Jägare och tjuv

Frida Hyvönen sjunger i Dirty Dancing om sin barndomskärlek, som sedan de träffades sist har hunnit bli sotare, jägare och far till två barn. Så typiskt norrländskt, tänker jag först om att han är jägare, sen funderar jag lite på vad det betyder. Att kalla någon som är ute och skjuter älg för nöjes skull för jägare känns som missbruk av språket.

Så vad betyder "jägare"? Jägaren är en mystisk figur, en varelse som lever ute i skogen, med pilkoger på ryggen. Jägaren är skygg i sina kontakter med människor och trivs bäst i skogen, bland träden, fåglarna och de stora djuren. Han är typiskt man, men kvinnliga jägare kan förekomma. Han är en del av den natur han vistas i: träden och djuren är en del av världen precis som han själv. Han känner djuren, och djuren känner honom. Hud, bark, päls, fjädrar: han noterar skillnaden, men för honom är naturen ett.

Jag är osäker på om det här resonemanget visar på en ny attityd till kategorier från min sida, eller om det handlar om en annan aspekt av det. Grundläggande är fortfarande att användning av kategorier i språket är skadligt.

Frida och Anna, Anna och Frida

Det handlar inte om Annifrid. Det handlar om Frida Hyvönen och Anna Ternheim, två svenska schlager-artister (just nu placerar jag in all musik på en skala mellan schlager och Agoraphobic Nosebleed/Lustmord/Grotesque) som har släppt nya skivor i år.

Anna står för besvikelse. Alla hennes låtar handlar om det. Som vanligt. Och skivan är delvis därför en besvikelse. Ungefär som när Suede någon gång runt tredje och fjärde skivan blev en parodi på sig själva, så börjar Anna Ternheim bli det. I hennes låtar har det alltid just tagit slut. Det är hopplöst. Det är mörkt. "Låv" (som hon gillar att uttala det) är drivkraften i allt. Det är lite som att titta på Days of Our Lives: det finns inga andra värden i världen, allt ställs i relation till vansinnig kärlek. Det gjorde mig inte någonting på förra skivan, där det fanns vansinnigt bra låtar, som Girl Laying Down, Today is a Good Day, Such a Lonely Soul, Lovers Dream. Alltihop var bra. Det mesta på den nya skivan känns som en axelryckning.

Frida har bättrat sig avsevärt. Det monotont bankande pianot från första skivan har tonats ner och fräschats upp med arrangemang som faktiskt innehåller andra instrument. På första skivan var många av låtarna ganska meningslösa, medan de få som var bra var riktigt bra. Här är de bra låtarna fler och ännu bättre, medan vissa känns lite för spexiga för mig. Och "Oh Shanghai" är bara för mycket. International Karate, anyone? Jag har inte lyssnat tillräckligt mycket, men den här kommer jag fortsätta lyssna på.