nytt språk och framework genom att debugga i en stor och komplex app, men med tanke på att jag efter att ha fixat den här buggen kanske aldrig mer behöver använda skiten så lägger jag väldigt liten möda på att lära mig någonting.

Tänk om det hade varit något intressant istället, något som går att använda utanför Windows, något som jag kunde ha nytta av! Kanske något språk som är intressant på något sätt, och inte bara Microsofts klon av 00-talets Cobol. Då hade jag försökt lära mig någonting. Att tänka annorlunda. Nu är det bara lite obekvämt och ointressant. Fast inte värdelöst, för det är i alla fall lite utmanande.

Nästa gång jag gör den här typen av grej så hoppas jag att det är skrivet i Scheme, Haskell, Prolog, Brainfuck eller Intercal istället.

Putsar statistiken

2010-10-31T09:31:00.002+01:00

Ser att jag bara har skrivit fyra inlägg här under oktober, så jag lägger till ett till, så ser det lite bättre ut.

The Final Showdown

2010-10-24T12:36:00.003+02:00

Hej!

Som trogna läsare säkert minns så köpte jag en Macintosh-dator för ett och ett halvt år sedan, för att se om det skulle passa mig. Nu känner jag att jag kan komma med ett svar. Svaret är att jag är gammal och lat och att Mac är bättre på vissa sätt, medan Linux är bättre på andra sätt. Till och med Windows har sina fördelar, även om de är få.

Det som är bra med Mac är att saker funkar. Operativsystemet stöder hårdvara. Man kan koppla in en projektor och det bara funkar. Jag kan använda Apples egen mailprogram på jobbet för att koppla upp mig mot det notoriskt inkompatibla Exchange. Jag kan skriva kod till min iPhone.

Det som är bra med Linux är att det funkar. På andra områden. Det är genomskinligt, även om det kan vara dimmigt. Fönsterhanteringen kan ställas in så att det känns som om den funkar, i motsats till Mac, där allt är som Steve har bestämt att det ska vara. Pakethanteringen funkar, i motsats till MacPorts som ställer till med en massa problem.

Det som gör att jag fortsätter köra Mac är att det trots allt funkar ganska mycket som Linux. Det sätter käppar i hjulen, men inte lika brutala som de hårda Linux-käpparna. När jag blir rik ska jag anställa en egen sysadmin, så att jag kan köra Linux igen.

Hejdå!

Polisspåret

2010-10-22T07:59:00.003+02:00

Så vad gör polisen när en skånsk laserman skjuter folk på löpande band? Antagligen inte så mycket, för det är säkert de själva som är ute och skjuter efter "apajävlar" som heter Neger Niggerson.

Indicier som pekar i polisens riktning finns det gott om. I vilken del av landet är folk mest rasistiska? I Skåne. Vilken yrkesgrupp är mest rasistisk? Poliser. Så de skånska poliserna är uppenbarligen någon form av muterade super-rasister.

Är X kultur, eller är det underhållning?

2010-10-17T10:52:00.005+02:00

Naseer skriver om debatten om huruvida spelrecensioner ska hanteras som kulturjournalism eller konsumentupplysning. Diskussionen har tydligen pågått ett tag utan att koncensus nåtts.

När jag skulle skriva B-uppsats i estetik, så ville jag titta på dataspelens estetik. Handledaren var gammal, och tyckte att det var bättre om jag analyserade den gamla goda diskussionen om foto är konst.

Dataspel är konst lika lite som foto, målning eller film är det. Det funkar utmärkt att recensera film både på kultur- och nöjessidorna. De bulgariska svart-vita stumfilmerna recenseras av kulturjournalister, och de amerikanska 3d-filmerna om biljakter recenseras av nöjesjournalister.

Dataspelsentusiasterna kan sluta oroa sig över att bli tagna på allvar. Ingen är tillräckligt gammal för att hävda att dataspel inte skulle kunna vara konst. Allt som är skapat med mening kan vara konst, och är det faktiskt om det accepteras av konstvärlden och Dickie.

Diskussioner kring nya former av media och deras eventuella status som konst brukar bli långdragna, eftersom de ofta förs av människor som inte har någon koll på varken logik.

Logik krävs för att argumenten inte ska hamna på sandlåde-nivå. Teori behövs för att man ska ha någon gemensam grund att stå på i diskussionen. Utan gemensam grund pratar man bara förbi varandra.

Det kan hända att någon hävdar att alla spel är konst, eftersom de är gjorda av någon (man definierar om "konst" till att betyda "artefakt"). Eller att man argumenterar med hjälp av ordspråk eller ordvitsar, som i "eftersom det finns en tidning som heter 'The Art of Knitting' så är stickning konst".

Det är väldigt svårt att avgöra om ett objekt O tillhör en kategori K, om man inte kan komma överens om vad K innebär. (Och glöm inte att mamma och pappa varnade dig för att tänka i termer av kategorier.)

Det är Jan Björklund som bestämmer

2010-10-10T17:49:00.003+02:00

Det är inte förvånande att regeringen väljer att köra över Skolverkets förslag om att de fem världsreligionerna ska ges lika mycket uppmärksamhet i grundskolans religions-undervisning. Det följer mönstret. Jag antar att Jan Björklund anser att ämnet religion ska se ut som det gjorde när jag gick i skolan: andra religioner förlöjligas av frikyrkliga lärare, och kristendomen trycks ner i halsen på en ändå från lågstadiet.

Att man hinner tröttna på det långt innan man kan få lära sig något intressant, och att allt som någonsin sägs om vår kära statsreligion är positivt är helt enkelt något som de skoltrötta små blonda a-barnen får leva med.

Kristendom, om Sverige-folkpartiet får välja!

Sjukt kreativ

2010-09-30T23:01:00.003+02:00

Jag kom på en så jävla bra spelidé! Så här är det: man är en haj som har fått alla sina fenor avskurna av en ond japansk kock, som har tänkt koka soppa på skiten. Men utan fenor kan man inte simma! Så man kommer till den magiska hajen, som söver en och gör att man kan glida runt i ett drömlandskap och leta efter sina fenors själ, men är jagad av den onde kockens sinnesjuka gud, som kastar tomater, morötter och sjögräs efter en! Då måste man simma och hoppa och skit och så om man hoppar tillräckligt högt så kommer man ut i rymden, där man måste köra en bil på månen och hoppa över kratrar och undvika rymdvarelser som är gröna! När man kommer till slutet av den banan så blir det krig, så då måste man kriga! Sen hittar man kanske lite fenor, så då kan man simma runt i kriget och skjuta på ubåtar, fast om man blir torpederad så dör man, och då vaknar man upp och inser att man inte kan simma, så då blir man deprimerad och måste gå till psykologen! Men psykologen är en psykopat som ställer skitkonstiga frågor om ens föräldrar och ens sexuella läggning och hur man minst av allt skulle vilja bli dödad! Det visar sig att psykopatologen är den onde kockens bror! Men då får man hjälp av en apa som är skitsöt och ger man honom bananer så får man bonus, dubbelt så mycket poäng! Men får man ingen bonus så gör det inget, för man kan alltid börja om igen och testa att ge honom bananer igen. Om man ger honom morötter så blir allt helt flippat och så blir det en massa tunnlar med psykedeliska mönster på väggarna, och så är det en massa minigames som man inte klarar, där man ska äta piller, eller åka ubåt, eller springa skitfort och vinna OS-guld för att man slår Carl Lewis på 100 meter i OS i Los Angeles 1984. Men om man klarar mindre än 3 av minispelen så åker man ut, men då kan man kvala tillbaks in i spelet genom att skriva shell-scripts skitfort. Sen blir det som ett metaspel där disketten med spelet har kommit bort, så det finns inget spel, utan man bara drar runt och letar efter disketten hemma, och till slut hittar man den under sin dator. Eller om det är ett TV-spel. Det kan finnas olika versioner. Fast är det en cartridge så vete fan vad som händer! Om man flippar ur totalt så får man ett extraliv, men då måste man akta sig extra mycket, för det dyker upp en massa pajsare som man inte vet vad fan de är ute efter! Tiltar man så skakar hela spelet utav bara helvete och sen helt plötsligt blir det skittråkigt, och allt går ut på att bara inte tröttna, men sitter man igenom flera timmar eller dagar eller veckor av monoton skit med bara bruna texturer så kommer man till sista banan, och det är där skiten verkligen lyfter! Där är det som att allt händer på en gång, och man förvandlas till en massa olika grejer hela tiden och måste använda en massa olika verktyg på skit-originella sätt som inte är ett dugg intuitiva och naturligtvis blir det krig igen, så att man måste kriga som fan, typ kriga för sitt liv! Det finns egentligen inget sätt att klara sista banan, förutom möjligtvis att meditera eller göra yoga eller något så att man når insikt om hur meningslöst det är, och det är då man inser hur man ska lösa den sista gåtan. Fast även den är omöjlig! Sen mår man bara dåligt och skär sig i handlederna för att man har bränt en massa tid på ett dataspel och tänker "Vad fan, jag ger det en chans till" och gör man det så kommer man till slutscenen där man helt utan förklaring har fått tillbaks sina fenor, simmat runt en massa i havet och startat ett företag där man säljer begagnade Kalle Anka-tidningar till havsdjur och så blir man rik och flyttar till Beverly Hills och blir ihop med hon som spelade Kelly i Beverly Hills. Sen är det som att man flyttar in i TV-serien och blir polare med Brandon, men just när allt verkar bli perfekt och man får komplimanger av honom för att man har en snygg frisyr så upplöses hela verkligheten i atomer och universum återskapas i en typ av inverterad eller kanske uppochnedvänd Big Bang, och så börjar allt om på nytt. Fast andra gången är det inte alls som första gången, för handlingen är icke-linjär, och man battlar mot goblins, dvärgar, alver, enhörningar, robotar, orcher, hobbitar, spöken, enorma katter, råttor, spindlar, ankor, exploderande lik och andra sådana fantasy-varelser som inte finns i verkligheten. Allt går ut på att få så många hit-points som möjligt. När man har flest hit-points av alla som någonsin har spelat spelet så kommer man till den riktiga slutscenen, för den första var bara en dröm eller något, och där vet jag inte riktigt vad som kan hända, men jag hoppas att jag kommer på ett svar på det, för då tror jag att Electronic Arts eller Illusion Labs kommer utveckla spelet och jag kan spela det på min iPhone på väg till jobbet, trots att jag går till jobbet och så kommer jag bli ofantligt rik och äta en massa fet mat och bli skittjock och skaffa långt skägg, hästsvans, solglasögon och en lång, svart läderrock och bara glida runt och vara skitdryg och kalla de som spelar mina spel och bloggar och twittrar om hur cool jag är hela dagarna för köttbullar. Frågor på det? Du ska veta att jag har jobbat i spelbranschen, så jag har fan koll på vad jag snackar om.

Mat som är dum i huvudet

2010-09-26T09:36:00.004+02:00

Plötsligt slog det mig: jag gör alldeles för lite saker som är helt dumma i huvudet! Jag borde göra mer saker som är helt idiotiska! Jag vill helt enkelt ha lite mer CP i mitt liv. Eftersom jag höll på att laga mat när jag fick min insikt så insåg jag att jag borde laga mat som är helt dum i huvudet.

Igår kväll gjorde jag ett första experiment med mat som är helt dum i huvudet. Det blev inte helt lyckat, men jag är nybörjare och kommer nog bli bättre på det med tiden. Här är receptet:

Blanda följande i en kastrull: fyra plommon-tomater, en liter vatten, en rejäl sked keso, två påsar Lipton red tea, en matsked skånsk senap, salt, peppar och gurkmeja. Koka skiten i två timmar. Servera i djup tallrik, med lite olivolja.

Tyvärr blev det inte helt lyckat, det smakade rätt okej, sådär som det lätt gör om man kokar en soppa i ett par timmar. Men jag lärde mig ett viktigt CP-trick: keso som kokats i två timmar får en härligt gummi-artad konsistens. Där har jag något att bygga vidare på!

Katatoni

2010-09-25T14:36:00.003+02:00

Förklaringen är att vi på Sputnik-redaktionen ända sedan valet diskuterat hur resultatet bör betraktas, utan att kunna komma överens. Diskussionens vågor har gått höga, men ett vetenskapligt perspektiv har hela tiden hållits. De mer anarko-sataniskt lagda har hävdat att de nazistiska partiernas framgångar är bra, för att "de är evil och det här hjälper oss att do darkness". De klassiskt humanisterna har istället antingen tagit livet av sig eller gått med i Facebook-grupper mot rasism. Eller vafan, jag skämtade bara, vi bryr oss inte om sådana världsligheter som valresultat. Feck off!

För ett mer djuriskt Sverige

2010-09-14T18:03:00.004+02:00

Nu när valhetsen går in i sin allra mest hetsiga fas, den så kallade "slutspurten", så tänkte jag ta tillfället i akt att avhandla det mest svårtolkade budskapet: kristdemokraternas. På affischerna så stirrar han vad han nu heter (du vet, deras motsvarighet till Jimmie Åkesson) olika vilda djur i ögonen, och så står det "Ett mänskligare Sverige".

Man kan se det på olika sätt, t.ex. att tjuren (eller vad fan det är, någon bondlurk kanske kan messerschmitta in det korrekta svaret i en kommentar) representerar Satan. Kanske det, horn har han i alla fall. Men jag tror snarast att det handlar om en annan aspekt av den kristna religionens kärleks-budskap: att djur är en råvara som man kan behandla hur man vill. Med "mänskligare" (hade det varit för knöligt att säga "mer mänskligt"?) menar man mer humanistiskt, d.v.s. mer betoning på alla människors lika "värde" och andras obefintliga "värde".

På detta borde de kunna locka till sig en och annan jägares eller bondes röst, men för de allra flesta så tror jag att sämre behandling av djur är en ganska oviktig fråga. Kanske förklaras hela grejen i något twitter-meddelande eller någon status-uppdatering på Facebook, som var vad som skulle avgöra det här valet. Tydligen så blev det inte så och jag uppmanar er alla att försöka påminna er om vem som tvärdissade sociala medier i valrörelsen redan för aslänge sedan. (Ledtråd: det korrekta svaret är "Det var du Linus, du är så jävla awesome").

Och så.

Nya kemiska dödsknarket får dig att älska alligatorer!

2010-09-04T09:46:00.005+02:00

Jag fattar inte vad som hände med Google Wave, tröttnade de på det? Det var som att det hade kunnat bli nästan sådär coolt som de hävdade från början, men sen floppade det och de la ner skiten. Varför? Jag misstänker att de kommer lansera det igen under ett nytt namn, när de ha fått fram något som är bra.

Jag tycker att Jever Fun, den alkoholfria Jevern, har ett väldigt, väldigt roligt namn. Det är roligt på så många sätt. Den heter "Fun", och det är roligt. Det är som en omvänd paradox, eller en kort rekursion. Vad kallas det när något är självbeskrivande på det sättet? Den vanliga Jever heter bara Jever, och Jever Fun får det att framstå som att den inte är rolig. Eller menar de att det är en lustig idé med alkoholfri öl? Jag skulle kunna prata om det här i timmar, men jag känner att det är mindre viktigt än att informera om jod, så jag låter bli.

Bloggers förslag på "etiketter" (det heter "taggar" på svenska, okej?): skotrar, semester, höst.

På Dr. Vectors "Made in Italy - The Best of Guillermo Blanco" finns låtar som "Top Gigolos", "Time for Tennis", "M-m-music", "Dragonlove (macho mix)" och "R.O.T.O.R. After Dark". Perfekt för en lördag förmiddag som känns som söndag.

Om du vill lära dig objektorienterad programmering med Smalltalk och inte kan engelska, så finns det en bok på svenska att ladda ner här: Objektorienterad programmering i Smalltalk av Björn Eiderbäck, Pär Hägglund och Olle Bälter. Ett mycket fint exempel på svensk universitets-baserad data-kultur, med mycket sådant där språkligt finlir, där man skriver alla orden på svenska, snarare än ungefär hälften.

Dagens skräppost

2010-09-02T17:55:00.004+02:00

Idag fick jag brev från tre partier: Krist-, Social- och Sverige-demokraterna.

Kristdemokraterna värnar om familj och företag. Socialdemokraterna värnar om trygghet och välfärd. Sverigedemokraterna ovärnar om invandrare och brottslingar.

Ingenting väcker den minsta uppmärksamhet. Alla säger precis vad man förväntar sig. I nyheterna pratas det bara om valet. Varför? Alla säger precis vad man vet att de ska säga. Om man följer nyheterna tillräckligt noga, tappar man då perspektivet så mycket att man tror att det som sägs faktiskt är nytt? Blir det oväntat att sossarna vill ha välfärd och moderaterna ekonomisk utveckling? Att sossarna vill höja och moderaterna sänka skatten? Att högerpolitikerna tror att utbildning går ut på att förmedla kunskap? Att vänsterpolitikerna tror att man får mer skatteintäkter genom att anställa fler i stat och kommun?

JAG VET INTE! LÄMNA MIG I FRED DÅ!

Mer valfläsk

2010-08-31T19:39:00.003+02:00

När man talar om trollen så kommer Skånepartiets valpropaganda som ett brev på posten. Samma dag som mitt röstkort. Kan det vara ett tecken? Är det Skånepartiet jag ska rösta på? På framsidan finns en bild på Mona Sahlin iförd slöja, och texten "SKA MONA BESTÄMMA ÖVER SKÅNE? Mona Sahlin har frivilligt tagit på sig den islamiska slöjan. Ett självständigt Skåne blir oåtkomligt för Mona."

Aha, så även i detta val kämpar Skånepartiet för det värdiga målet att frigöra Skåne från Sverige. Lockande! Vidare kräver de att "islam avlägsnas som ideologi", att reaktorerna i Barsebäck startas igen, att elever inges respekt för lärare och andra vuxna, fler poliser, skatterna sänks, att spårvägssatningen i Malmö stoppas, att hemspråksundervisningen upphör och att "gängkrigen bemöts med utvisningar".

På framsidan står det även "Läs brevets insidor, i massmedia är det tabubelagt!" Det kanske det är i massmedia, men här på Sputnik-bloggen får alla minoriteter komma till tals, även gamla rasistiska sur-gubbar från Skåne! Samtidigt känns det inte direkt som att de som politiskt parti är i minoritet som invandrings-fientliga, där är de i gott sällskap med Sverige-demokraterna, Krist-demokraterna, National-demokraterna och andra grupper som är demokratiska, även om det inte står så i namnet, t.ex. Folkpartiet.

Valfläsk

2010-08-29T12:13:00.004+02:00

Snart är det val, så jävla roligt! LO skulle hävda att det är rena motsatsen till dunderdumt eller megafel. När det nu är demokrati en gång vart fjärde år så ska man passa på att utnyttja sina rättigheter. Det finns en massa partier att välja på och det är inte lätt att veta vilka man ska rösta på. Den gamla goda strategin är att rösta på ett av blocken, antingen Mona-gänget eller Konspirationen. Ett mer modernt val är att fundera kring de mindre etablerade partierna.

Sverigedemokraterna är mer populära än någonsin, och inte undra på det, när de stoltserar med en partiledare som ser ut precis som han i KD, fast kanske lite bonnigare. De ligger liksom och vibrerar runt 4-procentsspärren, så det är lite spännande att se hur det ska gå. De har nyligen lagt upp en fin liten film på sin hemsida, som berättar vad valet handlar om. Antingen så lägger vi pengar på pensionärerna eller på invandrarna. En flock kvinnor i burka springer förbi en stackars tant med gåstol och kommer först till pengarna. Hu!

Ett annat intressant alternativ är Sveriges Pensionärers Intresseparti, SPI. Pensionärer är ivriga röstare, men röstar inte så ivrigt på SPI. Kan det vara för att de är lika gammaldags som sin webbdesign? Eller för att pensionärer är för konservativa för att rösta på något så nymodigt som ett parti som inte fanns på den gamla goda tiden? Kan kanske SPI-Posten, det officiella organet för Malmö-avdelningen, locka fler att rösta? Ja, kanske, men knappast mig. Humor räcker liksom inte hela vägen. För er som inte fått ett exemplar så drar jag några citat:

Etablerade gäng, familje- och släkt konstellationer med invandrarbakgrund, löst sammanhållna gäng av ungdomar utan större framtidsutsikter, beväpnar sig på olika sätt för att uppnå den "respekt" de inte kan erhålla på annat sätt. Mottot är: Kan man inte vara bra bland de bästa får man bli sämst bland de sämsta.
Varför säger man att gangsters är hårdkokta när de i själva verket är råa?
Av en tillfällighet kom jag 1990 i kontakt med Sveriges Pensionärers Intresseparti. Efter att ha studerat program och övrigt material beslöt jag att gå med i partiet. Vad som tilltalade mig mest var kampen för äldres rättigheter och den redan då felaktiga flykting- och invandrarpolitiken.

Kanske att en möjlighet för dessa båda partier vore att köra valsamverkan? De verkar ha så mycket gemensamt. Vill de ha lite extra drag under galoscherna så borde de slå sig ihop med Skånepartiet också.

Reklam

2010-08-27T08:53:00.001+02:00

Jag väljer att visa den här bilden som den är, utan vidare kommentarer:

Prata lite

2010-08-27T07:08:00.003+02:00

Jag läste den här boken som heter Coders at Work, där Peter Seibel intervjuar stjärn-programmerare. Den är stundtals ganska tråkig, stundtals ganska rolig. Första intervjun, med Jamie Zawinski, är mest tråkig, fast det är intressant att höra hur Netscape kördes ner i skiten av ledningen. Brad Fitzpatrick, som startade LiveJournal, var mycket roligare. Sen blir det mest en massa gamla gubbar (och en gumma). De flesta har vunnit Turing-priset och började programmera på 50-talet, eftersom det råkade finnas en IBM-dator på deras high school. Därför har de lite annorlunda perspektiv på saker mot vad man är van vid, och kan säga ganska udda grejer. Och de har inte nödvändigtvis så mycket koll som man skulle kunna tro, vilket någon också beklagar sig över. På 70-talet kunde man fortfarande förstå hela systemet man jobbade med, nu jobbar man mot web services och använder hundratals libbar som andra skrivit, som man inte kan ändra i om man skulle vilja.

Jag rekommenderar, men inte på ett översvallande sätt.

Kusinen från landet

2010-08-25T21:48:00.003+02:00

Är jag taskig om jag kallar Agile för Leans kusin från landet? Eller Scrum för Kanbans? Det är väl inget fel på landet? Sure, folk luktar dynga, lyssnar på Basshunter och kör traktor, men vi behöver fortfarande jordbrukare för att påminna oss om vårt förflutna och för att slänga EU's budget på.

Scrum var säkert bra för 15 år sedan om man var van vid att ha 2 års releaser-cykler där allt var planerat på förhand. Eller fortfarande idag, i samma situation. Och ofta kan det säkert funka utmärkt att bestämma sig i förväg för vad man ska göra under de nästa tre veckorna, men det är svårt att se poängen. Varför ska man egentligen göra skillnad mellan produkt-backloggen och sprint-backloggen? Eliminera sprint-backloggen och du närmar dig Kanban. Eller strunta i det och kör dina små vattenfall.

Och behöver man kunna hantera saker som dyker upp under en iteration så får man använda workarounds, som att planera in slack för just sådana situationer. Men hela förplaneringsidén är stendöd för mig. Att sätta story points och mäta hastighet känns bara som ett dummare sätt att mäta flöde.

Jag ville bara ventilera lite.

Kära Skånetrafiken

2010-08-22T18:08:00.004+02:00

Är det verkligen rimligt att det ska vara fyra pers före en i kön till biljettautomaten och att det tar nästan 10 minuter att få sin biljett?

Är det rimligt att det tar flera sekunder innan man får någon form av feedback när man trycker på skärmen?

Är det rimligt att det dyker upp en muspekare när man trycker på skärmen?

Är det rimligt att hela köpet avbryts om man vill ändra en siffra när man skriver in PIN-koden för kortet man betalar med?

Är det rimligt att det tar 10 steg att köpa en biljett?

Med senap på

2010-08-20T12:58:00.003+02:00

Jag tänkte bolla en affärsidé med dig, om det är okej?

Bakgrund: till exempel Alice Tegnér har skrivit en sjuk mängd barnvisor och säkert dragit in bra med pengar på det. Men problemet är att de börjar bli ganska gamla och inte formar de små barnens världsuppfattning på ett bra sätt. Barnvisor handlar typiskt om sotare och/eller bönder, inte om HTML-programmerare och/eller kärnfysiker.

Min idé är att ge ut en bok med barnvisor som har uppdaterats för den nya tiden. Ta till exempel gamla goda "Köp varm korv":

Köp varm korv
Köp varm korv
Köp varm korv med senap på

Typiskt gammaldags bullshit som det är svårt för barn att relatera till nu för tiden. Men kolla in min upphottade 2000-talsversion:

Internet
Internet
Internet med senap på

Vad tror du?

Ett as till gympalärare och så hon Wetterstrand

2010-08-18T06:47:00.004+02:00

Jag tycker lite synd om Raymond och Maria som blev en sådan klassisk one hit wonder. De var mycket mera intressanta än de flesta andra som gör hit-musik. De lyckades till och med göra folk upprörda, eftersom det var lätt att tolka deras texter som att de såg ner på folk som bor i radhus. (Vill man verkligen ses ner på för att man bor i radhus så är det bättre att titta på Grotesco.)

Men de sa inte åt dig att skämmas för att du handlar på Hennes och Mauritz eller jobbar som säljare. Det de sa var att de undrade om det inte fanns något mer. Var finns substansen som faktiskt ger livet mening? Jobbet, livet, äktenskapet, det är bara kulisser. När man är liten så är världen magisk, sen sugs man in i konventioner, traditioner, vett och etikett.

Civilisations-kritik skulle man kunna kalla det. Ibland känns det nästan som om de håller på att trilla ner i diket och bli kristna, men vi får hoppas att det inte går så illa. De känns på något sätt som ett Knutna Nävar för 2000-talet: ingen Stalin som tar hand om dem, men samma proggiga kyla. Vad finns det över huvud taget nu för tiden att hålla fast i? Ekologisk diesel? Feng shui? Piratpartiet? Allt det där låter bara som mer kulisser.

De har helt enkelt substans, i motsats till mycket annan skitmusik som idioten lyssnar på när han är full.

CEnhet

2010-08-14T22:49:00.005+02:00

Jag ville använda unit-tester till ett Cocoa-projekt.

Dum som jag är så gjorde jag ett nytt försök med OCUnit, vilket jag skrivit om tidigare. Jag vet inte varför jag ens brydde mig. Det suger inte bara för att Steve Jobs har bestämt att man ska använda det på ett idiotiskt sätt, utan även för att det saknar dokumentation, saknar ett uppenbart sätt att köra sina unit-tester programmatiskt och presenterar sina resultat på ett dåligt sätt.

Nästa steg var att testa med Google C++ Testing Framework, som vi kör på jobbet. Det funkar ganska exakt som man vill att det ska göra, letar automatiskt upp ens testfall, kör dem och ger vettig output. Google Test är dock C++, och även om det går bra att blanda C och C++ så ska man tydligen inte försöka blanda C, C++ och Objective-C. Nitlott igen.

Samtidigt som Björn Skifs och Arne Hegerfors hoppade fram och vrålade "TREDJE GÅNGEN GILLT" i örat på mig (det piper fortfarande), så drog jag ner CUnit. Jag säger som Neal: "Aaaaah..." Det är lite mer jobb än med Google Test, eftersom C inte har RTTI, så man får snällt registrera sina testfall, men det som är trevligt med CUnit är att det går att använda på ett vettigt sätt. Och med lite snabbt hopkokad hjälpkod så är den extra ansträngningen för att registrera testsviter och testfall minimal.

CUnit får 3 sälar på den grönländska betygsskalan.

1984

2010-08-12T13:19:00.005+02:00

1984 var det OS i Los Angeles och Carl Lewis tog fyra guld, men det var inte det jag hade tänkt prata om. Jag funderade på det här med det fria samhället där friheten steg för steg inskränks, tills man har övervakningskameror installerade i hemmet för att se till så att man inte gör något dumt.

I Sverige gillar man noll-visioner. Ingen ska behöva dö i trafiken. Inget barn ska behöva utsättas för sexuella övergrepp. Men om man skulle hantera noll-visionen för döds-olyckor i trafiken som man hanterar barnporr så skulle man väl typ behöva förbjuda privat-bilism. Eller åtminstone alkohol. Noll-visionernas snällhet doftar av religiös och politisk extremism.

Enligt Peter Englund så hade vanliga, renrasiga tyskar det ganska bra i Hitler-Tyskland. Så länge man inte gjorde något oövertänkt så kunde man sitta i sin TV-soffa och ta det lugnt. (Tyskland var sjukt hitech på den tiden, typ sådär som Japan är idag.) Åtgärderna mot judarna var för tyskarnas bästa och de som hade rent mjöl i påsen hade inget att frukta.

Den som har rent mjöl i påsen har aldrig något att frukta, vilket är det som är så jävla bra med att ha rent mjöl i påsen. Har man istället rent heroin i påsen så har man förverkat alla sina samhälleliga rättigheter, och är det ren dynamit man ens funderar på att bära runt så förtjänar man inte ens det som FN kallar för mänskliga rättigheter. Och om de som tittar på kamerabilderna av vad som försigår i ditt hem bara har tystnadsplikt så är det säkert värt det om vi kan få tag på en terrorist eller pedofil då och då.

Men det man undrar är hur långt det kan gå innan folk reagerar. I den nazistiska romanen "The Turner Diaries" så är det bara den nazistiska eliten som gör väpnat motstånd när de förtrycks av judarna och deras svarta lakejer. Vanligt folk sitter kvar i TV-soffan, mätta och nöjda. Hur viktiga är egentligen våra friheter? Om demonstrationsfriheten skulle tas ifrån oss med förevändningen att upplopp hotar säkerheten, hur skulle debatten se ut? (I praktiken skulle man inte behöva ändra grundlagen, det är bara att steg för steg ge färre tillstånd.)

Och när är det man säger "Nu får det vara nog"? Det känns lite löjligt när liberal-piratistiska bloggosfären börjar tjata om 1984 så fort någon inskränkning av internet-anarkismen klubbas igenom. Men när slutar det kännas löjligt? När kommer du och jag börja prata på det sättet? Eller kommer vi helt enkelt vara nöjda så länge det är värre någon annanstans? Typ i USA där de äter skit och tycker att Hollywood-filmer och Britney-musik är konst och att republikaner inte är ödlor från rymden?

Big Chill

2010-08-11T15:48:00.005+02:00

Nu är jag tillbaks från England. Där var det soligt och fint och man fick gå på festival och lyssna på Explosions in the Sky (ur form, lät som på skiva), Theo Parrish (jag var ur form, sämre än på skiva) och Lol Hammond (obeskrivlig). Här är några bilder:

Christian tycker tydligen att det är sjukt roligt att packa in grejer.

Så här gör man när man är på festival: man sitter i gräset framför en scen och dricker öl, läsk eller vatten.

Så här gör man när man är på festival: man är ett barn som bygger sig en insektsdräkt och paraderar förbi curry-skjulet.

Neal på taket till sin campervan, stolt som en tupp.

Norberg 2010

2010-08-01T23:03:00.006+02:00

Vi åkte bil. Det gick bra. Sen tog batteriet i min telefon slut.

Vi drack öl och vin och sprit. Det gick bra. Johan dök upp. Henrik, Natasha och Jens dök upp. Det regnade horizontellt. Partytältet var ett genidrag. Utan det hade vi suttit i våra tält i två dagar.

Vi fortsatte sitta i regnet. Hecate värmde oss med ett stört uppträdande. Niklas och Kim dök upp. Anders och Raquel dök upp. Johans stol gick sönder. Jag hade svårt att sova. Petter sålde öl.

Plötsligt dök solen upp. Det var bra. Labelable var kul. Pizzan var god, men meningarna gick isär om pizza-salladen. Zabutom var bra. Jag sov mig igenom en noise-konsert. Sen sov jag i tältet.

Vi åkte bil. Det gick bra. Det var varmt. Vi åt på McDonalds. Vi drack kaffe på Statoil.

Det var lika bra i år som förra året, fast jag hade högre förväntningar. Det var sämre väder. Det var mindre bas i Mimer. Tiden stannade inte.

Ögonblicksbild

2010-07-28T12:09:00.002+02:00

Imorgon: Norberg.

Idag: Tvätta kläder, packa pappas kappsäck.

Igår: Bra drinkar på Carib Creole.

Konsert-upplevelse

2010-07-22T23:09:00.004+02:00

Idag var jag på hardcore-konsert på Debaser. Jag gick dit för att se Kvelertak, som spelade först, men när vi kom dit, vid åtta, så höll de på att bära ut sina instrument. Fail. Gaza var lite sega i början, men kom igång rätt snart, och under sista låten röjde de järnet. Kylera var stoner, punk och lite stadion-rock, med sina två trummisar. När tjejen sjöng var det ganska tufft ibland, när killen med det stora, burriga håret sjöng så kändes det lite utstuderat "vi vill vara Black Sabbath, fast 40 år för sent". Converge hade en riktigt showig sångare, som det sprutade kaskader av svett och saliv om, men musik kändes lite "blaha, vi spelar hardcore som fan, fan vad vi är hardcore, nu kör vi en hardcore-låt som är jävligt hardcore". Bra grejer antagligen, men inte speciellt engagerande.

Folket som var där kändes inte så värst hardcore, antagligen var de amerikanska banden lite för fjolliga för riktiga sluskpunkare. Och antagligen så går inte riktiga punkare på Debaser, oavsett vilka som spelar. Rätt mycket crediga t-shirts däremot: Venom, Agoraphobic Nosebleed, Terrorizer etc.

Vad jag kan minnas från när jag var på någon hård spelning senast så brukade man känna sig rätt överkörd efteråt, det här var mest lite trevligt. Kanske är jag helt enkelt för gammal. Oh well.

Buggchocktävlingen, del ett: Agans

2010-07-19T22:45:00.006+02:00

Det pratas alldeles för lite om debuggning och hur man gör det på rätt sätt. En utvecklare kan lägga halva sin arbetstid på att leta buggar, men i skolan får man inte lära sig ett skit om det. Det finns en miljard böcker om programmering, men bara en handfull om debuggning. Man får lära sig det själv, bäst det går. Under de senaste åren har det i alla fall dykt upp ett par böcker, och för ett par veckor sen köpte jag fyra stycken, som jag tänkte berätta lite om. Den första skummade jag igenom idag: "Debugging. The 9 Indispensable Rules for Finding Even the Most Elusive Software and Hardware Problems" (puh) av David J. Agans.

Agans är gammal som gatan, och har en massa erfarenhet. Boken är smockfull av vad han kallar "war stories"; berättelser om buggar han stött på och hur de har fixats. Ibland blir det för mycket exempel, de bryter ner berättandet, ungefär som om man använder för mycket citat. Samtidigt är texten lättsam och boken är föredömligt kort. Jag gillar att han inte gjort ämnet onödigt tungt och vetenskapligt. Det som behövs i en debugging-bok är att lära ut de grundläggande principerna på ett sätt som gör att så många som möjligt kan tillägna sig dem. Där gör han ett väldigt bra jobb och får med det mesta.

Ett problem jag ser är att han är aningen för old school. Många av exemplen kommer från hårdvaru-design långt tillbaks i tiden, där det varit ett stort företag att få igång utrustning för att kunna observera problemet. Därför är en av hans 9 regler "Don't think but look". Det är ett vettigt råd i situationer där det är bekvämare att luta sig tillbaks och fundera runt problemet, än att gå in och observera. Vad gäller debuggning av mjukvara idag så skulle jag föredra den motsatta regeln: "Don't look but think". Det är alldeles för enkelt idag att dra igång sin debugger och sätta breakpoints och steppa runt. Man tittar med mikroskop, utan att kunna se sammanhanget.

Förutom just det så är jag entusiastisk. Han får med nästan allt jag tycker är viktigt, och boken är lättläst och tillgänglig. Han kanske kunde låta lite mindre skrytsam när han på slutet hävdar att läsaren nu är mycket bättre på att debugga än tidigare, men i de flesta fall har han antagligen rätt. Agans ligger bra till i Buggchocktävlingen!

Förståelse

2010-07-18T13:30:00.004+02:00

I förmiddags var jag och köpte en kaffe med mjölk på närmsta Wayne's Coffee. Han som gjorde kaffet var ny och hade inte lärt sig vissa grundläggande färdigheter, som att vara artig mot kunder och att tillreda kaffe på bästa sätt. Jag tänker inte säga mer om service-grejen, men det är uppenbart att det är väldigt få ställen där man bryr sig om att försöka lära ut service. Det som störde mig lite mer var att han inte torkade av det här röret som man skummar mjölken med (berätta gärna för mig vilka gångbara facktermer som finns) varje gång han använt det.

Jag är säker på att någon berättat för honom att han skulle göra det, men att han inte ser poängen med det. Han tycker att det är bättre att göra det då och då, för att effektivisera. Men han kommer nog inse poängen ganska snabbt, eftersom mjölken torkar fast ganska snabbt och det kommer bli mera arbete för honom.

Så småningom kanske han också kommer inse den andra poängen med att göra det: petiga kunder tycker att det är ohygieniskt att inte hålla på sådan grundläggande renlighet. Antagligen kommer han upptäcka det någon gång när han själv köper kaffe någonstans av någon som gör likadant.

Och ändå tycker politiker att det är viktigare att sätta upp kunskapsmål, än att sträva efter att lära ut för förståelse och metalärande.

Många taskar

2010-07-17T12:27:00.002+02:00

Jag fattar inte den här nya "multi-tasking"-grejen på iPhone. Det finns inget uppenbart sätt att avsluta en app. Istället hamnar den i en dold ficka som man kan plocka fram genom att dubbel-klicka på den stora runda knappen. Vad händer med appen när den hamnar där? Jag har inte en aning. Varför ska alla appar jag någonsin har startat ligga där och fisa tills jag tar mig tid att stänga dem med det lilla krysset, en efter en. Och vad gör det för skillnad? Jag vet inte. Steve, give me a sign!

Musik du borde lyssna på

2010-07-11T10:17:00.005+02:00

Kvelertak heter ett norskt band som har en MySpace-sida. Alla band har en MySpace-sida. MySpace är så jävla dåligt. Man kanske hör någon låt någonstans och undrar lite vad det är för filurer som lirar, man googlar och kommer till deras MySpace-sida. Där finns bara hemsk webb-design, 5000 kompisar, irrelevanta foton och en knappt fungerande musikspelare. Kvelertak har gjort en skiva som heter Kvelertak. Kvelertak betyder strypgrepp på norska. Punkigt sådär. De spelar en typ av musik som består av mycket hardcore, en hel del black metal och så kanske lite stoner-rock. Det är påhittigt och ofta väldigt bra, men en del av powerchord-riffandet kan kännas lite ointressant. Det finns en massa olika låtar på skivan, och man vet aldrig riktigt vad som ska hända, även om inget är helt överraskande. De drar sig inte ens för hockey-refränger. Kvelertak är musik du borde lyssna på!

Mariachi El Bronx är mariachi-varianten av ett hardcore-band som heter The Bronx. Ja, jag säger att det är hardcore, jag har aldrig hört dem, men det står så på internet, och internet brukar inte ljuga. Mariachi-avdelningen är bra. Anledningen till att jag lyssnar på det här är att det hördes ganska mycket mariachi från bilar som framfördes av storväxta mexikanska kvinnor i San Francisco, med sprudlande trumpeter och spastiska gitarrer som fick mig att vilja odla mustasch och klä mig i sombrero. Mariachi El Bronx var det första jag hittade i genren. Inte direkt roots-mariachi, eftersom de inte är från Mexiko och inte ens sjunger på spanska, men för mig känns autenticitet ganska 1900-tal, och skivan är skitbra. Mariachi El Bronx är musik du borde lyssna på!

Musik, musik, musik du borde lyssna på!
Musik, musik, musik du borde lyssna på!
Musik, musik, musik du borde lyssna på!
Musik, musik, musik du borde lyssna på!

(Repeat forever, fade out really slowly, not like on We Are the World, which has a really quick, sloppy fade. We Are the World är inte musik du borde lyssna på!)

void *

2010-07-10T11:10:00.003+02:00

nu vare väl länge sen jag skrev här
men jag har väl inge å säga
va ska ja prata om
return null

Diego Borg

2010-07-03T18:13:00.002+02:00

Det är svårt att inte tycka synd om Diego Maradona, denna Argentinas egen Björn Borg, i ett ögonblick som detta.

Blogg nummer 800: ord på k

2010-07-03T11:21:00.004+02:00

Eftersom det är någon typ av jubileum igen, så firar vi på Sputnik-redaktionen genom att lista ord som börjar på k, och som illustrerar bokstaven k's både aggressiva och fyrkantiga karaktär, men även dess föränderlighet, som gör den till något av en joker i alfabetet:

kackerlacka
Kafka
kapitel
kartong
kassettbandspelare
Kastrup
kategori
KD
KDDI
kenya
kimchi
Kina
Kjell
KKK
knark
knaster
kolonialism
kommunism
konservatism
konsum
kontorslandskap
kontrovers
Korea
kosmologi
kraftwerk
kravall
kriminalitet
Kristus
kronisk
krukväxt
Kröb
kuk
kultur
kungahuset
kylskåp
kärlek
Köln
könsroll
kött

När vi läser igenom listan så diskuterar vi bokstaven k's nationella karaktär, och kommer snabbt överens om att om det är så att den hör hemma i ett visst land, så bör det vara i Tyskland. Även Polen nämns, men röstas ned.

I sportens värld, var hör bokstaven k hemma? Är det i rugbyns leriga, håriga högar av svettiga män, eller i hästpolons borgerliga knastrighet (tänk tänder som krasar sönder i kollisionen med en klubba), eller kanske i en hårdför match fullkontaktskarate? Vi vet inte. Är bokstaven k över huvud taget sportig? Meningarna går isär.

Här börjar diskussionen kännas så inträngande i världens själva väsen att vi blir besvärade och oroade. Vi går vidare.

Åk till Norberg för fan!

2010-07-01T18:59:00.005+02:00

Norbergsfestivalbloggen uppmanar mig att posta deras poster på min blogg, och jag är väl inte den som är den...

Eller är jag det? Vadå "den"? Är det något fel på att vara "den"? Jag vet inte. Whatever. Bra festival. Åtminstone förra året.

Japan

2010-06-29T19:05:00.001+02:00

När jag var liten bodde det en man i en liten stuga på andra sidan skogen. Han kunde inte förstå hur ett så högteknologiskt land som Japan kunde förlora en straffläggning.

Xcode 4

2010-06-27T14:19:00.006+02:00

Jag tittade igenom en WWDC-presentation om Apples utvecklingsverktyg (allt från WWDC 10 finns på iTunes), och Xcode 4 verkar kunna bli the shizzle, jämfört med Xcode 3 som är typ scheisse:

- Ett fönster. Inte tusen fönster. Ett fönster. Steve Jobs har uppfunnit the one window application. Hurra för Steve Jobs!

- Interface Builder finns integrerat i Xcode. I det enda fönstret. Man kan se dem samtidigt, man kan dra outlets och actions från buildern till källkoden.
- LLVM tar hand om kod-komplettering och att berätta för en när man stavat fel till saker. På demona ser det fett ut, hur det ser ut i verkligheten vet jag inte. Man blir lite orolig när presentatörerna står och säger positiva saker om hur bra editorn i Xcode alltid har varit, medan jag själv tycker att den är pinsamt långsam ganska ofta.
- De har gjort något åt svn-stödet, och förhoppningsvis fått det att funka. Och lagt till stöd för git. Och en diff-viewer med timeline. Och i motsats till t.ex. Versions så ska de tydligen ha stöd för både branch och merge. Förhoppningsvis på ett sätt som är användbart, snarare än som i Tortoise, där merge-funktionaliteten är så kryptisk att man ändå blir tvungen att göra det från kommando-raden.

- En ny debugger, LLDB. De sa mest att den är snabbare än gdb, jag hoppas att den har mer att komma med, t.ex. debuggning av optimerad kod.

Jag sa så sent som för någon vecka sedan om Xcode att det är uppenbart att det har utvecklats helt utan inblandning från Apples legendariska interaktionsdesigners. De verkar ha kallats in till Xcode 4. Att basera vyer på filter/sökningar känns ganska mycket mer 2000-tal än statiska hierarkier. Däremot antar jag att mindre sexiga delar av UI:t, som t.ex. projektinställningar, fortfarande är en enda röra. Jag skulle vilja se en kompetent interaktionsdesigner stoppa det i sin crack-pipa och röka.

Sen vill jag inte hypea det här för mycket innan jag har testat själv, det som visas i presentationen är bara den yttersta ytan . Ingenting sägs t.ex. om sådant som sub-projekt, som antagligen kommer fortsätta ofunka även i Xcode 4.

Skriv om, skriv rätt!

2010-06-25T14:02:00.004+02:00

Jag har hållit på och läst "Working Effectively with Legacy Code" av Martin C. Feathers ett tag, och blev klar med den igår. Den tog inte tid för att den var tråkig, utan för att jag ville smälta delarna ordentlig. (Jag väljer att inte ta matsmältnings-metaforen vidare, det skulle bli obehagligt.)

Det är en bok som alla programmerare borde läsa, åtminstone de som inte kör test-driven utveckling av trivsel och ohejdad vana. Den här boken visar inte bara med väldigt konkreta exempel hur man inkrementellt förbättrar rutten kod, utan illustrerar även väldigt tydligt varför unit-tester är ett måste.

Författaren har uppenbarligen högt ställda krav. Han definierar legacy code som kod som saknar testfall. Det kan låta lite hårt, men han visar varför det är vettigt.

Om du någonsin har blivit irriterad på svårförståelig kod och det har känts jobbigt att fixa den, läs den här boken!

iBloggosfären

2010-06-24T11:45:00.005+02:00

När jag ändå bara sitter här och känner mig emlig så kan jag ju posta lite länkar till saker som ni kan läsa i midsommar, istället för att supa och dansa runt midsommar-granen.

Tomi Ahonen är som vanligt väldigt ambitiös, genomtänkt, välanalyserad och pratig, när han skriver om hur smart det är att investera i att skriva appar till iPhone/iPod/iPad. Sett ur investerings-perspektivet har han antagligen helt rätt, och det vore nyttigt för många att läsa det här. I kommentarerna påpekas aspekter som saknas i hans resonemang, även om det känns som om många helt enkelt gillar App Store.

Jag tror att den huvudsakliga anledningen till att många appar i App Store utvecklas för just iApparaterna är att det är kul och enkelt. Man laddar ner ett SDK till sin Mac och sen kör man. Apple tar hand om allt krångel (saker i stil med betalning, distribution och att i värsta fall vägra dig tillträde). Det förklarar varför det finns en massa små, roliga appar utvecklade på fritiden. Hur många skriver kod till Symbian för att det är kul? (Awesome random clipart, eller hur?)

En annan anledning till att utveckla iAppar är att det är den coola plattformen. De man vill nå med sitt budskap har iPhone. Det är coolt att ha en iPhone-app. Det är trevligt för oss som har iPhone att det är så, ska man resa med Västtrafiken så är iPhone-appen väldigt trevlig. Men ville Västtrafiken nå ut till så många som möjligt så hade det varit smartare att satsa på andra plattformar. Vilket de kanske gör också, vad vet jag?

Nåja, jag lovade länkar, inte svammel. Russell Beattie skriver att tablets är framtiden. Det kanske han har rätt i, eller så uppfinner Steve Jobs något ännu bättre så småningom. Och även om jag inte har någon iPad eller någon annan tablet så tror jag att han underskattar Apple en aning. Bortsett från all hype så har de en förmåga att göra mer rätt än många vill erkänna.

Pirates! - Eaglesoft crack, save game fix (C-64)

2010-06-20T13:47:00.002+02:00

This version is identical to the Eaglesoft crack of Pirates!, except in that version, the game won't recognize disk side 1 after you've loaded a saved game, which means that you can't resume playing from a saved game. The fix is very simple: disk side 1 needs to have the disk id "p1". I don't know why no one else has uploaded a fix, so for your convenience, here it is.

(This is not an official release or anything, just something for you gamers out there who are as retarded as me, and still play C-64 games on real hardware now and then. If you're using an emulator, just use the snapshot function instead. Or play the Amiga/PC/Mac version.)

Drömkod

2010-06-17T11:30:00.004+02:00

Jag läste "Dreaming in Code" av Scott Rosenberg. Den handlar om utvecklingen av ett open source-program som heter Chandler, och utspelar sig mellan 2003 och 2006. Under denna tid lyckas utvecklare+chefer begå i stort sett vartenda misstag som existerar. Med detta som bakgrund berättar författaren för läsare som inte kan programmera om olika programmerings-relaterade fenomen, som jak-rakning, the mythical man month, Extreme Programming, katedralen och bizarren.

Det är kul att läsa om ett utveckling, även om det i det aktuella fallet är smärtsamt och pinsamt, lite The Office sådär. Jag har även problem med själva berättandet. Författaren gör avstickare för att ge bakgrund och teoretisera, ibland 30 sidor i taget. Själva berättelsen hamnar i bakgrunden. Eventuellt hade det varit mer intressant om jag inte känt till det mesta innan, men jag har svårt att acceptera för långa pauser i berättelser. Vi lär av Charles Bukowski!

Författaren har en djupt pessimistisk syn på mjukvaruutveckling. Det går inte att få till det. Det går inte att planera, det går inte att estimera. Det finns utvecklingsprocesser, men de funkar bara för de som utvecklat dem, och kanske inte ens för dem. Programmerare vill inte vara med om någon planering, det vill bara optimera sina verktyg istället för att skriva vettig kod. Jag tror att det är den typen av attityd som saboterar många projekt. Man tror inte att det finns något som hjälper, och om man testar något som borde hjälpa så tar man det inte på allvar, och så fort man misslyckas så misströstar man och går tillbaks till en kombination av vattenfall och cowboy-programmering. Inte för att det är bättre, utan för att det är det som är bekvämast för alla inblandade: projektledarna kan planera på det sätt som är mest bekvämt för dem (Olle jobbar på A i två månader, Kalle jobbar på B i 4 månader) och utvecklarna slipper alla former av struktur och får skriva kod ostört.

Några teoretiker finner dock nåd inför Rosenbergs ögon: Brooks "The Mythical Man-Month" hänvisas det flitigt till, på det där naiva sättet som det brukar göra ("Kan vi verkligen ta in en ny utvecklare nu, det är ju bara 3 månader kvar till releasen, tänk om det blir kaos, tänk på att man-månaden är mytisk!"), eftersom det är den enda teorin om utveckling som alla känner till. Eric S. Raymonds "The Cathedral and the Bazaar" hänvisas det flitigt till, även om det ganska tydligt framgår att dess beskrivning av open source-projekt bara stämmer på ett fåtal större projekt. Joel Spolsky ges också stort utrymme att prisa Microsoft och slå ner på alla sätt att försöka strukturera upp utvecklingsprojekt.

Boken pendlar mellan tumme upp och tumme ner. När det handlar om hur Chandler-gänget försöker designa klart allt innan de börjar koda, eller väljer motsatt inriktning, så är det bra, men frustrerande. När det handlar om allmän data-historia så är det ofta ganska trist.

Version 1.0 av Chandler verkar ha släppts för några år sedan, sådär 5 år senare än tänkt. Jag laddade ner 1.0.3 för Mac, men det gick inte att starta på min dator.

Dödliga filer

2010-06-17T11:04:00.003+02:00

Jag tycker att Chrome kan låta lite väl lillgammal ibland när han pratar med mig. När jag vill ladda ner ett program så säger han "This type of file can damage your computer, are you sure you want to download it?"

Med den typen av onyanserad kommunikation så är det ganska uppenbart att Chrome inte är menat att användas av vem som helst, för om man inte vet vad de egentligen menar så låter det där ganska hotfullt.

Eftersom jag läser kommentarer på IDG ganska regelbundet så känner jag att jag måste omvandla det där till en bilmetafor. Tänk om bilen sa "Den här mackapären förstör miljön och kan förvandlas till en dödsfälla vid minsta misstag, antingen av dig eller godtycklig med- eller mot-trafikant", hur fan skulle det låta? Va, va, va?

Dagens dikt

2010-06-15T18:36:00.005+02:00

Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken

Jag somnade i andra halvlek
Men jag måste
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken

Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken

Jag köpte snus
För att nikotinet
Kanske kan
Hålla mig vaken

Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Vaken

Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken

Jag sov ändå
En del på planet
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken

Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Hålla mig vaken
Vaken

Summering

2010-06-13T07:57:00.003+02:00

Det var mycket som var bra på Atlassian Summit. Jag lärde mig en del nya makron som kan ha avgörande betydelse för att få till dokumentationen som vi vill ha den. Nya Green Hopper har ett par killer features (men kanske inte killer combinations). Jag var på några riktigt bra presentationer om Agile och en väl genomtänkt presentation om distribuerad versionshantering (git och Mercurial).

Hela evenemanget var riktigt bra, jag skulle säga att det var bättre än WWDC, som jag var på förra året. Det är mindre, så man lära känna folk på ett annat sätt. Maten var riktigt bra, festen var mycket trevligare, och jag och Gustav festade loss ganska bra både där och på efterfesten. Jag spelade biljard för första gången på typ 15 år.

Idag lyckades vi dessutom hitta det thailändska stället vi åt på förra året. Det ligger precis på gränsen till Tenderloin (knarkhandlare och sinnessjuka tiggare utanför). Vi har tagit en öl på fjolårets favorit The Hydeout. Vädret har varit jättebra, speciellt idag.

I övrigt vet jag inte riktigt, men jag är sjukt trött och måste sova nu. Guten nacht!

Utdrag ur loggboken

2010-06-09T23:29:00.003+02:00

Igår var vi ner till San Jose och tittade på The Winchester House. Ganska kul att ha varit där, men det är synd att jag inte råkade vara typ 10, snarare än lastgammal, för då hade jag nog uppskattat det betydligt mer.

I förrgår var vi ute och gick som bara fan. Först var vi till Guitar Center, eller Russ och Chris var dit, medan jag gick upp till Guitar Center-parken och tog det lugnt. Sen gick vi ner till Mission och letade efter Amerika-strumpor och åt en burrito. Sen promenerade vi till Haight-Ashbury via Castro och en kulle med fet utsikt. I Castro drack vi något kallt, sen gick vi tillbaks mot stan, stannade till på fjolårets favorit The Hydeout och drack något annat kallt. Sen var vi möra, och lyckades bara palla oss bort till China Town för middag, och en bar mittemot hotellet för lite mer öl.

Min förkylning har inte riktigt lagt sig, utan jag har förföljts av en retsam hosta, men det känns som om den verkligen är på väg att lägga sig nu. Ganska skönt, för imorgon börjar Atlassian Summit, och jag har ingen lust att sitta och hosta inne på föreläsningar. I påsen man fick när man skrev in sig så fanns det bland annat med en enormt stor t-shirt (one size fits all lardasses) och en liten påse vulkanaska.

Igår var vi och åt middag på The Stinking Rose, en italiensk restaurang som har vitlök i allting. Trevligt nog så hade de inte gjort så mycket gimmick av det som de kunde ha gjort: det där med vitlöken var inte överdrivet. Rekommenderas!

Jag har inte tagit ett enda foto än. Jag satsar på att få till en helt foto-fri resa, det hade varit något!

På västkusten

2010-06-07T04:34:00.002+02:00

Nu är jag plötsligt i San Francisco igen. Flyget från Frankfurt blev försenat för att de blev tvungna att byta däck på planet. Detta skedde efter att vi hade bordat, så vi satt där någon timme och överöstes av kalluft, eftersom solen stekte planet. När jag fick maten så hade smöret smält och efterrätts-frukten var varm. Trevligt.

Flygresan var inte helt oväntat lång och trist. Jag har en hosta som inte riktigt har velat ge sig, och tolv timmar i flygplansluft gjorde inte saken bättre.

Men väl framme i San Francisco så var allt frid och fröjd, förutom att det blivit fel i vår bokning, så att vi fått två rum med dubbelsängar, snarare än två rum med två separata sängar. Efter en del palaver så fixade det sig, även om vi är tvungna att byta rum igen imorgon.

Men vem kan vara missnöjd när man kan äta friterad macaroni and cheese och dricka Anchor Steam på tapp?

Tvättstugemammans visor

2010-06-03T20:12:00.005+02:00

Alltså, idag hände någon när jag tvättade som var så jävla CP.

Fast tydligen inte så PK. Folk med vett använder aldrig "CP" i pejorativ mening. Typ Alf Svensson skulle aldrig göra det. Alf Svensson som tror att loggning av sökord i sökmotorer kommer sätta stopp för pedofilin i världen. Alf Svensson är typ helt jävla CP. Ett tag så spann vi vidare på den här CP-grejen och började byta ut "CP" mot t.ex. "MS" och "förkyld". Det var kul, speciellt när man kunde idiotförklara någon genom att säga t.ex. "Men har du ont i halsen, eller?"

Men nu var det inte CP vi skulle snacka om, utan tvättstugan. Såhär va, jag skulle stortvätta, så jag laddade stugans enda maskin full med tvätt, fyllde på med skölj- och tvätt-medel och gick hem. När jag kom tillbaks till tvättstugan cirka fyrtio minuter senare så hade det hänt något jävligt roligt: jag hade lämnat tvätt- och skölj-medlet ovanpå tvättmaskinen, vars skakningar hade fått de bådas behållare att flytta sig i sidled något så jävligt att sköljmedlet hade ramlat av maskinen, slagit i backen och tömts på sitt innehåll, medan tvättmedelspaketet på ett ytterst delikat sätt balanserade på kanten till tvättmaskinen. Så jävla CP.

Men det är inte allt som är mongo. Många av de mer mongo grejerna som har hänt mig har hänt i tvättstugor. Speciellt sedan jag flyttade hit till min nuvarande lägenhet, där min hyresvärd (Akelius Fastigheter AB (tvåbokstavskombinationer, vad brukar de förekomma i för sammanhang? red.anm.)) är helt mongo i sin liberala syn på städning. Allra roligast var det vid något tillfälle när det var översvämning i torkrummet och det luktade mäsk i hela källaren. Minst roligt är det när torktumlaren är trasig typ var tredje gång man tvättar. Dags för en ny, kanske?

Det finns säkert mycket mer man skulle kunna säga om detta fascinerande ämne, men jag borde göra något viktigt, typ vika tvätten, så jag avviker. Syns!

Eller vänta, jag har ju ett foto på ett typiskt mongo-UI:

Notera de minimalistiska input-enheterna. Man har försökt sig på minimalism, vilket det är lätt att blanda ihop med enkelhet. Så du har en 40-graders och en 60-graders knapp. Vill du använda andra varianter så snurrar du på hjulet. Sen vill du tacka ja till något, hur gör du då? Min stora erfarenhet av idiotisk UI:n (larmet på jobbet, ja vad ska man säga?) gjorde att jag testade det enda som verkade tillräckligt dumt för att funka: jag tryckte på hjulet. Det visade sig funka. Tur för mig, annars hade jag luktat rätt illa vid det här laget.

"Compass control", ja, jag säger då det. Nu är det fest i Kapernaum, minsann!

Ambulerande lanthandel

2010-06-02T11:46:00.003+02:00

Ety jag är sjuk och emlig, så ligger jag på schäslongen och latar mig, snarare än att göra rätt för mig. Jag har då valt att se en dokumentär på SVTPlay, som jag blev tipsad om av min kollega byrådirektören: "Roger Nilssons rörelse". (Denna video finns tillgänglig t.o.m. ons 23 jun)

Roger Nilsson hette en man. Mannen hade en rörelse. Rörelsen bestod i att i ur och skur köra runt med sin livsmedelsbuss. Livsmedelsbussen var en ambulerande lanthandel. Från Veberöd kom mannen.

Det är både frustrerande och befriande att se den här typen av dokumentär. Det finns inget budskap. Allt den gör är att visa något. Man är tvungen att själv tänka, snarare än att Janne Josefsson bankar in i en vad man ska tycka. Det skaver lite i hjärnbarken.

Gubbgnäll

2010-06-01T12:14:00.003+02:00

Hej!

Jag är en gammal gnällig gubbe, och idag har jag två saker att gnälla på: kor i reklam och förkylningar.

Angående korna så tycker jag det är ganska smaklöst hur deras liv framställs på t.ex. mjölkpaket. "Är Majvi rädd för björnen?" Nej, det är hon inte, för björnen kan inte ta sig in i ladan där hon står. "Kan Rosa gå vilse?" Nej, det kan hon inte, för hon står fixerad i ett jävla bås och skulle behöva vara någon typ av ko-Houdini för att kunna ta sig ut, och det är inte så troligt att just Rosa skulle vara det. Snälla, kan ni inte börja göra samma sak med gödkycklingar också?

Angående förkylningar så är jag upprörd över att jag har drabbats. Igår hade jag ont i halsen. Idag är jag hostig och snorig. Ska det aldrig ta slut? Jag sitter hemma och jobbar för att slippa smitta mina kolleger. Det är tråkigt. Jag får i och för sig mycket mer gjort än när jag sitter på det stimmiga kontoret, men det är fortfarande tråkigt.

Just det, sen var det det här med hur ungdomar nu för tiden klär sig också, men vi tar det en annan gång.

Med vänlig hälsning,

Linus

Experiment med matprodukter

2010-05-23T19:59:00.004+02:00

Du, trogne läsare av denna blogg, är bekant med mitt stora intresse för matprodukter. Idag har jag framställt flera matprodukter som jag aldrig har prövat på tidigare. Ska man göra palak panir så måste man ha panir:

"Vad är det där för jävla degklump?" frågar du dig. Det är ingen jävla degklump, det är panir, en typ av ost. Den är ganska enkel att få till. Jag gjorde så här: en liter feting-mjölk i kastrull, koka upp, tillsätt en eller ett par teskedar citronsaft, rör och vänta på att det ska skära sig ordentligt, sila genom en duk eller något, knyt ihop och låt ligga någon timme. And yes, it was a success.

Paniren är en av två huvudsakliga ingredienser i palak panir. Den andra är spenat. Det går typ till så att man hettar upp olja, drar i kummin, lök, koriander, en hel chili, avvaktar ett tag, drar i en hel del hackad spenat (jag borde ha haft mer än jag hade, men det är ett välkänt faktum att man inte har mer spenat än man har), vänder ihop spenaten och kryddorna, saltar, kanske tillsätter lite vatten och låter puttra, drar i valfri mängd grädde och tärnad panir och garam masala och sen är det nästan klart. Så här såg min spenat-fattiga variant ut:

Som synes serverade jag med JIRA-ris. Frågor på det?

1000 Star Trek-länkar

2010-05-20T08:18:00.003+02:00

Simon bloggar om SvDs politiska kompass och och testar åt vilket håll den egentligen lutar. Obs! Innehåller stapeldiagram.

I brist på IT-campus

2010-05-16T11:44:00.004+02:00

Hej!

Jag tror att jag har kommit på lösningen på Greklands ekonomiska problem...

Hela historien får mig att tänka på den där ekonomiska krisen i början av 90-talet, och hur man talade om den. Någon politiker som hade ådragit sig någon form av parasit i hjärnan hävdade att orsaken var att vi alla hade levt över våra tillgångar. Det var vårt fel. Kollektivt. Folk som bara gör sin grej och litar på att de med faktisk makt gör sitt jobb är skyldiga. Inte de som med ungefär ett decenniums intervall kör in ekonomin i en bergvägg och knäcker vanligt folks ekonomi.

...jag tror att lösningen kan vara att Greklands kommuner (antagligen strukturerade precis som stadsstaterna på Platons tid) ansöker om glesbygdsbidrag från EU och gör stora investeringar i att skapa sina egna platser i Second Life. Eller Second Reality. Fast det kan bli svårare...

Men ska man vara indignerad, eller ska man inse att det är såhär det ser ut? Det nuvarande systemet är inte perfekt, men kan något vara det? Är de ständigt återkommande ekonomiska jordbävningarna ett pris som motiverar de fördelar vi får i form av (faktiskt) ekonomisk tillväxt. (Jag var nära att ta fram ironi-parenteserna där, men ekonomiskt naiv som jag är så känner jag inte till något annat uttryck än det jag har indoktrinerats att använda.)

...du promenerar (virtuellt) in i det (virtuella) Aten, pratar (virtuellt) med en (virtuellt) förbistrykande (virtuell) filosof, tröttnar (virtuellt), går (virtuellt) vidare till det (virtuella) Sparta, äter (virtuellt) en (virtuell) tallrik (virtuell) blodsoppa...

Sedan vi lämnade det förmodat urkommunistiska jägar-samlar-samhället för varierande antal tusen år sedan så har livet varit en jämmerdal. Den enda möjligheten (vi bortser från politiskt inkorrekta utrotnings-lösningar) att uppnå det igen är antagligen att kolonisera tusentals beboeliga planeter och sprida oss tillräckligt glest för att kunna gå tillbaks till ett "naturligt" liv. ("Naturligt" står inom citationstecken för att indikera att mänsklighetens anpassning till sin situation är lika naturlig som daggmaskens.)

Jag skriver en mening till, för man kan inte avsluta med en parentes.

Riktigt blod

2010-05-15T10:16:00.004+02:00

En sak jag inte riktigt fattar i True Blood är det här med vampyrblodets verkan på människor. Knarkarna tar en droppe och får värsta trippen. Har man gjort sig illa och dricker vampyrblod för att bli hel igen så får man ingen narkotisk effekt. När Jason överdoserade så fick han inte heller någon narkotisk effekt, men däremot en erektion som vägrade ge sig.

Ja, här sitter jag och försöker få logiken i en vampyrberättelse att gå ihop...

En annan sak: Wiener Sängerknaben. Du kan tacka mig när du blivit stormästare i Jeopardy med frågan "Vad är Wiener Sängerknaben?"

Dags för frukost. Idag tror jag att det blir 15 habaneros och 450 jalapenos.

Stupid guy vs. food, part 2

2010-05-10T22:20:00.001+02:00

Idag gjorde jag det: habaneron är uppäten. Det var inte roligt. Det tog tid. Jag fick svårt att få ner den för att jag blev mätt av allt vatten jag drack bara för att kyla ner tungan. Idiotiskt. Men jag gjorde det. Jag tror inte att jag ska göra om det.

Stupid guy vs. food

2010-05-09T22:09:00.004+02:00

Jag satt och tittade på Man vs. Food och funderade på hur det skulle vara att tugga i sig en habanero, bara sådär. Jag började känna mig lite sugen på att faktiskt göra det, och jag hade en liggande i kylskåpet. Turligt nog så var jag tillräckligt vuxen för att inse att det var bättre att ta det lite pö om pö, så jag valde en chili istället.

Jag har aldrig gjort det här förut, så det var lite spännande. Jag bet försiktigt av spetsen på chilin. Det smakade som paprika. Vanlig, röd paprika. Okej, det var väntat. Jag tog ett par tuggor till. Efter ungefär en tredjedel började det kännas att det inte var en vanlig jävla paprika. Jag började svettas i hårfästet. Men det blev inte så mycket värre. Det tog mig säkert en halvtimme, men sen var det gjort. Tungan brände en aning, men det var lugnt. Chili och vatten var ingen kulinarisk höjdpunkt, så jag började fundera på middag... Ost, kex och chili? Klart du ska, mongo!

Att jag hade persilja upptäckte jag när jag öppnade kylskåpet. Kombinationen var subtil. Chilin brände igen, osten dämpade, och persiljan kontrasterade på ett vackert sätt. Det var inga problem att få i sig nästa chili, även om brie-osten hade behövt någon dag till i rumstemperatur.

Som synes på bilden så är det inte så himla mycket mat på tallriken. Jag behövde något mer. Jag tog en portion till, fast andra gången bytte jag ut chilin mot ingefära. Det blev något av en överraskning. Tuggar man i sig ingefäran sakta så riskerar man inte att bränna halsen, det blev inte speciellt hett, men däremot började det brinna en aning runt munnen. Och ingefära kan vara ganska hårdtuggad när den är på det humöret.

Inte helt oväntat kom jag under denna utsökta måltid att tänka på den gamla klassikern från Djäknegatan: tunnbröd, apelsinmarmelad och jalapenos. En oväntad delikatess, som alltid gör en glad. Tröttnar man på att vara glad så kan man lägga till majonäs också, för det blir helt jävla hemskt.

Mer skit kommer så småningom här på matlagningsbloggen.

Sär skriv ning

2010-05-09T11:19:00.006+02:00

Det här med särskrivning är ett jävla gissel. Det har satt sig i hjärnbarken på mig och antagligen dragit om ett miljardtal av mina neuroner på ett sätt som hindrar dem till att användas till vettiga saker. När jag ser en särskrivning så måste jag tvångsmässigt uttala den för mig själv, som för att övertyga mig om att det låter tillräckligt absurt för att motivera att jag irriterar mig på det.

Det här håller inte längre, så vi tar till en vanlig problemlösningsmetod: vi vänder upp och ner på det. Istället för gnälla och vara besserwissrar när folk särskriver, så bejakar vi det istället. Vi tar särskrivningen till dess logiska slutpunkt och skriver varenda stavelse för sig. För tillfället har jag träningsvärk i vaderna, så vi tar och skriver isär det: "Jag har trä nings värk i va der na." Lite svårt att läsa, men det är en vanesak, om araber kan läsa sitt språk utan vokaler så borde inte lite mellanslag här och där vara ett problem för oss.

Det här skulle även kunna hjälpa oss att förenkla och effektivisera skriftspråket. Varje stavelse skulle kunna representeras av ett lättförståeligt tecken, och det skulle bli mycket mer intuitivt att lära sig läsa och skriva. Vi spinner vidare på exemplet ovan och tar stavelserna en efter en:

Jag - jag är nummer ett, så vi skriver det som en etta.

Har - nästan en hare, så vi kör på det.

Trä - vedträ, naturligtvis.

Nings - klurigt! Men vi måste nog dela upp det i två delar: "ning" och "s". Vad en "ning" är vet jag inte, vet det ringar på "kling", så vi kan rita det som en kyrkklocka. "S" säger ormen, så vi ritar en orm för det.

Värk - ajajaj, vi ritar ett plågat ansikte för att illustrera värken.

I - här tycker jag att vi ritar bokstaven i, precis som vanligt, med prick och allt.

Va - "va" säger man när man inte fattar, så vi ritar ett frågetecken.

Der - "der" låter mycket som "dear", så vi ritar ett hjärta.

Na - "nanananananananana" gick signaturmelodin till Boktipset, där programledaren satt i en regnbågsfärgad soffa, så vi ritar en regnbåge.

Okej, vissa av grejerna kanske är lite långsökta, men det här är bara exempel på hur det skulle kunna gå till. När vi ska genomföra det i praktiken så kommer det givetvis vara en kommitté med en massa äldre språkvetare och annat löst folk som sitter i evighetslånga möten och hittar det bästa tecknet för varenda stavelse i det svenska språket. Jag kan tänka mig att Sture Allén kommer vara ordförande. Eller Bosse Ringholm.

Anyway, illustration:

Om vi förenklar och stiliserar piktogrammen en aning så blir det så här:

Jag tycker att den här illustrationen säger ganska mycket om hur snabbt det kommer att gå att skriva i framtiden. Men som om inte det vore nog, här har jag skrivit det i skrivstilsform, så att man får flyt när man skriver:

Jag skulle tro att det här kommer bli ungefär 200% snabbare än att stenografera. Framtiden ser ljus ut.

Programmering

2010-05-08T09:05:00.003+02:00

Fler guldkorn från SVT

2010-05-02T20:25:00.004+02:00

Ännu ett märkligt datorhistoriskt klipp från SVT, om de första datorerna. Det är kul att de låter historia berättas helt subjektivt.

Slutklämmen är något ganska fantastiskt.

(Jag hatar när andra postar länkar till videos som är flera minuter långa och tittar aldrig på hela, men eftersom alla gör det så antar jag att åtminstone några av er faktiskt tittar på dem. Eller?)

Om att skriva en app till Boxee, del 2

2010-05-02T14:33:00.006+02:00

Efter ett andra ryck med SVTPlay-appen så har jag nu något som det funkar att använda. Åtminstone delvis. Jag återkommer till det. Så här kan det se ut:

Åh, snyggt UI! Och så står det "Hello, how are you?", så sympatiskt! Lite grejer att välja på: Barn, Drama, Nyheter... Nej, vet du vad, jag vill se något underhållande! Kultur och nöje låter som min grej!

Här fanns det både roliga och tråkiga grejer, ser det ut som: Babel, Fy Bubblan, Cirkus, det låter som värsta skiten. Jag vill se Det kungliga bröllopet!

Fyra hela avsnitt, på SVT snålas det inte! Jag tror att jag vill se Det Senaste(tm), så jag plockar det...

Ahhhh... Kunglig underhållning!

Vissa brister i appen framgår redan av bilderna ovan. UI:t är inte helt perfekt. Typ det är fult som fan. Det går det nog att fixa. Webbskrapningskoden buggar ur här och där, så ibland kanske ett avsnitt inte heter någonting. Det går nog också att fixa. Bara de program som räknas upp på den första webb-sidan dyker upp. Det tänkte jag fixa. Det finns inte med några beskrivningar eller bilder. Det tänkte jag också fixa.

Det börjar kännas ganska trevligt med webb-programmering. Det går fort och är enkelt, även om man inte vet vad man sysslar med eller har några vidare verktyg att jobba med. Förutom det här skrapandet då, det känns mest hemskt, och jag försöker att inte tänka på det. SVTPlay behöver ett publikt API. Alla borde ha det. Tänk så enkelt allt skulle vara då.

Musik-visualisering

2010-05-02T11:29:00.005+02:00

Sådan här musik-visualisering som används i musikspelare, går den någonsin framåt? Det slog igenom med Winamp på 90-talet, och var ganska snart så mainstream att till och med Windows Media Player använde det. I nådens år 2010 sitter jag och lyssnar på musik med Boxee och ser ingen skillnad på hur det såg ut på 90-talet. Eller när det nu var Jeff Minter fipplade med de här sakerna på Amigan.

Rent grafiskt har det kanske blivit lite bättre. Nu kan man använda shaders, det kanske gör någon skillnad. Men det är fortfarande samma primitiva analys av ljudet. Visualiseringen är likadan oavsett om man lyssnar på techno eller mongolisk strupsång. För den mesta musik jag lyssnar på gör visualiseringen mest att jag får associationer till Monty Python.

Och tycker någon över huvud taget om skiten? Att det faktiskt används och tvingas på en, vad beror det på? Görs det bara av gammal vana, för att man tror att det är vad användarna förväntar sig, eller finns det faktiskt folk som tycker att det tillför något? Funkar det i kombination med hallucinogena substanser?

Om att skriva en app till Boxee

2010-05-01T15:58:00.003+02:00

Det stör mig lite att det inte finns någon SVTPlay-app till Boxee, så jag tänkte att jag skulle skriva en. Det finns en till Plex, så jag tänkte att det inte borde vara så svårt att porta den. Det visade sig vara lite svårare än vad jag hade tänkt.

Boxee har ett eget API för att skriva appar: man specificerar sitt UI i XML och drar in lite Python-kod här och där för att göra saker, t.ex. skrapa info från SVTPlays HTML. XML-en i sig är ganska knölig att jobba med. En enkel kontroll kan se ut så här:


<control type="image">
    <posx>0</posx>
    <posy>0</posy>
    <width>1280</width>
    <height>720</height>
    <texture>background.png</texture>
</control>

Det blir ganska mycket XML. Det kan man klara, även om XML:en blir ganska rörig. Ännu rörigare blir det när man börjar embedda Python-kod i den.

SVTPlay-appen till Plex är skriven helt i Python. Jag måste alltså plocka ut delar ut Plex-appen och använda i min. Där dyker nästa problem upp. I Plex finns det Python-API:er för att manipulera XML, t.ex. så finns xpath implementerat. Boxee har inget sådant, och dessutom så kör Boxee Python 2.4, som inte har stöd för xpath. Så jag får skriva om all kod från Plex-appen och gjorde en egen ful-implementation av xpath. Jag läser in HTML:en från SVTPlay som ett DOM-träd och söker själv igenom det.

Det här kanske hade varit enkelt om jag hade kunnat Python, men det gör jag ju inte. Så efter ett par timmars kodande så har jag slutligen klarat av nummer ett på min TODO-lista, att kunna visa upp en lista med program-kategorierna (Barn, Nyheter, Live etc.). Förhoppningsvis går det lite lättare nu när jag har lärt mig hantera DOM-trädet, unicode etc.

Med lite mer vana så borde det vara ganska smidigt att skriva sådana här appar, fast det kommer nog vara uppförsbacke ett tag till.

Tänk om vi snart har en datamaskin i varje hem!

2010-04-30T14:52:00.002+02:00

Hittade ett ganska smärtsamt reportage om nymodigheten dataterminaler på SVT Play. Året är 1978, tempot är lågt, de finniga ungdomarna har lustiga frisyrer och männen har stora glasögon.

Det skulle kunna finnas liv på Mars

2010-04-29T20:09:00.003+02:00

Det jag gillade med det sista avsnittet av Life on Mars var att det kändes som om Sam Tyler kunde välja en värld åt sig själv, lite sådär...

Och när det gäller att välja värld så är det svårt att inte associera till Philip K. Dick. I VALIS presenteras huvudpersonen, med samma namn som författaren. Och så finns där Horselover Fat.

Framåt slutet av boken kommer det fram att Philip och Horselover är samma person, en missuppfattning, en personlighetsklyvning. Läsaren accepterar detta. Sen inser Philip att livet var trevligare när de var separerade, och de blir till olika personer igen.

Och det är det som avslutningen av Life on Mars handlar om också. Välj en egen personlighet. Det funkar. De är lyckliga där de är.

Det är vackert på något sätt.

Interaktionsdesign med mera

2010-04-20T20:40:00.004+02:00

Jag har aldrig läst interaktionsdesign (om man bortser från trepoängaren "Människa-maskin-interaktion"), men jag kan föreställa mig hur det ser ut när man kommer till den första föreläsningen på A-kursen. Föreläsaren inleder antagligen med något i stil med:

"Välkomna till A-kursen i interaktionsdesign. Det här är första föreläsningen, så jag ska gå igenom lite om administration, upplägget på kursen och så vidare... Men först tänkte jag lära er den viktigaste grundprincipen i alla interaktionsdesign: listor som wrappar är VERBOTEN. Och när jag säger 'wrappar' så menar jag inte en listjävel som hoppar tillbaks till första elementet när man står på det sista och trycker på neråt-pilen. Jag menar listor som gör det utan att hoppa, som låtsas som att de är oändliga, så att du inte märker någon skillnad mellan att hoppa från det sista till det första elementet och att gå från det första till det andra. Blunda och håll den tanken medan jag lägger 5 minuter på att gå igenom var ni hittar kurslitteraturen och vilka frågor som kommer på tentan och vad den hjärndöda labbassen heter, så kommer jag tillbaks till den och lägger resterande 83 minuter på att förklara varför wrappande listor är hjärndödare än labbassen."

Jag testade det här Plex, som är som Boxee eller XBMC, fast ett mellanting. Lite mindre open sourcigt än XBMC, men UI:t ser ut som XBMC. Fast med en wrappande jävla lista i huvudmenyn. Så sjukt störande. "Oj, så många alternativ det finns i huvudmenyn", tänker jag när jag har scrollat ner ganska många steg. Sen upptäcker jag att det är för att den wrappar utan att varna på något sätt. Där var jag nära att ge upp. Sen kollade jag om den kunde scrobbla musik. Det kunde den. Sweet, den ena killer-featuren på plats. (Vän av tempus stör sig eventuellt på blandningen av imperfekt och presens. I så fall hänvisar jag vänligen men bestämt till "Markens gröda" av Knut Hamsun, där tempus-blandningen var/är en del av det som ger/gav en sådan skjuts i språket och som ger/gav honom Nobelpriset.)

Sen kollade jag på apparna. Där börjar sirenerna gå igen: apparna är indelade i något som ser ut som kategorier, men visar sig överlappa. Det vill säga, det är taggar snarare än kategorier. Så om jag vill leta upp en viss app så kan den finnas i någon av avdelningarna, eller i tre av dem. Och vissa av avdelningarna verkar ha i stort sett samma innehåll. Okej, det är en arbetsskada, men i kombination med den wrappande huvudmenyn så klarar jag inte av det. Goodbye plexophiliacs, jag stannar hos Boxee, vars UI jag också skulle kunna ranta om en hel del, men jag slipper i alla fall de mest hjärndöda egenskaperna hos Plex.

Nördigt nyspråk

2010-04-20T20:25:00.001+02:00

Dagens Arne Hegerfors-doftande ordvits: nightware.

Mediakonsumtion med mera

2010-04-19T20:54:00.004+02:00

Förra veckan köpte jag en Jobs Mini för att ha som mediaspelare. På den installerade jag Boxee, som jag fått rekommenderat. Boxee är en typ av mediacenter. Det ger mig ett UI på TV:n och låter mig spela film och musik på datorn och på internet. Jag har inte köpt någon fjärrkontroll, men det funkar med Jobs-telefonen.

Tyvärr är inte Boxee helt stabilt. Ibland knäpper det till i högtalarna på ett ganska obehagligt sätt. Det är dåligt på att avsluta sig när man försöker logga ut. Men det gör inte så himla mycket. Det är ganska bra. Med alla de här små apparna som visar video från internet så breddas mitt TV-utbud på ett ganska härligt sätt. Open University, säger jag bara. Fan vad jag kan nörda ner mig i universitetskurser från Stanford om antikens historia.

Men det finns några nackdelar. Fanskapet kan inte scrobbla musiken jag lyssnar på. Om någon lyssnar på musik och internet inte hör, finns musiken då på riktigt? Sen kan man inte skapa playlists, så man får lyssna på en skiva i taget. Lite sådär som på 90-talet, när man manuellt måste byta skiva. Lite bättre än på 80-talet när man måste byta efter en halv skiva, men inte så väldigt 2010.

Boxee är baserad på kod från ett open source-projekt som heter XBMC. Väldigt open sourcigt namn, måste jag säga. XBMC kan scrobbla. Plus-poäng för XBMC. XBMC har ett sjukt open sourcigt sätt att installera plugins och appar: man browsar runt i kataloger i ett svn-repository. Minus-poäng för XBMC. Det gör att jag inte kan byta. Så jag antar att jag får försöka klara mig utan audioscrobbler tills de fixar det.

Ett tag funderade jag på att skriva mitt eget mediacenter istället. En app som låter mig browsa innehållet på min hårddisk, som spelar filmer med VLC och musik med mpd. Det hade varit något det. Men orka...

Lösningen på alla problem är som vanligt att skriva ett gnälligt blogginlägg. Kom ihåg var du läste det först!

Kan du inte göra det åt mig?

2010-04-11T20:37:00.002+02:00