Känslan man har

Under 90-talet var vi många som gick ut på gator och torg för att manifestera vår lycka över att idrottsjournalister slutade fråga idrottarna hur det kändes. Banbrytande humor skapades då t.ex. Anders Lundin ironiserade över "hur känns det"-frågandet. Allt var frid och fröjd.

Det ironiska 90-talet är över, och idrottarnas känslor är tydligen mer intressanta än någonsin. Hur kändes det under uppvärmningen? Hur kändes det under loppet? Hur kändes det efter att du gått i mål? Ja, inte bara idrottarnas själva, jag tror det var under OS 2004 som Carolina Klüfts föräldrar och syskon fick vara med i TV-studion och berätta hur de kände när de såg Carolina hoppa längd.

Dessutom har journalisternas obehagliga språkbruk smittat av sig på idrottarna själva. De talar nu gärna vitt och brett om hur de springer runt och njuter under tävlingarna. Härligt nog så kan då journalisterna sitta brevid och njuta av hur mycket idolerna njuter. Själv tycker jag mest det är lite jobbigt att behöva höra om hur folk njuter. Antagligen beror det på någon psykisk störning hos mig. Det ska vi dock inte gå in på här, hur mycket du, kära läsare, än skulle kunna tänkas njuta av det.