Musik-visualisering

Sådan här musik-visualisering som används i musikspelare, går den någonsin framåt? Det slog igenom med Winamp på 90-talet, och var ganska snart så mainstream att till och med Windows Media Player använde det. I nådens år 2010 sitter jag och lyssnar på musik med Boxee och ser ingen skillnad på hur det såg ut på 90-talet. Eller när det nu var Jeff Minter fipplade med de här sakerna på Amigan.



Rent grafiskt har det kanske blivit lite bättre. Nu kan man använda shaders, det kanske gör någon skillnad. Men det är fortfarande samma primitiva analys av ljudet. Visualiseringen är likadan oavsett om man lyssnar på techno eller mongolisk strupsång. För den mesta musik jag lyssnar på gör visualiseringen mest att jag får associationer till Monty Python.

Och tycker någon över huvud taget om skiten? Att det faktiskt används och tvingas på en, vad beror det på? Görs det bara av gammal vana, för att man tror att det är vad användarna förväntar sig, eller finns det faktiskt folk som tycker att det tillför något? Funkar det i kombination med hallucinogena substanser?

Bokar

Jag läser i DN att Bonniers inte går med på Googles avtal. Google vill helt enkelt inte betala tillräckligt mycket för att lägga upp deras bokar på det världsomspännande datanätet Internet. Okej.

Siri Hustvedt har skrivit en ny bok, The Sorrows of an American. Kanske inte så ny, men jag har inte upptäckt det tidigare. Jag beställer den från adlibris, tillsammans med Teratologens Hebbershålsapokryferna och lite annat smått och gott.

Samtidigt: bokförlagen jagar med hjälp av Ipred ljudboks-warezare. Förlaget Storysides VD Helena Gustafsson förklarar: "Jag tror till exempel på en sajt som Spotify fast i bokform. Strömmade ljudböcker ska vara billigare än nedladdade, den som vill äga en produkt måste vara beredd att betala." Hon verkar tycka att en mp3-fil är som skiva. Att äga mp3-filen tillför inte någonting, om man redan kan lyssna på den när och hur man vill. Men är man alltför insnöad på resonemang om intellektuell egendom så kanske man har svårt att tänka klart.

Jag läser Pluras självbiografi "Resa genom ensamheten". Jag gillar berättelserna, 50-talsnostalgin, knarkandet, de passionerade matbeskrivningarna... Men man måste nog vara ett fan för att det ska bli något mer än underhållande.