Sista planet. Igen.

Jag börjar nästan själv tröttna på mina rants om hur fantastisk Last Plane to Jakarta är. Men han gör det där som andra inte riktigt vågar (ungefär som den där teatergruppen som jag inte kommer ihåg vad den hette gör, men när de gör det så säger de "Kilimanjaro!" och använder hammare). Han skriver på ett sätt som får "alla" andra skivrecensenter att se ut som sopor. Han drar paralleller som andra inte skulle våga dra, eftersom dragna paralleller ofta överfaller dragaren med handgranater. Läs bara den här poetiska eftertanken om Bloody Pandas fantastiska skiva Pheromone och dö och fundera lite kring hur han lyckades dra in pansarkryssaren Potemkin i resonemanget.