Pappa Panda

Vad ska man egentligen säga om den i Guds ögon avskyvärde Papa Dee? Han var på tapeten redan när jag gick i grundskolan, då som hip-hoppare. Sen är han bara borta. Det är som om luften går ur rummet när jag tänker på det. Nej, jag bara skämtar. Men det svartnar för ögonen. För ett ögonblick. Nej, det gör så fan heller. Hur som helst, för några veckor sedan slog jag på TV:n lite på random och kommer in i ett program där Papa Dee jammar med kambodjanska rappare och DJ:s. Helt stört. Man fattar inte om kambodjanerna tycker att Papa Dee är skitcool eller helt körd. Jag vet inte riktigt heller. Sen råkar jag se ett till avsnitt, där han drar runt i Kingston och lirar med några gamla jamaicanska gubbar som har spelat med alla de stora reggae-stjärnorna. Och de förklarar hur reggae egentligen låter, inte som du tror, utan en helt annan takt. Riktig reggae yo! Så när jag såg att han skulle bege sig till Mali på bästa sändningstid så blev jag tvungen att titta. Och han levererar. Det är sjukt varmt i Mali. Och det finns en massa tuffa musiker som spelar på underliga stränginstrument. Och rappare, som rappar på franska, á capella. Och skumma nomader i öknen som lirar ökenblues. Precis som de bofasta nomaderna i oasens palmtopp lirar oasblues eller palmtoppsblues. Skulle jag tro. Men Papa Dees sånginsatser kommer inte lämna några spår i det maliitiska musiklivet. Rakt igenom svagt, Papa Dees raggatoastande om att unite och brotherhood och skit funkar inte med ökenbluesen, om du förstår vad jag säger, broder. Tuck. Tack.