Jag läste "Dreaming in Code" av Scott Rosenberg. Den handlar om utvecklingen av ett open source-program som heter Chandler, och utspelar sig mellan 2003 och 2006. Under denna tid lyckas utvecklare+chefer begå i stort sett vartenda misstag som existerar. Med detta som bakgrund berättar författaren för läsare som inte kan programmera om olika programmerings-relaterade fenomen, som jak-rakning, the mythical man month, Extreme Programming, katedralen och bizarren.
Det är kul att läsa om ett utveckling, även om det i det aktuella fallet är smärtsamt och pinsamt, lite The Office sådär. Jag har även problem med själva berättandet. Författaren gör avstickare för att ge bakgrund och teoretisera, ibland 30 sidor i taget. Själva berättelsen hamnar i bakgrunden. Eventuellt hade det varit mer intressant om jag inte känt till det mesta innan, men jag har svårt att acceptera för långa pauser i berättelser. Vi lär av Charles Bukowski!
Författaren har en djupt pessimistisk syn på mjukvaruutveckling. Det går inte att få till det. Det går inte att planera, det går inte att estimera. Det finns utvecklingsprocesser, men de funkar bara för de som utvecklat dem, och kanske inte ens för dem. Programmerare vill inte vara med om någon planering, det vill bara optimera sina verktyg istället för att skriva vettig kod. Jag tror att det är den typen av attityd som saboterar många projekt. Man tror inte att det finns något som hjälper, och om man testar något som borde hjälpa så tar man det inte på allvar, och så fort man misslyckas så misströstar man och går tillbaks till en kombination av vattenfall och cowboy-programmering. Inte för att det är bättre, utan för att det är det som är bekvämast för alla inblandade: projektledarna kan planera på det sätt som är mest bekvämt för dem (Olle jobbar på A i två månader, Kalle jobbar på B i 4 månader) och utvecklarna slipper alla former av struktur och får skriva kod ostört.
Några teoretiker finner dock nåd inför Rosenbergs ögon: Brooks "The Mythical Man-Month" hänvisas det flitigt till, på det där naiva sättet som det brukar göra ("Kan vi verkligen ta in en ny utvecklare nu, det är ju bara 3 månader kvar till releasen, tänk om det blir kaos, tänk på att man-månaden är mytisk!"), eftersom det är den enda teorin om utveckling som alla känner till. Eric S. Raymonds "The Cathedral and the Bazaar" hänvisas det flitigt till, även om det ganska tydligt framgår att dess beskrivning av open source-projekt bara stämmer på ett fåtal större projekt. Joel Spolsky ges också stort utrymme att prisa Microsoft och slå ner på alla sätt att försöka strukturera upp utvecklingsprojekt.
Boken pendlar mellan tumme upp och tumme ner. När det handlar om hur Chandler-gänget försöker designa klart allt innan de börjar koda, eller väljer motsatt inriktning, så är det bra, men frustrerande. När det handlar om allmän data-historia så är det ofta ganska trist.
Version 1.0 av Chandler verkar ha släppts för några år sedan, sådär 5 år senare än tänkt. Jag laddade ner 1.0.3 för Mac, men det gick inte att starta på min dator.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Är det det här Chandler? Verkar oändligt tråkigt. Lite som Joel Spolsky, man tänker vad är det för spännande mjukvara som den här snubben har utvecklat, och så kollar man in Fog Creek Software, och så vill man sniffa lim.
Men jag tänker på Mozilla och hur mycket det pratades om jakrakning, överingenjöring och omskrivningsiver. Men vad säger dom nu då? Nu har vi Firefox och det är kalas. (Eller tja, nu har vi Google Chrome och allt möjligt annat också, så kanske snarare: Vad sa de 2006, eller när nu Firefox slog igenom.) Visst, vi kanske hade kunnat haft Firefox fyra år tidigare. Eller inte! LOL!
Anything goes, kanske. Finns det nån utvecklingsteoretisk motsvarighet till Feyerabend? Eller doing it for the lulz?
Simon: Jag hade exakt samma erfarenhet av Spolsky som du, men i rättvisans namn så har jag också läst en del bra grejer av honom också.
Det borde finnas en Feyerabend-motsvarighet inom mjukvaruutvecklingsteorin, men frågan är hur många som är riktigt galna för att ha Feyerabends personlighet inom gebitet för att lyckas med det.
Förresten, just for kicks and grins, här är nämnde Spolskys sågning av Puterman, från 2001:
http://www.joelonsoftware.com/articles/fog0000000020.html
OMGz! Den hade jag inte sett. Eller hade jag det? För länge sedan?
uxm165t, har du kvar dina gamla tninet-sidor? Ska du inte lägga upp dem någonstans? Och berätta för Joel Spolsky så han kan länka korrekt? "Hela Internet ska leva", som jag nyss påstod apropå Skunks och Lunarstorms nedläggning.
(Jag återuppväckte nyligen min gamla blogg från det döda, det är verkligen ett museum av spam och ickefunktionalitet. Kul.)
Oj, det var länge sedan. Och vilket dåligt jävla argument han körde med. Och fan vad fel han fortfarande har.
För tio år sedan läste jag mail med ett program som hette mutt. Det trådade mail-konversationer och hade grym prestanda, d.v.s. om jag sa "jag vill titta på nästa mail", så visades nästa mail omedelbart. Nu för tiden använder jag gmail och Apples mail-klient. De är båda mycket långsammare och har mycket mer primitiv trådnings-visualisering. I och för sig så kan de vissa excel-attachments, men det är inte så användbart för mig. Och de är fortfarande mycket snabbare än Microsoft Outlook, men det är ju inte så konstigt, för Microsoft är Joel Spolskys idoler, och han verkar gilla skit.
Simon: Ja, det där är Chandler. Det verkar ha lidit av samma problem som Mozilla. Men till slut blev Mozilla rätt bra. Det betyder inte att de inte slösade bort en massa tid för att de inte visste vad de sysslade med.
Skicka en kommentar