Amerikansk sorg

"The Sorrows of an American", Siri Hustvedts fjärde roman, är en besvikelse. Fixeringen vid det intellektuella New York börjar få det att kännas som om man är fången i en Woody Allen-film. Allt det som kändes spännande med "What I Loved" är nu bekant. När ännu ett konstverk, ännu en film, ännu en målning ska beskrivas, så vill jag mest att handlingen ska börja röra sig framåt någon gång. Det gör den då och då med ett ryck, med något våld, något sex, någon olycka. Det blir för mycket vardagsdramatik, ovardaglig dramatik, och för lite vardag. För mycket försök till vardaglig excentricitet, det blir mer som ett dårhus. Visserligen utspelar det sig i Amerika och det är vanligare med dårskap där än här, men det blir för mycket freakshow. Det räcker med konstiga konstnärer nu.

Det kanske helt enkelt är alldeles för borgerligt?

Kanske borde hon ha försökt sig på något enklare igen, något lite mer i stil med de två första romanerna. Eller så är det bra att hon siktar högt, även om hon faller tungt den här gången.