Förrätt

Snart kommer den, årets viktigaste lista. Vilka var egentligen 2007 års bästa skivor? Trogna läsare kanske minns att Omar-S blev utnämnd till årets topp-tjong 2005, för "Just Ask the Lonely", en skiva som fortfarande känns helt jävla CP. Trogna läsare kanske minns att jag struntade i det hela 2006, eftersom jag knappt lyssnade på någon ny musik då. Jag har tagit igen lite av det i efterhand, och är nu redo att göra en mindre genomtänkt genomgång av det årets bästa skivor, som en liten försmak av det välbefinnande som kommer infinna sig hos ER ALLA (från OSS ALLA, en fröjdefull jul) om några veckor, när den stora 2007-smällaren briserar.

Bland de som var nära, men inte fick någon cigarr, fanns bl.a. Omar-S igen. Flera bra släpp, men för att vinna igen hade han behövt överträffa ovannämnda mästerverk, vilket skulle kunna vara omöjligt. Apoteket Apan? "Nere bland rötterna" var bra, men inte årets bästa skiva. Sally Shapiros neo-italo på "Disco Romance"? Nej, det är vackert, men känns aningen tunt. Jonas Lindgrens "Lights Will Guide You, Home" är nära, men det är sådan utpräglad humörmusik att jag i ett svagt ögonblick säkert skulle kunna utnämna den till årets bästa skiva i världshistorien någonsin, men inte just 2006.

Dags för topp tre! På tredje plats hamnar Andreas Mattssons "The Lawlessness of the Ruling Classes", för att den är så fint poppig, så fint producerad och så skönt vuxen på ett sådant där 40-årigt, lite lagom uppgivet sätt, utan att hemfalla åt äktenskapsromantik och/eller gubbrock.

Tvåa blir Sunn O))) och Boris, med "Altar". Man hade kunnat vänta sig en sådan där monoton, stämningsfull, mullrande sak, med 24-minuters låtar utan ackordbyten. En sådan där skiva som funkar alldeles utmärkt att läsa en bok till, men som bara gör en sämre till mods om man redan är på dåligt humör. Men istället smaskar de ur sig helt lysande goth-låtar som "The Sinking Belle", och skapar något som känns rätt komplext, men som det ändå funkar att läsa en bok till.

För de som inspekterat min topplista på last.fm borde det inte komma som någon överraskning att Anna Ternheim gjorde 2006 års bästa skiva, "Separation Road". Det är bra låtar, det är bättre producerat än hennes första skiva, men i första hand är det fortfarande hennes sätt att sjunga som gör att hon är så bra: uppriktigheten, den lite valhänta engelskan, det viskande tonfallet.

Men vem vinner 2007 då? Blir det Radiohead, Beatles eller kanske någon av alla de här nugaze/shoetronica-artisterna? Jadu...