Jonathan Strange på TV

Det var ingen som berättade för mig att det blev en TV-serie av Jonathan Strange and mr. Norrell. Och det var ju både bra och dåligt, för det var bra att det blev sju timmar, snarare än två eller Peter Jackson-tre, och det var ju dåligt att jag inte fick reda på det förrän för några dagar sedan.

Att se serien är lite som att läsa om en nedkortad version av boken. Verkligen fint, verkligen en trevlig version av det, ungefär så bra som det går att göra, även om det fattas saker. Det är brittiskt, magiskt och fullt av gyttja och gentlemannaskap.

Härnäst kommer jag säkert se Wolf Hall, som också är en brittisk roman, en brittisk TV-serien, en historisk berättelse, delvis verklighetsbaserad etc. Bra grejer.

Baksidan

Jag gillar andra halvan av baksidestexten på Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis:

Naturen är en klaustrofobisk skördekalender. Hade den skrivits för hundra år sedan hade den innehållit notiser om historiska händelser och förutsägelser om väder, hälsa, krig och farsoter, samt råd om när åderlåtning, slakt och skörd var lämpliga att utföra.

Jag gillade boken också.

Prata lite

Jag läste den här boken som heter Coders at Work, där Peter Seibel intervjuar stjärn-programmerare. Den är stundtals ganska tråkig, stundtals ganska rolig. Första intervjun, med Jamie Zawinski, är mest tråkig, fast det är intressant att höra hur Netscape kördes ner i skiten av ledningen. Brad Fitzpatrick, som startade LiveJournal, var mycket roligare. Sen blir det mest en massa gamla gubbar (och en gumma). De flesta har vunnit Turing-priset och började programmera på 50-talet, eftersom det råkade finnas en IBM-dator på deras high school. Därför har de lite annorlunda perspektiv på saker mot vad man är van vid, och kan säga ganska udda grejer. Och de har inte nödvändigtvis så mycket koll som man skulle kunna tro, vilket någon också beklagar sig över. På 70-talet kunde man fortfarande förstå hela systemet man jobbade med, nu jobbar man mot web services och använder hundratals libbar som andra skrivit, som man inte kan ändra i om man skulle vilja.

Jag rekommenderar, men inte på ett översvallande sätt.

Buggchocktävlingen, del ett: Agans

Det pratas alldeles för lite om debuggning och hur man gör det på rätt sätt. En utvecklare kan lägga halva sin arbetstid på att leta buggar, men i skolan får man inte lära sig ett skit om det. Det finns en miljard böcker om programmering, men bara en handfull om debuggning. Man får lära sig det själv, bäst det går. Under de senaste åren har det i alla fall dykt upp ett par böcker, och för ett par veckor sen köpte jag fyra stycken, som jag tänkte berätta lite om. Den första skummade jag igenom idag: "Debugging. The 9 Indispensable Rules for Finding Even the Most Elusive Software and Hardware Problems" (puh) av David J. Agans.

Agans är gammal som gatan, och har en massa erfarenhet. Boken är smockfull av vad han kallar "war stories"; berättelser om buggar han stött på och hur de har fixats. Ibland blir det för mycket exempel, de bryter ner berättandet, ungefär som om man använder för mycket citat. Samtidigt är texten lättsam och boken är föredömligt kort. Jag gillar att han inte gjort ämnet onödigt tungt och vetenskapligt. Det som behövs i en debugging-bok är att lära ut de grundläggande principerna på ett sätt som gör att så många som möjligt kan tillägna sig dem. Där gör han ett väldigt bra jobb och får med det mesta.

Ett problem jag ser är att han är aningen för old school. Många av exemplen kommer från hårdvaru-design långt tillbaks i tiden, där det varit ett stort företag att få igång utrustning för att kunna observera problemet. Därför är en av hans 9 regler "Don't think but look". Det är ett vettigt råd i situationer där det är bekvämare att luta sig tillbaks och fundera runt problemet, än att gå in och observera. Vad gäller debuggning av mjukvara idag så skulle jag föredra den motsatta regeln: "Don't look but think". Det är alldeles för enkelt idag att dra igång sin debugger och sätta breakpoints och steppa runt. Man tittar med mikroskop, utan att kunna se sammanhanget.

Förutom just det så är jag entusiastisk. Han får med nästan allt jag tycker är viktigt, och boken är lättläst och tillgänglig. Han kanske kunde låta lite mindre skrytsam när han på slutet hävdar att läsaren nu är mycket bättre på att debugga än tidigare, men i de flesta fall har han antagligen rätt. Agans ligger bra till i Buggchocktävlingen!

Skriv om, skriv rätt!

Jag har hållit på och läst "Working Effectively with Legacy Code" av Martin C. Feathers ett tag, och blev klar med den igår. Den tog inte tid för att den var tråkig, utan för att jag ville smälta delarna ordentlig. (Jag väljer att inte ta matsmältnings-metaforen vidare, det skulle bli obehagligt.)

Det är en bok som alla programmerare borde läsa, åtminstone de som inte kör test-driven utveckling av trivsel och ohejdad vana. Den här boken visar inte bara med väldigt konkreta exempel hur man inkrementellt förbättrar rutten kod, utan illustrerar även väldigt tydligt varför unit-tester är ett måste.

Författaren har uppenbarligen högt ställda krav. Han definierar legacy code som kod som saknar testfall. Det kan låta lite hårt, men han visar varför det är vettigt.

Om du någonsin har blivit irriterad på svårförståelig kod och det har känts jobbigt att fixa den, läs den här boken!

Det skulle kunna finnas liv på Mars

Det jag gillade med det sista avsnittet av Life on Mars var att det kändes som om Sam Tyler kunde välja en värld åt sig själv, lite sådär...

Och när det gäller att välja värld så är det svårt att inte associera till Philip K. Dick. I VALIS presenteras huvudpersonen, med samma namn som författaren. Och så finns där Horselover Fat.

Framåt slutet av boken kommer det fram att Philip och Horselover är samma person, en missuppfattning, en personlighetsklyvning. Läsaren accepterar detta. Sen inser Philip att livet var trevligare när de var separerade, och de blir till olika personer igen.

Och det är det som avslutningen av Life on Mars handlar om också. Välj en egen personlighet. Det funkar. De är lyckliga där de är.

Det är vackert på något sätt.

Rädda barnen

Rekommenderar den här krönikan om att skydda barnen från världens onda. Som född på 70-talet känns det inte speciellt kontroversiellt att ta upp problem i t.ex. barnprogram.

Underhållningen var ofta inte speciellt lättsmält: på TV kunde man se en serier som Trälarna, baserad på stalinisten Sven Wernströms böcker, Katitzi, om det utsatta livet som zigenare och naturligtvis Graciela om det hårda livet i tredje världen.

Barnböckerna kunde som Sprätten på toaletten handla om kapitalister som förstör miljön, eller som Lotta i Hallonby helt enkelt vara stenhårt förortsrealistiska.

En miljon röster

Jag försöker läsa Carol Clerks Pogues-biografi, vilket inte är lätt. Hon har tydligen bestämt sig för att hon vill låta alla komma till tals hela tiden. Texten är så späckad med citat att den består mer av späck än av späckee. Det är ingen överdrift: jag slår upp en slumpmässig sida och räknar till 9 citat. Ungefär halva textmassan på sidan består av citat. Problemet med det här är att tempot dras ner till ett minimum. Varje nytt stycke är ett citat, en ny röst, ett nytt hinder för handlingens framåtskridande.

Det är som att se en dålig amerikansk dokumentär. I scen efter scen lyssnar man på människor som pratar. Först kommer flintisen i den bruna kavajen och säger "He had such a great sense of humour, I remember once when he...", sen kommer kvinnan i den lila dräkten och säger "Of all the people I've ever known, he was one of the most imaginative and humble...", och sen kommer den skäggiga psykologen och säger "He used to go to Minnesota during the summers, although he preferred the winters in New York."

Det leder ingenstans. En författare måste våga berätta sin historia. Hon har lika stor chans att försvanska i sitt val av citat som genom att referera dem. Det handlar inte om respekt mot biografiobjektet, utan om respekt mot läsaren. Det kanske är menat att vara postmodernt eller något, men det är snarare postintelligent.

Den ylande lokföraren

"Arga snickaren" är det bästa namnet på en TV-serie någonsin. Jag vet att jag skulle bli mycket besviken om jag såg på den någon gång, så jag låter bli. Jag bara älskar namnet: det är så fruktansvärt dåligt, så att det gör mig glad och får mig att känna mig full i sjutton. Arga snickaren hade varit ett helt vettigt namn på en karaktär i en bok eller TV-serie för de allra minsta, eftersom snickare, bagare och polis är sådana där yrken som man berättar för barn om, och ilska är en känsla som också är tillräckligt enkel för att man ska prata med de små idioterna om. Inte skulle en bok av Jan Lööf handla om en pillemarisk fondförvaltare! Arga snickaren däremot, så jävla bra. Så jävla bra. Så jävla bra.

(Om det inte skulle vara tillräckligt tydligt för att ni idioter till bloggläsare skulle fatta det: jag är ironisk när jag kallar barn för idioter. Idioten är den som dricker bärs, lyssnar på skitmusik och tror att det är en bra idé att uppfostra barn till att tänka i svart och vitt.)

(Från Wikipedia: "Mindre känt är att Lööf är en av de tre bagarna (Janos) i den klassiska TV-serien Tårtan (1972)".)

Amerikansk sorg

"The Sorrows of an American", Siri Hustvedts fjärde roman, är en besvikelse. Fixeringen vid det intellektuella New York börjar få det att kännas som om man är fången i en Woody Allen-film. Allt det som kändes spännande med "What I Loved" är nu bekant. När ännu ett konstverk, ännu en film, ännu en målning ska beskrivas, så vill jag mest att handlingen ska börja röra sig framåt någon gång. Det gör den då och då med ett ryck, med något våld, något sex, någon olycka. Det blir för mycket vardagsdramatik, ovardaglig dramatik, och för lite vardag. För mycket försök till vardaglig excentricitet, det blir mer som ett dårhus. Visserligen utspelar det sig i Amerika och det är vanligare med dårskap där än här, men det blir för mycket freakshow. Det räcker med konstiga konstnärer nu.

Det kanske helt enkelt är alldeles för borgerligt?

Kanske borde hon ha försökt sig på något enklare igen, något lite mer i stil med de två första romanerna. Eller så är det bra att hon siktar högt, även om hon faller tungt den här gången.

TV on the computer

Idag rekommenderar jag en liten mysig kortfilm om när Vertigo förlag åker ut på försäljningsresa. Väldigt intellektuellt högtstående!

Eterneller

Eterneller är en vacker liten science fiction-bok, skriven av Viktor Johansson. Jorden har gått under, men några räddas av en rymdexpedition, som sökande flyger ut i rymden i jakt på ett nytt hem. Det poetiska språket tillåts då och då ta överhanden över handlingen, och det fungerar ändå. Berättelsen känns som tillverkad av snö, tomhet, metallsmak. Rekommenderas starkt.

Al-Omistan

Jag läste den här Skymning över Al-Omistan av Anna-Karin Selberg. Jag blir alltid lurad av sådana där roliga idéer. Rambo, kitsch, krig, bögporr och grekiskt drama, det kan ju inte bli dåligt, eller hur? Tja, dåligt är det kanske inte, men ganska ointressant. Om man bygger sina karaktärer av papp så kan det vara svårt att ladda dem med någon mening. Det blir platt och jag blir trött.

Femton böcker

Hittade det här på Fejan: "Rules: Don't take too long to think about it. Fifteen books you've read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes..." Varför inte, det brukar vara så på den här bloggen att datanörderier och boknörderier avlöser varandra, för att då och då blandas med lite filosofinörderier och andra nörderier, så vi kör:

Knut Hamsun: Markens gröda
Halldor Laxness: Islands klocka
Elsie Johansson: Glasfåglarna
Franz Kafka: Processen
Pär Lagerkvist: Dvärgen
Jean-Paul Sartre: Varat och intet
David Christian: Maps of time
Hanne Örstavik: Vecka 43
Gilgamesh-eposet
Douglas Adams: The Hitchhiker's Guide to the Galaxy
Njals saga
Philip K. Dick: Valis
Charles Bukowski: Min oskuld och Pearl Harbour
Alf Henriksson: Alla tider
Brian Kernighan och Dennis Ritchie: The C Programming Language

Det där blev inte speciellt jämställt, men det är ganska mycket så min bokhylla ser ut. Några andra som hade kunnat vara med på listan är Göran Thunström, Siri Hustvedt, Annie Proulx, Majgull Axelsson, Vilhelm Moberg, Moa Martinsson, Jan Fridegård och Martin Heidegger.

Vän av tvåor gläder sig säkerligen åt att se två isländska böcker, två historieböcker, två norska böcker, två kvinnliga böcker, två scifiböcker, två urgamla böcker, två nördar som skrivit en bok tillsammans och två gånger två nobelpristagare.

Ungefär som om jag vore overklig

Jag skriver namn och årtal i böcker jag köper, så att jag vet att de är mina och när jag har köpt dem. Lika sant som jag är verklig av Hanne Ørstavik vet jag därför att jag köpte 2006. Jag läste den igår. Anledningen till att jag skjutit upp det är att jag vill sprida ut Hanne Ørstaviks böcker över tiden. De inspirerar med sin närgångenhet, sin känslomässiga laddning. Som i alla hennes böcker handlar det om en människa som har svårt att hantera sin omgivning. Som i alla hennes böcker är det intensivt, nästan hopplöst och snart över.

Kafka på stranden

"Kafka på stranden" av Haruki Murakami irriterar mig en aning. De första 200 sidorna är tråkiga. Tempot är för lågt. Språket brister i dialogerna, vilket kan vara ett översättningsproblem. Dessutom känns det som om de underliga saker som händer bara är där för att vara konstiga.

Sen börjar det hända saker, samband börjar skapas och en viss spänning börjar uppstå. Jag blir nyfiken på hur alltihop ska knytas ihop. Det som först bara verkade konstigt får mening. Framåt slutet inser jag att jag har läst en fantasy-roman, även om det inte förekommer några riddare, drakar eller alver. Författaren bygger en egen värld (vilket även påpekas av Aftonbladets recensent, som citeras på baksidan), och den håller ihop.

När jag är klar så frågar jag mig vad det egentligen handlade om. Vad var meningen? Det finns uppenbara svar, men det mystiska ger inte riktigt med sig. Svaret drar sig undan.

Rekommenderas.

Ofärd av Dick Harrison

Semestern är den bästa tiden att läsa böcker. Böcker läses med fördel på kaféer eller i parker, beroende på faktorer såsom väder och dagsljus. Även uteserveringar fungerar. Förutsättningar för kafé-läsning är att jag inte är i ett svensk- eller engelsk-språkigt land, för då blir jag störd av folks prat. I sådana miljöer har jag läst Ofärd av Dick Harrison.

I början är språket problematiskt. Författarens röst känns inte stadig. Jag är ingen litteraturvetare, och kan inte analysera det här speciellt djupt, men det är något med formuleringarna som skiljer en skicklig författare från en mindre skicklig. Det Harrison försöker göra här är inte helt lätt: han vill berätta sin historia på ett sätt som känns som om det passar till miljön, Europa under 600-talet. Men att redan på första sidan hänvisa till vargar som "glupande bestar" inger inte förtroende. Efter ett tag vande jag mig och kunde acceptera skavankerna.

När jag väl kommit in i boken så flöt jag igenom den ganska snabbt. Det är bra driv i berättandet, även om det blir monotont ett tag i mitten, när det är det ena mördaruppdraget efter det andra. Här och där får jag en känsla av att handlingen är en smula osannolik, men den är inte orealistisk. Det handlar inte om en vanlig människa, utan det är en äventyrsroman, inte helt olik Röde Orm. De övernaturliga inslagen skulle kunna kännas jobbiga, om det inte var för att världen var så mycket mera mystisk på den tiden. De är dessutom öppna för tolkning: här tolkas de som de skulle gjort på 600-talet, som om de vore helt och fullt verkliga, medan man nu hellre skulle amatörpsykologisera kring dem.

Allt som allt är jag mycket nöjd med Ofärd. Det är en väldigt bra semesterbok. Ingen stor litteratur, men mycket läsvärd, och dessutom skriven av en expert på medeltiden, så att man slipper pinsamma misstag.

Bokar

Jag fick några böcker från adlibris. De är snälla som skickar mig böcker. En bok jag fick handlade om Symbian. Jag vet inte riktigt varför beställde den, men jag kanske kände att jag inte borde tappa taget. En annan bok jag fick handlar om Jesusland. En tredje bok jag fick var Dick Harrisons romandebut Ofärd, som jag tror kan passa bra på Kina-resan.

Sen fick jag Mig äger ingen av Åsa Linderborg också. Den tog jag rätt och slätt och läste. Den var riktigt bra, annars hade jag inte sträckläst den. Och samtidigt som jag inte kan låta bli att tycka att den känns som en lite tamare version av Svinalängorna av Susanna Alakoski, så är den tragisk och gripande på ett mer hjärtevärmande sätt. Rekommenderas, helt enkelt.