Interaktionsdesign med mera

Jag har aldrig läst interaktionsdesign (om man bortser från trepoängaren "Människa-maskin-interaktion"), men jag kan föreställa mig hur det ser ut när man kommer till den första föreläsningen på A-kursen. Föreläsaren inleder antagligen med något i stil med:

"Välkomna till A-kursen i interaktionsdesign. Det här är första föreläsningen, så jag ska gå igenom lite om administration, upplägget på kursen och så vidare... Men först tänkte jag lära er den viktigaste grundprincipen i alla interaktionsdesign: listor som wrappar är VERBOTEN. Och när jag säger 'wrappar' så menar jag inte en listjävel som hoppar tillbaks till första elementet när man står på det sista och trycker på neråt-pilen. Jag menar listor som gör det utan att hoppa, som låtsas som att de är oändliga, så att du inte märker någon skillnad mellan att hoppa från det sista till det första elementet och att gå från det första till det andra. Blunda och håll den tanken medan jag lägger 5 minuter på att gå igenom var ni hittar kurslitteraturen och vilka frågor som kommer på tentan och vad den hjärndöda labbassen heter, så kommer jag tillbaks till den och lägger resterande 83 minuter på att förklara varför wrappande listor är hjärndödare än labbassen."

Jag testade det här Plex, som är som Boxee eller XBMC, fast ett mellanting. Lite mindre open sourcigt än XBMC, men UI:t ser ut som XBMC. Fast med en wrappande jävla lista i huvudmenyn. Så sjukt störande. "Oj, så många alternativ det finns i huvudmenyn", tänker jag när jag har scrollat ner ganska många steg. Sen upptäcker jag att det är för att den wrappar utan att varna på något sätt. Där var jag nära att ge upp. Sen kollade jag om den kunde scrobbla musik. Det kunde den. Sweet, den ena killer-featuren på plats. (Vän av tempus stör sig eventuellt på blandningen av imperfekt och presens. I så fall hänvisar jag vänligen men bestämt till "Markens gröda" av Knut Hamsun, där tempus-blandningen var/är en del av det som ger/gav en sådan skjuts i språket och som ger/gav honom Nobelpriset.)

Sen kollade jag på apparna. Där börjar sirenerna gå igen: apparna är indelade i något som ser ut som kategorier, men visar sig överlappa. Det vill säga, det är taggar snarare än kategorier. Så om jag vill leta upp en viss app så kan den finnas i någon av avdelningarna, eller i tre av dem. Och vissa av avdelningarna verkar ha i stort sett samma innehåll. Okej, det är en arbetsskada, men i kombination med den wrappande huvudmenyn så klarar jag inte av det. Goodbye plexophiliacs, jag stannar hos Boxee, vars UI jag också skulle kunna ranta om en hel del, men jag slipper i alla fall de mest hjärndöda egenskaperna hos Plex.

Om sammanfattning

En av Apples favoriter just nu är att representera saker med skärmdumpar. Sedan tidigare finns Exposé och Spaces, där man hittar sina öppna program med hjälp av små skärmdumpar av antingen fönster eller hela skärmar. I båda de fallen fungerar det ganska bra. I senaste Safari finns den här Top Sites-skärmen (det känns inte helt överraskande när utvecklarna av en webbläsare väljer att sno en feature som debuterat i Opera), som man kan använda för att snabbt och enkelt navigera till sina favoriter (top sites låter lite som "favoriter", vilket vissa Lugna Favoriter-lyssnare nog skulle gilla att "utforska"):



En bild säger mer än tusen ord, men om tusen+ ord inte räcker: vad är problemet? Problemet är att de där webbsidesdumparna har alldeles för mycket gemensamt. De är mestadels vita med lite plotter längs kanterna och en hel del text. Typ sådär som webbsidor ser ut. De står inte ut tillräckligt mycket för att man ska kunna hitta det man letar efter omedelbart. Det är alltså samma problem som med att hitta rätt källkodsfönster med hjälp av Exposé.

Det hade varit bättre att representera sidorna med ikoner och eventuellt namn. Idén med skärmdumpar är inte dum i sig, men i det här fallet funkar det inte, eftersom det blir alldeles för plottrigt. Det funkar däremot när man tittar igenom sin surfhistorik i coverflow-läge:



Vad är skillnaden? Skillnaden är att bilderna i det andra fallet är större, vilket gör det lättare att urskilja dem, och att man får kontext i form av sidor man besökt tidigare och senare. Plötsligt har man en massa information som hjälper en, snarare än får en att känna sig mer närsynt än man faktiskt är.