The Final Showdown

Hej!

Som trogna läsare säkert minns så köpte jag en Macintosh-dator för ett och ett halvt år sedan, för att se om det skulle passa mig. Nu känner jag att jag kan komma med ett svar. Svaret är att jag är gammal och lat och att Mac är bättre på vissa sätt, medan Linux är bättre på andra sätt. Till och med Windows har sina fördelar, även om de är få.

Det som är bra med Mac är att saker funkar. Operativsystemet stöder hårdvara. Man kan koppla in en projektor och det bara funkar. Jag kan använda Apples egen mailprogram på jobbet för att koppla upp mig mot det notoriskt inkompatibla Exchange. Jag kan skriva kod till min iPhone.

Det som är bra med Linux är att det funkar. På andra områden. Det är genomskinligt, även om det kan vara dimmigt. Fönsterhanteringen kan ställas in så att det känns som om den funkar, i motsats till Mac, där allt är som Steve har bestämt att det ska vara. Pakethanteringen funkar, i motsats till MacPorts som ställer till med en massa problem.


Det som gör att jag fortsätter köra Mac är att det trots allt funkar ganska mycket som Linux. Det sätter käppar i hjulen, men inte lika brutala som de hårda Linux-käpparna. När jag blir rik ska jag anställa en egen sysadmin, så att jag kan köra Linux igen.

Hejdå!

Missuppskattad

Design pattern för verkligheten: missuppskattat geni.

Ludwig Wittgenstein filosoferade på ett magiskt och sällan skådat djupsinnigt sätt kring kunskapens gränser. Positivistiska akademiker tog till sig små delar av hans budskap, feltolkade dem och utnämnde honom till profet. Tractatus förvandlades till ett manifest för språklig atomism. Var det när han bjöds in att tala på ett av Wienkretsens möten som han istället för att prata om logik läste poesi av Tagore? Filosofiska undersökningar förvandlades av ivriga analytiker till privatspråksargumentet.

Greven spelade gitarr och sjöng på ett sätt som förnyade och omformade black metal, trots att kopplingen till Bathory och Celtic Frost var stark. Om den första skivan hade släppts 2010 så hade den fortfarande varit ett under av originalitet. Mot sin vilja skapade han subgenre på subgenre, där hans musik urlakades och specialiserades, och ingen av epigonerna ville ta i galenskapen som kännetecknade de två första skivorna. Det var så enkelt att plocka upp tremolo-riffandet och skrikandet, och lämna det sårbara bakom sig.

Sen finns det säkert en massa andra exempel som skulle kunna passa, men som jag inte känner att jag riktigt kan ta ansvar för. Open source-rörelsen gjorde samma sak med Linux, nykantianerna hyllade Kant utan att ta sig an djupet och komplexiteten i hans tänkande, världseliten i längdskidåkning tog till sig skating-tekniken utan att följa upp Gunde Svans vansinniga experimentlusta, 80- och 90-talens klassorientering följde på Smalltalks radikala omformning av mjukvarudesign.

Kanske är det så det måste vara när man är alltför nyskapande. De flesta har förmågan att ta till sig en idé, eller kanske två, men kan inte vända sig om och se att det är dags att lämna allt gammalt bakom sig.

Det är sådant man kan diskutera när man promenerar mellan Guomao och Dawanglu.

Mac-dagboken

Dags för uppdatering, säger datamaskinen. Eftersom jag kör Windows på jobbet och har kört Linux hemma i 10 år, så kan jag jämföra upplevelsen:

Windows: Medan uppdateringen körs kan jag fortsätta använda datorn. När uppdateringen är klar så tjatar Windows på mig om att jag måste starta om för att saker och ting ska börja funka. Det är Windows favorit-ögonblick, när man startar om datorn. Windows älskar när man startar om datorn. Steve Ballmer startar själv om sin dator minst 12 gånger om dagen.

Linux (Debian-baserad distro): Medan uppdateringen körs kan jag fortsätta använda datorn. När uppdateringen är klar så kan jag fortfarande fortsätta använda datorn, förutsatt att kärnan inte har uppdaterats, i vilket fall jag kan välja att starta om när jag vill. Ingen jävlas med mig, och jag har bra insyn i vad som pågår, eftersom jag är en sådan där snubbe som har brallorna uppdragna i armhålorna, enligt kommentar till föregående inlägg.

Mac: När jag tackar ja till att göra uppdateringen så loggas jag ut och kan inte göra något med datorn med uppdateringen sker. 10 paket ska uppdateras, och någon bugg (eller är det en sådan där user experience-funktion som Apple är så bra på?) gör att progress baren börjar om från 0 hela tiden, och den går aldrig över cirka 10%. Datorn startas sedan om.

Vad gäller uppdateringar så är Linux helt klart vinnaren, med Windows ganska långt bakom och Mac way behind.

I övrigt: hade wlanet funkat lite bättre så hade jag inte haft något att invända hittills, bortsett från uppdaterings-skiten.

Mäck

Hej!

Nu har jag en Macbook.

Sedan ungefär åtta timmar så är jag en anhängare av följande kontroversiella åsikter:

• Alla datortillverkare utom Apple bör utrotas. Skattebetalarna bör stå för notan.
  
• Allt Steve Jobs säger är sant. A priori.
  
• Bakgrundsappar på telefoner är en inkörsport till ett fascistiskt statsskick.
  
• Bosse Ringholm tycker att MacOS är bättre än Windows.
  
• Linux leder till impotens.
  
• Steve Ballmer är en ful, svettig gaphals.
  

I övrigt är allt ungefär som vanligt.

Solig dags morgon

Nu är det dags för nyheter från TT, idag presenterade av Mats Odell:

Jag fick en total shoe makeover på Löplabbet i onsdags. Det var roligt: jag blev speglad, filmad, avklädd, pronationsuppskattad och uppskjörtad, men nu har jag ett par nya fula skor. I morse tog jag dem på jungfruresa längs Kungsgatan. De fungerar, även om jag inte riktigt gör det än: frånsett språngmarschen till tåget i Göteborg i torsdags så har min ynkliga lekamen utsatts för ytterst ringa exercis av detta slag sedan förra sommaren.

Igår såg jag sista avsnittet av Battlestar Galactica. De knöt ihop det bra på slutet, och färgtonen förändrades. Det är synd att det är över, men samtidigt har jag tyckt att avsnitten på slutet har varierat lite i kvalitet, medan de tre och en halv första säsongerna genomgående var väldigt bra. Sista avsnittet var kaotiskt, religiöst och tårögt på ett värdigt sätt.

Jag ska köpa en Macintorsk och bli Mac-taliban. Eller jag tänker mig i alla fall att jag ska utvärdera om det passar mig bättre eller sämre än Linux. Jag har en känsla av att jag inte kommer komma fram till något klart svar på den frågan, men jag hoppas på att Steve Jobs ska överraska mig.

Idag avgörs världscupen i längdskidåkning. Majdic eller Kowalczyk? Cologna eller Northug? Eller, ännu mer spännande: är det här första gången någonsin, i någon idrott, där herrtävlingen har avgjorts innan damtävlingen? Inte för att vi ska ta det som ett tecken på att FIS ledning anser att damtävlingen är viktigare, men kanske i alla fall att de inte ser kvinnor som missbildade män.

Det anses allmänt att Peste Noires första fullängdare, La Sanie des siècles - Panégyrique de la dégénérescence (jag copy'n'pejstade titeln, om det är så att du undrar), är bättre än den andra, Folkfuck Folie. Det finns två saker som talar emot den allmänna opinionen. För det första så är "Folkfuck Folie" en helt fantastisk titel, oavsett vad det kan tänkas betyda. För det andra så kan man se Folkfuck Folie som en råare, rockigare reaktion mot att La Sanie kanske blev lite för polerad och symfonirockig, och faktiskt lite för snygg här och där. Båda skivorna är hur som helst under av kreativitet och musikalitet inom black metal-formeln, endast överträffade av originalet och förebilden Burzum.

Vi avslutar med en av Gubben Eriks grunnor: Gäster - en sorts parasiter?

Avlusnings-produktivitet

Jag har varit med på en mailing-lista (wow man mailing-lista oldskool det säger jag nu yo) för "Forum Nokia Champions" i flera år. Det mesta som diskuteras där är för mig helt ointressant, men jag vill inte lämna den, eftersom jag känner att jag skulle kunna missa något viktigt i samma ögonblick som jag sa upp prenumerationen. Jag har inte skrivit något meddelande själv på flera år, men idag är jag bakfull och känner mig lite galen, så jag var tvungen.

Diskussionen gällde huruvida man kan utveckla för Symbian under Linux. Problemet är att SDK:t är gjort för Windows, och man kan tydligen inte över huvud taget få "emulatorn" att funka under Linux, ens med Wine. Detsamma gäller det nya Eclipse-baserade IDE:t Carbide C++. Någon hävdade att produktiviteten åtminstone fördubblas om man har tillgång till Carbide, simulatorn och on-device debugging, men att en begränsad utvecklingsmiljö kan funka för hobby-projekt.

Den kommentaren gjorde att jag kände att jag måste kasta mig in i diskussionen, med mitt som vanligt något perverterade perspektiv på saker och ting.

Under mina förstå två år med Symbian så använde jag inget IDE och ingen simulator, eftersom Codewarrior, som var det som gällde på den tiden, inte egentligen tillförde något, och simulatorn simulerade inte tillräckligt mycket för att vara användbar. Carbide, som är grejen nu för tiden, är i min mening dessutom ganska rejält mycket sämre än Codewarrior, eftersom det är så sjukt långsamt och tungt.

En hårdvaru-debugger kan låta trevligt, men att vara beroende av avancerade debuggnings-faciliteter är i min bok tecken på inkompetenta utvecklare och/eller för komplex mjukvaru-design. Kombinationen är dödlig. Dessutom hjälper inte debuggern alls om man jobbar med mer intrikata system, med multipla processer och IPC.

Sen har vi det där med hobby-projekt kontra professionell utveckling. Hobby-projekt behöver inte betyda att det handlar om enklare projekt eller att utvecklingen bedrivs på ett mindre organiserat sätt. Den huvudsakliga skillnaden är att man i professionella projekt har hårdare krav på produktivitet, vilket å ena sidan gör att man enklare klarar deadlines, men å andra sidan att kvaliteten åsidosätts.

Trivs man dessutom bättre med Linux än med Windows, så är det ganska uppenbart att man tjänar på att använda det. Jag kommer förhoppningsvis slippa Windows på jobbet så småningom, för det är ingen ände på dess uppfinningsrikedom när det gäller att jävlas med mig.

Så vad händer nu? Jag föreställer mig att Symbian-nördarna på mailing-listan är för väluppfostrade för att starta ett eldkrig, men om världens undergång inträder imorgon, och Johannes alla visioner förverkligas, så kan det vara mitt fel. Klart slut.

Smashing the gnome for fun and profit

Var ute och nördsurfade lite och hittade en bloggpostning om hur man skriver ett virus till Linux. Jag hade väntat mig något stenhårt hackigt, i stil med den klassiska "Smashing the stack for fun and profit". Men det har gått ett antal år, artiklar publiceras inte längre i ascii-tidningar och man måste inte skriva assemblerkod för att knäcka folks datorer. Man tar sig för pannan! Utvecklarna bakom Gnome och KDE drar sig inte ens för att öppna upp stora säkerhetshål i sin iver att efterlikna Windows. Okej.

Dålig information

Hur fylls det tomrum som uppstod då Paig Saghamullit slutade posta på sin blogg? Inte alls, tror jag, och jag har inga ambitioner att vara lika radikalt avfärdande som han, men lite gnäll kan jag alltid stå för...

LIMO kom upp i en diskussion på jobbet, och jag insåg att jag egentligen inte hade en aning om vad LIMO är. Internets to the helpers! Well... Hemsidan är inte direkt informativ. Det är en mobilplattform, eller en standard, och det är en Linux-kärna i botten. Men vad ingår egentligen?

Kolla in den här illustrationen. Jag förstår inte riktigt. Ingår "Application UI Framework" och "Application Mgr Framework" i plattformen? Jag vet inte, det känns som om det borde stå tillsammans med de andra sakerna i så fall, innanför middleware-ramen. Ska det vara ett GTK-UI, eller ska telefontillverkaren bygga sitt eget? Kommer någon typ av referens-applikationer ingå, som i t.ex. S60, eller ska telefontillverkaren bygga allt från scratch? Och om GTK, som inte känns så hett på telefoner, ska ingå i plattformen, innebär det att telefontillverkaren helst ska bygga sitt eget lager ovanpå det illaluktande plattforms-UI:t, som på Windows Mobile?

Och vad är egentligen anledningen till att informationen är så bristfällig? Är det för att de inte har något att visa upp, att det de har att visa upp är dåligt, eller att de helt enkelt inte ser någon anledning att dela med sig av teknisk information? Det känns inte speciellt Linux, ett intryck som förstärks av det tydligen väldigt viktiga DRM-ramverket. Men det är väl som det ska vara med Linux-projekt som drivs av klassiskt onda företag som inte fattar att open source har mer att erbjuda än kod som man kan plocka upp och springa sin väg med.

Eller för att sammanfatta, ett citat från Agoraphobic Nosebleeds lysande skiva Frozen Corpse Stuffed with Dope: Go have sex with Jesus Christ, you faggot!

Massor av ljud i Python

Jag (erkänner helt öppet att jag) läste senaste numret av Linux Weekly News, där jag hittade nyheten att One Laptop Per Child-projektet har släppt ett samplingsbibliotek med över 8000 samplingar för fri nedladdning. Jag vet inte hur just du skulle reagera på en sådan nyhet, men min reaktion var att jag kände att jag måste skriva ett program som slumpar fram "musik" ur den här högen ljud.

Mina tidigare erfarenheter av att skriva ljudkod i mitt standardspråk C är att det brukar bli för jobbigt och att jag ger upp. Men Python då? Det har jag ju ändå tänkt lära mig någon gång. Att programmera i Python är typ 1000 gånger enklare än C, om man kan det, och det finns rutiner för att ladda och spara ljudfiler i standardbiblioteket. Bara att köra alltså. Jag skrev lite kod för att ladda och spara ljudfiler, vilket tog fem minuter. Mitt nästa steg var att testa lite enkla manipulationer av ljudbufferten. Där tog det stopp i över en timme, medan mr. Python n00b försökte ta reda på hur en int kan tryckas in i en sträng av bytes. I C hade man castat och varit klar. I Python, lärde jag mig till slut, kan man använda struct.pack(). Så nu sitter jag här med ett program på 21 rader som kan vända på en sampling, och känner mig nöjd tills vidare.

Kanske orkar jag vidare imorgon. Det känns som om jag har löst det ena av två svåra problem nu. (Det andra är hur jag ska få tag på 10GB ledigt diskutrymme till samplingarna.)