Moral till sjöss

Zygmunt Baumanns pessimistiska syn på den mänskliga moralen, med förintelsen som bakgrund, och hans behandling av Sartre och Lévinas, får mig att tänka på något som en bekant sa vid något tillfälle. I akademisk moralfilosofi handlar det ofta om tre människor i en båt, där en av dem ställs inför någon typ av moraliskt dilemma, t.ex. att han måste äta upp någon av de andra för att rädda sig själv, eller laga till en gryta av sig själv och servera de andra för att rädda dem. Moralfilosofer anser att om de kan lösa dessa riktigt kluriga problem, så borde de klara av vardagens små bekymmer med en backhand.

Men det är i vardagens små bekymmer, eller i resonemangen därikring, som moralen har sitt hem, inte i någon underlig situation i en båt, som de flesta aldrig kommer hamna i och alltså inte behöver bry sig om. Och vad kan vi egentligen säga till sjömannen som kommer hem med bara en passagerare kvar i sin båt? Mina erfarenheter av praktiska filosofer får mig att tro att de allra helst skulle slippa närvara, men om de tvingades dit skulle de nog stå där på kajkanten och peka finger åt sjömannen och beskylla honom för att ha gjort fel, enligt just deras favoritformel.

I situationer där grupptrycket är viktigt är det få som tvekar att göra det moraliskt felaktiga. Det var inte psykopater som jobbade åt Hitler, det var vanligt folk som hamnade i en situation där de gjorde vad som förväntades av dem. Genom diverse byråkratiska mekanismer gick det att få dem att delta i massmord. Vilket för mig tillbaks till Sartre och tanken att friheten är begränsad av fakticiteten. Det finns alltid val, men de är olika svåra att välja.