Vecka 43

Tjärabullen,

Igår läste jag klart en bok av Hanne Ørstavik som hette Vecka 43 och var ganska påfrestande. 220 sidor av närgångna granskningar av huvudpersonens humörsvängningar. Det blir som en dagbok, men mycket mer detaljerad än vad en sådan rimligtvis kan bli. Hela tiden väntar en liten katastrof på att hända, men någon sådan kommer inte förrän på slutet (standardknepet för att kunna avsluta berättelsen). De få gånger spänningen släpper under ett par tiden är när huvudpersonen resonerar kring litteratur. De avsnitten är bra, inte bara för att man får tillfälle att andas ut. Annat som är bra är de där små detaljobservationerna som författare brukar strössla sina berättelser med för att göra det realistiskt.

Nu låter det här väldigt negativt, men det är ett imponerande verk hon har skapat. Det är så närgånget att man blir generad och besvärad. Som tidsfördriv funkar det dåligt, som poetisk antropologi ganska bra.

det säjjer jag nu yo