Är jag taskig om jag kallar Agile för Leans kusin från landet? Eller Scrum för Kanbans? Det är väl inget fel på landet? Sure, folk luktar dynga, lyssnar på Basshunter och kör traktor, men vi behöver fortfarande jordbrukare för att påminna oss om vårt förflutna och för att slänga EU's budget på.
Scrum var säkert bra för 15 år sedan om man var van vid att ha 2 års releaser-cykler där allt var planerat på förhand. Eller fortfarande idag, i samma situation. Och ofta kan det säkert funka utmärkt att bestämma sig i förväg för vad man ska göra under de nästa tre veckorna, men det är svårt att se poängen. Varför ska man egentligen göra skillnad mellan produkt-backloggen och sprint-backloggen? Eliminera sprint-backloggen och du närmar dig Kanban. Eller strunta i det och kör dina små vattenfall.
Och behöver man kunna hantera saker som dyker upp under en iteration så får man använda workarounds, som att planera in slack för just sådana situationer. Men hela förplaneringsidén är stendöd för mig. Att sätta story points och mäta hastighet känns bara som ett dummare sätt att mäta flöde.
Jag ville bara ventilera lite.
Visar inlägg med etikett Scrum. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Scrum. Visa alla inlägg
2010-08-25
2010-04-07
Da Scrumci-koden
Sedan urminnes tider har taskigt skrivna arkeologer spelade av Tom Hanks sökt den heliga graalen inom agile development-arkeologin: svaret på gåtan varför Scrum har trängt undan Extreme Programming. Givetvis handlar det om trender hitan och ditan, att IDG inte kan skriva om mer än tre saker i taget, men jag har under mystiska seanser fört samtal med andar, besökt idévärlden och ritat sanningstabeller och nått ett svar på gåtan.
Scrum är helt enkelt enklare att bända in i ett företag, eftersom det ser så harmlöst ut för de som bestämmer, d.v.s. de som har slips på sig och tänker med plånboken. "Visst, sure, ni utvecklare kan ju köra era iterationer och ha lite möten, det påverkar ju inte mig." Extreme Programming har inte bara ett lite läskigt namn (som dock kan låta lite hippt och edgy, vilket också har sina fördelar), utan ser ut budget-perspektiv livsfarligt ut. Par-programmeringen drar enligt enkel matematik ner produktiviteten till hälften, och kör man test-driven utveckling så lägger man lika mycket tid på att skriva testfall som att utveckla kod, vilket halverar produktiviteten en gång till.
Inget sådant i Scrum! Scrum ställer inga sådana krav på vad utvecklarna ska göra (parprogrammering och test-driven utveckling är dessutom bara en liten del av Extreme Programming, där finns en del som kan få slipsen att hicka till). Dessutom är det lätt att fuska med Scrum: finns det ingen på plats som förstår vad det handlar om så kan man lätt hoppa över retrospectives, reviews och till och med scrum, fippla med sprint-backloggen under pågående sprint, strunta i att ha produktägare eller scrum master, ha chefer som projektleder så att gruppen inte kan organisera sig själv etc.
Risken är dessutom stor att motståndet ökar om man inte kan få igenom förståelse för fördelarna med lättrörliga processer, vilket tvingar fram kompromisser. Grunden i Agile och Lean är att man förändrar saker som inte funkar som de borde. Förändring möter alltid motstånd. Motståndet kan leda till att Scrum-processen kvävs. Men man kan i alla fall skriva på företagets webbsida att man kör Scrum och att man har certifierat folk, så låter det som att man fattar vad som pågår.
De gamla rävarna som var med under den grå forntiden, för sådär 10 år sedan, får något nästan religiöst i blicken när de berättar om hur bra allt var när man körde Extreme Programming. Och jag tror att det finns goda anledningar till det: Scrum verkar enklare och möter mindre motstånd, men är svårare att lyckas med.
Följer man reglerna för Extreme Programming så får man mycket mer hjälp med det dagliga arbetet. Det går naturligtvis att kombinera Scrum och Extreme Programming, men det är inte så vanligt som det borde vara.
Sen kan man inte skylla allt på cheferna heller. Väldigt många utvecklare känner antingen inte till eller är skeptiska till refactoring, testdriven utveckling och parprogrammering. Men även om UML-nördarna kan dra sitt strå till stacken för att skjuta ner Extreme Programming så är jag övertygad om att det är Scrums falska smidighet som gör det så populärt.
Scrum är helt enkelt enklare att bända in i ett företag, eftersom det ser så harmlöst ut för de som bestämmer, d.v.s. de som har slips på sig och tänker med plånboken. "Visst, sure, ni utvecklare kan ju köra era iterationer och ha lite möten, det påverkar ju inte mig." Extreme Programming har inte bara ett lite läskigt namn (som dock kan låta lite hippt och edgy, vilket också har sina fördelar), utan ser ut budget-perspektiv livsfarligt ut. Par-programmeringen drar enligt enkel matematik ner produktiviteten till hälften, och kör man test-driven utveckling så lägger man lika mycket tid på att skriva testfall som att utveckla kod, vilket halverar produktiviteten en gång till.
Inget sådant i Scrum! Scrum ställer inga sådana krav på vad utvecklarna ska göra (parprogrammering och test-driven utveckling är dessutom bara en liten del av Extreme Programming, där finns en del som kan få slipsen att hicka till). Dessutom är det lätt att fuska med Scrum: finns det ingen på plats som förstår vad det handlar om så kan man lätt hoppa över retrospectives, reviews och till och med scrum, fippla med sprint-backloggen under pågående sprint, strunta i att ha produktägare eller scrum master, ha chefer som projektleder så att gruppen inte kan organisera sig själv etc.
Risken är dessutom stor att motståndet ökar om man inte kan få igenom förståelse för fördelarna med lättrörliga processer, vilket tvingar fram kompromisser. Grunden i Agile och Lean är att man förändrar saker som inte funkar som de borde. Förändring möter alltid motstånd. Motståndet kan leda till att Scrum-processen kvävs. Men man kan i alla fall skriva på företagets webbsida att man kör Scrum och att man har certifierat folk, så låter det som att man fattar vad som pågår.
De gamla rävarna som var med under den grå forntiden, för sådär 10 år sedan, får något nästan religiöst i blicken när de berättar om hur bra allt var när man körde Extreme Programming. Och jag tror att det finns goda anledningar till det: Scrum verkar enklare och möter mindre motstånd, men är svårare att lyckas med.
Följer man reglerna för Extreme Programming så får man mycket mer hjälp med det dagliga arbetet. Det går naturligtvis att kombinera Scrum och Extreme Programming, men det är inte så vanligt som det borde vara.
Sen kan man inte skylla allt på cheferna heller. Väldigt många utvecklare känner antingen inte till eller är skeptiska till refactoring, testdriven utveckling och parprogrammering. Men även om UML-nördarna kan dra sitt strå till stacken för att skjuta ner Extreme Programming så är jag övertygad om att det är Scrums falska smidighet som gör det så populärt.
2008-11-19
Development in the ear
Idag har jag varit på Öredev och lyssnat på folk som pratat om programmering, istället för att själv sitta och programmera.
Ted Neward keynotade om att språk kommer vara den stora grejen under de närmsta 5-10 åren. Programmeringsspråk. Nya, häftiga sådana. Han förklarade varför. Han tog exempel. Jag är inte övertygad, men han sa intressanta saker.
Resten av förmiddagen la jag på en presentation av det nya JavaME-SDK:t (man kan debugga, man kan köra i emulator, man kan köra på device, man kan profilera) och en spådom av en kille från SonyEricsson om vart mobil-mjukvara är på väg: open source, öppna plattformar, webben, högnivå, konvergens. Jag fick inte höra något jag inte hört förut.
Efter lunch gick vi på en presentation av The Bug, en pluggbar hårdvaruplattform för att bygga och programmera apparater. Ganska roligt, men precis som föreläsaren påpekade så kan den inte göra speciellt mycket som en smartphone inte kan. Än. När man kan plugga in geigermätare så blir det mer intressant.
Dagens höjdpunkt var när en gammal amerikansk nörd berättade om sitt projekt, språket D. Jag blev sugen på att veta mer och att byta ut den föregående bokstaven i alfabetet mot denna. Fortsättning kanske följer.
Jeff Sutherland pratade om hur man använder Scrum i större projekt, i en föreläsning full av intressanta idéer: kodstruktur speglar organisationsstruktur, scrum som objekt-orienterad programmering etc.
Dagen avslutades med en helt värdelös presentation av Silverlight Mobile. Killen kunde inte bestämma sig för om han ville prata om Silverlight, UI:n till mobiler, allmänt om UI-design eller .NET, vilket gjorde att han egentligen inte sa någonting. Han visade lite exempel, men förklarade inte vad de skulle visa. Han skrev lite kod, vilket visade att man kan göra väldigt lite med väldigt lite kod. Jag vet inte.
Tyvärr missade jag The future of Java on mobile, som handlade om Suns motsvarande grej, JavaFX. Det var tydligen mycket bättre.
Ted Neward keynotade om att språk kommer vara den stora grejen under de närmsta 5-10 åren. Programmeringsspråk. Nya, häftiga sådana. Han förklarade varför. Han tog exempel. Jag är inte övertygad, men han sa intressanta saker.
Resten av förmiddagen la jag på en presentation av det nya JavaME-SDK:t (man kan debugga, man kan köra i emulator, man kan köra på device, man kan profilera) och en spådom av en kille från SonyEricsson om vart mobil-mjukvara är på väg: open source, öppna plattformar, webben, högnivå, konvergens. Jag fick inte höra något jag inte hört förut.
Efter lunch gick vi på en presentation av The Bug, en pluggbar hårdvaruplattform för att bygga och programmera apparater. Ganska roligt, men precis som föreläsaren påpekade så kan den inte göra speciellt mycket som en smartphone inte kan. Än. När man kan plugga in geigermätare så blir det mer intressant.
Dagens höjdpunkt var när en gammal amerikansk nörd berättade om sitt projekt, språket D. Jag blev sugen på att veta mer och att byta ut den föregående bokstaven i alfabetet mot denna. Fortsättning kanske följer.
Jeff Sutherland pratade om hur man använder Scrum i större projekt, i en föreläsning full av intressanta idéer: kodstruktur speglar organisationsstruktur, scrum som objekt-orienterad programmering etc.
Dagen avslutades med en helt värdelös presentation av Silverlight Mobile. Killen kunde inte bestämma sig för om han ville prata om Silverlight, UI:n till mobiler, allmänt om UI-design eller .NET, vilket gjorde att han egentligen inte sa någonting. Han visade lite exempel, men förklarade inte vad de skulle visa. Han skrev lite kod, vilket visade att man kan göra väldigt lite med väldigt lite kod. Jag vet inte.
Tyvärr missade jag The future of Java on mobile, som handlade om Suns motsvarande grej, JavaFX. Det var tydligen mycket bättre.
2008-09-24
Slipsteknik
Vad är grejen med att slipsarna på Hennes och Mauritz alla kostar 198 kronor per styck? De flesta av dem är sjukt fula, så de borde kosta maximalt 59 kronor (60 hade varit för mycket). Jag hade tänkt köpa en ironisk födelsedagspresent till min slipsiga chef (som jag inte har sett bära slipa på ett och ett halvt år) idag, men det var dagen innan löning (vem vill egentligen fylla år den 24-e, alla presenter lär vara cheap-ass, and that's your fucking destiny, yo).
Så varför inte tala om en annan typ av slipsighet istället: projektramverket (det där tar knappt ens jag på allvar) Scrum. Scrum-evangelister gillar att berätta historier om vattenfallsstyrda projekt som inte får det allra minsta gjort, eftersom allt de gör är att rita Gantt-charts och fylla i Excel-ark, tas över av en Scrum-expert, och gör mirakulösa framsteg inom två veckor. Det stämmer säkert. Vår situation är inte riktigt sådan.
Vår situation är att vi utvecklar en produkt, som ovanifrån är styrd av en klassiskt byråkratisk projektplan, där vi samtidigt måste underhålla tidigare releaser. Vi jobbar inte bara fram mot 3.4, utan släpper även saker som heter 3.3.3 och 3.2.18. Dessa releaser är inte synkade till våra sprints, utan kanske släpps på första eller andra onsdagen under ett av våra tvåveckorssprints. Vi är ibland radiostyrda av våra kunder, som kräver en ny 3.2.x-release, med tre specifika buggar fixade, innan ett visst datum. Vi har svårt att få ihop det, och har svårt att se hur Scrum kan hjälpa oss med detta.
Men det är egentligen inte svårt. Problemet är inte att Scrum är helt inriktat på nyutveckling, utan att vi är för inkörda på att använda vårt issuehanteringssystem (svengelskan håller på att ta över min blogg totalt, men det här handlar om IT, så det är lugnt), där vi för varje uppgift sätter en planerad release. Vi kan alltså inte lägga in en buggfix för 3.2-spåret i ett sprint, för då kommer det se ut som att fixen även kommer in på sprint-releasen. Vi är inte bara radiostyrda av våra kunder, utan även av de verktyg vi har valt att använda.
Det här kommer förändras så småningom. Vi kommer gå ifrån issuehanteringssystemet som planeringsverktyg, vi kommer bygga en bättre process. Och hittills har det funkat, om än inte så smidigt, för det har känts som om något har fattats. Men man måste höja sitt huvud över marknadens sorl för att se vad problemet är. När verktygen man använder begränsar en, så måste man blanda metaforer och släppa sargen (där sargen är en typ av verktyg för hockeyspelare, för att knyta ihop metaforerna). Nu tar jag ett kraftfullt tag om stavarna (från vintersport till vintersport: hockey till längdskidåkning) och skidar vidare mot en bättre Scrum-process. Wish me luck, yo!
Så varför inte tala om en annan typ av slipsighet istället: projektramverket (det där tar knappt ens jag på allvar) Scrum. Scrum-evangelister gillar att berätta historier om vattenfallsstyrda projekt som inte får det allra minsta gjort, eftersom allt de gör är att rita Gantt-charts och fylla i Excel-ark, tas över av en Scrum-expert, och gör mirakulösa framsteg inom två veckor. Det stämmer säkert. Vår situation är inte riktigt sådan.
Vår situation är att vi utvecklar en produkt, som ovanifrån är styrd av en klassiskt byråkratisk projektplan, där vi samtidigt måste underhålla tidigare releaser. Vi jobbar inte bara fram mot 3.4, utan släpper även saker som heter 3.3.3 och 3.2.18. Dessa releaser är inte synkade till våra sprints, utan kanske släpps på första eller andra onsdagen under ett av våra tvåveckorssprints. Vi är ibland radiostyrda av våra kunder, som kräver en ny 3.2.x-release, med tre specifika buggar fixade, innan ett visst datum. Vi har svårt att få ihop det, och har svårt att se hur Scrum kan hjälpa oss med detta.
Men det är egentligen inte svårt. Problemet är inte att Scrum är helt inriktat på nyutveckling, utan att vi är för inkörda på att använda vårt issuehanteringssystem (svengelskan håller på att ta över min blogg totalt, men det här handlar om IT, så det är lugnt), där vi för varje uppgift sätter en planerad release. Vi kan alltså inte lägga in en buggfix för 3.2-spåret i ett sprint, för då kommer det se ut som att fixen även kommer in på sprint-releasen. Vi är inte bara radiostyrda av våra kunder, utan även av de verktyg vi har valt att använda.
Det här kommer förändras så småningom. Vi kommer gå ifrån issuehanteringssystemet som planeringsverktyg, vi kommer bygga en bättre process. Och hittills har det funkat, om än inte så smidigt, för det har känts som om något har fattats. Men man måste höja sitt huvud över marknadens sorl för att se vad problemet är. När verktygen man använder begränsar en, så måste man blanda metaforer och släppa sargen (där sargen är en typ av verktyg för hockeyspelare, för att knyta ihop metaforerna). Nu tar jag ett kraftfullt tag om stavarna (från vintersport till vintersport: hockey till längdskidåkning) och skidar vidare mot en bättre Scrum-process. Wish me luck, yo!
2008-08-31
Solen skiner, men vem bryr sig?
Den här helgen har jag haft ett stort behov av att sitta hemma och trivas, så jag skiter i att vädret är det bästa på länge. Eller inte för mig, eftersom jag har varit där solen bor ganska mycket under de senaste veckorna.
Men i alla fall, dagens halv-överraskning är att nya Motörhead-plattan är riktigt bra. De gör som Ramones och gör sin grej. Ljudet är lite fetare än på den gamla goda tiden, men annars är det ungefär samma kvalitet som på t.ex. Ace of Spades. Kanske är det formatet som är tillräckligt enkelt för att de aldrig ska kunna gå sönder: 3-minuterslåtar som kombinerar röjigt och tungt i olika kombinationer, Lemmys ansträngda men avslappnade sång, vers-refräng, gitarrsolon, sjukt tight och kompetent spelat och det där unika soundet. Det är inget som sticker ut på den här skivan, ingen 1916 eller Orgasmatron, men det är bra. Antagligen hade jag lika gärna kunnat lyssna på någon av de tidigare skivorna, men whatever. Rock out with your cock out, and impress your lady friends, helt enkelt.
Jag läste Scrum and XP from the Trenches av Henrik Kniberg, halva igår, halva idag. Den var bra. Lagom kort för att det skulle kännas som ett vettigt projekt och väldigt insiktsfull. Jag fick en hel del inspiration att reformera hur vi gör saker på jobbet, och eftersom de flesta jag jobbar med ändå läser den här bloggen så kan ni se det som en varning. First you live and then you die.
Mitt liv är fullt av motgångar. :(
Det sistnämnda var helt omotiverat.
Men i alla fall, dagens halv-överraskning är att nya Motörhead-plattan är riktigt bra. De gör som Ramones och gör sin grej. Ljudet är lite fetare än på den gamla goda tiden, men annars är det ungefär samma kvalitet som på t.ex. Ace of Spades. Kanske är det formatet som är tillräckligt enkelt för att de aldrig ska kunna gå sönder: 3-minuterslåtar som kombinerar röjigt och tungt i olika kombinationer, Lemmys ansträngda men avslappnade sång, vers-refräng, gitarrsolon, sjukt tight och kompetent spelat och det där unika soundet. Det är inget som sticker ut på den här skivan, ingen 1916 eller Orgasmatron, men det är bra. Antagligen hade jag lika gärna kunnat lyssna på någon av de tidigare skivorna, men whatever. Rock out with your cock out, and impress your lady friends, helt enkelt.
Jag läste Scrum and XP from the Trenches av Henrik Kniberg, halva igår, halva idag. Den var bra. Lagom kort för att det skulle kännas som ett vettigt projekt och väldigt insiktsfull. Jag fick en hel del inspiration att reformera hur vi gör saker på jobbet, och eftersom de flesta jag jobbar med ändå läser den här bloggen så kan ni se det som en varning. First you live and then you die.
Mitt liv är fullt av motgångar. :(
Det sistnämnda var helt omotiverat.
2008-04-03
Scrum
Jag var på Javaforum-möte idag, mest för att lyssna på ett föredrag om Scrum (en sådan där agile-process som vi har kört lite olika varianter av på jobbet). Jag hade inte så stort hopp om att det faktiskt skulle vara bra, men det var väldigt givande. Jag trodde att jag hade koll på de här grejerna, men det hade jag tydligen inte alls. Här finns slides i PDF-format.
Sen var det lite andra presentationer också, men jag sov inte så mycket i natt och höll på och dö gäspningsdöden, så jag gick hem istället.
Sen var det lite andra presentationer också, men jag sov inte så mycket i natt och höll på och dö gäspningsdöden, så jag gick hem istället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)