Missuppskattad

Design pattern för verkligheten: missuppskattat geni.

Ludwig Wittgenstein filosoferade på ett magiskt och sällan skådat djupsinnigt sätt kring kunskapens gränser. Positivistiska akademiker tog till sig små delar av hans budskap, feltolkade dem och utnämnde honom till profet. Tractatus förvandlades till ett manifest för språklig atomism. Var det när han bjöds in att tala på ett av Wienkretsens möten som han istället för att prata om logik läste poesi av Tagore? Filosofiska undersökningar förvandlades av ivriga analytiker till privatspråksargumentet.

Greven spelade gitarr och sjöng på ett sätt som förnyade och omformade black metal, trots att kopplingen till Bathory och Celtic Frost var stark. Om den första skivan hade släppts 2010 så hade den fortfarande varit ett under av originalitet. Mot sin vilja skapade han subgenre på subgenre, där hans musik urlakades och specialiserades, och ingen av epigonerna ville ta i galenskapen som kännetecknade de två första skivorna. Det var så enkelt att plocka upp tremolo-riffandet och skrikandet, och lämna det sårbara bakom sig.

Sen finns det säkert en massa andra exempel som skulle kunna passa, men som jag inte känner att jag riktigt kan ta ansvar för. Open source-rörelsen gjorde samma sak med Linux, nykantianerna hyllade Kant utan att ta sig an djupet och komplexiteten i hans tänkande, världseliten i längdskidåkning tog till sig skating-tekniken utan att följa upp Gunde Svans vansinniga experimentlusta, 80- och 90-talens klassorientering följde på Smalltalks radikala omformning av mjukvarudesign.

Kanske är det så det måste vara när man är alltför nyskapande. De flesta har förmågan att ta till sig en idé, eller kanske två, men kan inte vända sig om och se att det är dags att lämna allt gammalt bakom sig.

Det är sådant man kan diskutera när man promenerar mellan Guomao och Dawanglu.