Keats eller Kenneth

Jag kommer inte helt osökt att tänka på Bruno K. Öijer. Jag läser en bok om honom som heter "Det svarta puzzlet", där jag gillar användningen av bokstaven 'z' i titeln. Jag gillar en hel del annat också. Jag gillar att läsa om Bruno. Jag gillar att titta på intervjuer med honom på TV. Typ den där han på frågan om vad han tycker om kulturpolitik säger något i stil med "När jag hör ordet 'kulturpolitik' så börjar jag svettas". Bruno är en citat-maskin. Han är en rock-stjärna. Kolla frisyren, kolla emo-sminket, kolla hans BMI. Men när jag väl sätter mig ner och ska läsa hans dikter så känns det ofta lite jobbigt. Han skruvar till metaforerna så hårt att det blir halvt smärtsamt. Han gör den där grejen där man känner att man hänger med, sen kommer twisten på slutet och man inser att man inte alls är med. När det handlar om att hugga sönder något med en yxa, när det hittills har handlat om moln och blå himlar. Vad fan är det han vill hugga sönder? Gud? Åh fy fan, det är inte helt rätt. Fast det är typ gud han säger är död ("som en viss Nietzsche skulle gasta", för att citera den där märkliga Peter, som jag lärde känna när jag pluggade teoretisk filosofi B i Uppsala, och speciellt givetvis på Craig Dilworths metafysik-kurs, men som jag tappade kontakten med runt 1997, efter att han varit på min inflyttningsfest i Lund, där även en viss Arvid Tuba var närvarande). När. Han. Säger. Det. Där. Som. Jag. Så. Ofta. Återkommer. Till: Rakblad Kristna handleder Utrotad mammut glittrar Den dikten läste jag första gången i det fina fanzinet Hymen. En gång för länge sedan. Typ 1990, skulle jag tro. Nu för tiden har vi bloggar istället för fanzines. De är mindre påtagliga. Som i att man inte kan ta på dem, för att vara konkret. De är inte så konkreta, för att vara konkret. Fanzines var typiskt i A5-format, maskinskrivna och framställda med den klassiska typen av klipp-och-klistra-teknik, där man använda saxar och klister. Så det jag ville säga var nog att jag tycker att om någon svensk poet borde på Nobel-priset, någon gång om 30 år, när det är okej att ge en svensk författare priset igen, så är det väl Bruno. Han skulle säkert tacka nej. Eller dyka upp på festen och skära sig i handlederna. Eller nita kungen när han får priset. Fast vid det laget kanske kungen inte ens lever. Så då får han nita hon Victoria. Eller någon annan arvinge. Eller allihop. Fast om 30 år kommer han väga ännu mindre än nu, typ 30 kilo, och bestå helt och hållet av nikotin och alkohol. Det kommer inte bli någon munter Nobel-fest. Att ge Bruno Nobel-priset skulle vara lite som att ha en bild av Johnny Bode på 200-lapparna. Fast inte riktigt lika konstigt, och inte riktigt lika OPK. Over and out. JMP $EA31. Nästa bloggpostning kommer antagligen handla om speedcode.

Datadatadata

Om man inte är tillräckligt intressant själv för att ha något att blogga om så, så kan man alltid länka till Anders ambitiösa bloggpostning om datortillbehör som spelar musik, typ skrivare, diskdrajvar och skit.

Fega ur

Jag har gnällt om det här med dialogrutor som frågor om man är säker tidigare, men tänkte vrida det ett varv ytterligare, genom att inte bara anklaga dem som överanvänder dem för inkompetens, utan dessutom för feghet. Vad är det som får någon på Nokia att bestämma sig för att lägga in en dialog som frågar om man är säker, då man väljer att ta bort en låt ur en playlist? Det skulle kunna vara någon typ av Windows-skada, att man faktiskt tror att det är användarvänlighet, att man vill kolla med användaren, så att hon inte av misstag tar bort en låt ur playlisten. Men kom igen, hur stor skada är det egentligen? "Åh nej, jag tog av misstag bort en låt ur min playlist, om jag inte kan lyssna på just den emo-låten så måste jag skära mig i handlederna i tre och en halv minut istället, gud så deprimerad jag blir!"

Eller som det här med att man inte har sparat en fil. Ibland händer mig följande: jag ska stänga ner min jobbdator, så jag väljer Shutdown, varpå Windows ska stänga ner programmen. När Visual Studio kommer på att det ska stängas ner så vill det spara solution-filen (filen med lösningsmedel), men jag har redan avmonterat min TrueCrypt-volym där den ligger, så den kan inte sparas. Visual Studio frågar om jag vill spara den någon annanstans (Yes/No/Cancel), jag råkar trycka på Cancel och hela nedstängningsprocessen avbryts. Hallå, jag ville stänga av min dator! Hur mycket skada sker om jag inte spar ner solution-filen? "Åh nej, jag hade osparade ändringar i min solution-fil, nästa gång jag sätter mig vid datorn kommer jag att ha tre och en halv minuts arbete extra, eller troligtvis inget alls, för det som ska sparas är säkert något i stil med info om vilka filer jag har öppna i editorn, nu måste jag öppna dem igen, zomg nu måste jag skära upp handlederna istället!"

Utvecklare måste våga ta beslut. De måste åtminstone välja om de ska se på användarna som idioter eller som individer som är mycket smartare än dem. I sådana är fall är det ingen tvekan om hur det ligger till. Att fråga användaren är en enkel utväg för en utvecklare som vill slippa ta beslut, om man inte ser till konsekvenserna, vilka är att användaren blir irriterad, klickar fel och blir tvungen att skära sig i handlederna om och om igen för att hon blir så jävla deprimerad. Det är i alla fall vad jag brukar göra.