Fortsätt bara, sluta inte

På området "nyare fenomen som gamla jävla gnällgubbar gnäller om" så kommer vi idag till det här med att det ska fortsätta spelas. Oavsett hur man får igång någon typ av ljud eller video på internet så ska det aldrig sluta spela. Eller Spotify. Man kör igång en låt, sen fortsätter det tills antingen 1) strömmen går, 2) man trycker stopp eller 3) man dör. Fast även om man dör så fortsätter det spela, även om man kanske inte hör det längre. Eller om strömmen går, är det på en mobil så slutar det inte ens då. Vafan...

Jag förstår att det i någon mening handlar om att någon tjänar pengar på, ju mer man kollar på Youtube, desto mer tjänar de som lägger upp filmerna (och Google själva), så naturligtvis så ska det bara fortsätta, till de har så mycket pengar så att de blir utslängda från banken för att de har för mycket pengar. Typ för att banken blir avundsjuk, eller något. Nej, så är det nog inte, det kan inte hända. Okej.

Men allt kan inte alltid bara vara en ström. Ibland måste man ta en paus. Om man vill lyssna på en viss skiva så vill man kanske att det ska ta slut när den är slut, inte att det ska fortsätta komma lite andra låtar med samma artist, eller med någon annan artist som man säkert också gillar, eftersom man gillar saker som är precis som det man redan gillar och inte någonting annat. Det sänker värdet på det man lyssnar på, tittar på.

Det här med skivor är naturligtvis inte lika starkt som det var förut, när det inte fanns något sätt att få skivan att spela vidare när den var slut (eller halvvägs), så kanske ska man bry sig om det mindre än vad jag gör. Men det är i alla fall bra om man får välja. Som man t.ex. får göra i Spotifys inställningar. Som man inte får göra i Sonos inställningar.

Galenskapens altare

Eller Altars of Madness som den heter på original-språk, Morbid Angels andra skiva, som var den första som släpptes. 1989 var det. Tänkte säga att jag har lyssnat på den och att jag tyckte att den var bra. Har aldrig riktigt fastnat för den förut, även om jag lyssnade på den en massa, precis som jag lyssnade på Entombed, Sepultura, Bathory och Pestilence runt 1990. Fast Morbid Angel var inte så hårda, de var liksom lite polerade, hamnade snarare borta med Sepultura, Pestilence och de där andra banden som inte var riktig death metal, utan snarare death/thrash.

Allt det här lyssnandet gör i alla fall att riffen dyker upp i mitt huvud. De kan verkligen sätta sig där och bara snurra runt, runt, runt, som en skivspelare, som en gammal jävla skivspelare. Och nu hade jag inte lyssnat på den på väldigt länge, så jag tog och gjorde det. Först på alldeles för låg volym, men sen var jag ensam hemma, låg och läste Väinö Linna och tänkte att lite Morbid Angel på det här...

Hela skivan känns väldigt effektiv, även om jag då och då, precis som nästan alltid, kan tycka att det blir lite väl mycket repetitioner. Det här med vers-refräng-vers-refräng finns där av en anledning i schlager och pop (för att inte tala om schlager-pop), men det är ett mindre relevant inslag i death metal. För jag tycker nog ändå att de spelar death metal här, det är rensigare och hårdare än Sepultura och Pestilence. Det är oerhört tight och slipat, även om de inte började använda trummaskiner förrän på skivan efter.

Jag tror att det var i Morbid Mag nummer 5 som gitarristen Trey Azagthoth (det skulle kunna vara ett artistnamn) intervjuades. Han sa bl.a. att Sepulturas senaste skiva (Beneath the Remains) inte var death metal, något i stil med att ingen skulle kunna lura i honom att det var brutalt. Morbid Angel däremot, de var brutala. Och tekniska, utan att lämna utrymme åt det tekniska, enligt hans mening.

Äpple Musik

I Sverige kan det kännas som att inget kan knäcka Spotify, men Apple Music har samma musikutbud, samma pris, Apples resurser och en killer feature. Samt en del helt meningslöst marknadsföringssnack. Presentationen av Apple Music var marginellt mindre pinsam än Tidals, men det spelar ingen roll. Det är inte som att någon tror att ett företag älskar musik mer än ett annat företag. Det jag vill ha är ett bra sätt att lyssna på musik.

Med Spotify har mitt stora problem varit att jag inte har kunnat lyssna på en massa bra musik, t.ex. så fattas det skivor med Akufen, Apoteket Apan, Arne Weinberg, Bacamarte, Black Devil, Boris, Bohren & der Club of Gore, Burning Witch, Celtic Frost, Deathstorm, Dirty Criminals, Grotesque, Jeff Mills, Majessic Dreams, Monumentum, Oasis Collaborating, Omar-S, Peste Noire, Pilot of the Future, Robert Hood, Protes-Bengt, Surgeon, Underground Resistance och Yellow Magic Orchestra. Sådana där som jag alltid måste kopiera över själv om jag vill lyssna på dem på tunnelbanan.

Det är inte som att de skivorna finns på Apple Music heller, men jag kan lägga in min musik och ha den tillgänglig i Apples moln. Som Google Music. Ojdå, plötsligt behöver man inte hålla på och skicka mp3-or mellan olika enheter längre.

Sen kanske det inte spelar de flesta någon roll att alla musik inte finns. Alltså är Apple Music ungefär lika bra som Spotify. Och det är Apple. Så det kanske är dags för Spotify att börja fundera på hur de ska kunna förbättra sin tjänst på något vettigt sätt, istället för onödig kringutrustning, som videos. Så hur kan man göra upplevelsen runt att lyssna på musik bättre utan meningslösa gimmicks?

Respektlös dödsruna

Läste på Fejan att Gary Moore dog idag. Det är på Fejan man får sina nyheter serverade nu för tiden. "Nyhet" är förresten ett ganska roligt ord. Ungefär som att Gary Moores "låtar" är ett ganska roligt ord. "Låtar" som i "då hörde han ett dumt låt".

Så jag lyssnade på "Victims of the Future" från 1983. 80-tals-metal är så ofattbart dålig. Varje gång jag lyssnar på det så slås jag av allt är en missuppfattning av Black Sabbath, blandat med lite försök till taskig 50-tals-rock. Man kan inte spela Sabbath-musik med den produktionen. Eller 50-tals-rock.

Låtarna är en dålig blandning av Sabbath-pastischer och pop-refränger, som är alldeles för dåliga för att lyfta en låt. Ozzy gjorde det nog bäst på "Blizzard of Oz", men då hade han i alla fall några riktigt bra låtar och enorma gitarrsolon av Randy Rhodes. Gary Moores gitarr-runk är inte lika bra. Han är duktig, men har inte samma förmåga att väva in vettiga melodier i sina solon.

Men så kommer "Empty Rooms". Det är i balladerna som Gary Moore är som bäst, och det blir inte bättre än i den här låten. En perfekt mellanstadie-tryckare, som väver in en i en väv (antar jag) av djup melankoli. Det är som "Parisienne Walkways" eller "Spanish Guitar", fast med lite tryck.

Låten är en ganska osannolik hit, med det långa, lugna mittpartiet och det nästan banala gitarr-solot. Jag tänker mer på Dire Straits än på Sabbath. Det tror jag är bra, för Gary Moore passar bättre som Mark Knopfler än som Tony Iommi.

På den gamla goda tiden, d.v.s. när den här skivan släpptes, så läste man Okej. Eller jag gjorde det i alla fall. Av alla artister som fanns på bild (ett tag var det nästan bara Samantha Fox), så var Gary Moore fulast av alla.

Man han gjorde i alla fall "Empty Rooms". Och Ozzy lever fortfarande. Vem hade någonsin kunnat tro att han skulle överleva någon över huvud taget?

Bäst 2010?

Så vad hände?

Kvelertak släppte en skiva och smet från Debaser, skivan var bra och kändes fräsch, men det blir en del tomgångs-hardcore med en massa powerchordriffande som inte riktigt leder någonstans. Inte årets bästa skiva.

Basia Bulat släppte en skiva som var mer ledsen och mindre galen än den första. Väldigt bra sådär, men jag har inte lyssnat lika mycket på den som den första. Den står inte ut lika mycket. Inte årets bästa skiva.

Roky Erickson släppte en skiva tillsammans med Okkerville River. Lite småspännande produktion, och inspelningar av en massa gamla låtar, där vissa har blivit bättre och andra har blivit sämre. Roky har alltid rösten, men det är inte årets bästa skiva.

Kanske har alla andra i hela Sverige rätt, kanske är Robyn bäst, men jag har inte lyckats ta mig in i den hypen. Arcade Fires skiva kändes som en urvattnad upprepning. The National har jag inte lyckats se något bra i över huvud taget. Off skyltar med gamla hardcore-stjärnor, men hardcore är alltid hardcore och det är väldigt sällan det verkligen lyckas. Ingen av dem har gjort årets bästa skiva.

Årets bästa skiva verkar vara Best Coasts "Crazy For You". Kanske lite för att jag inte har lyssnat tillräckligt mycket på musik under 2010 och antagligen har missat de där riktigt legendariska skivorna, men det är total känsla från början till slut, och det är befriande att lyssna på pop som vågar vara lika dum som Broder Daniel. Årets bästa skiva.

Norberg 2010

Vi åkte bil. Det gick bra. Sen tog batteriet i min telefon slut.

Vi drack öl och vin och sprit. Det gick bra. Johan dök upp. Henrik, Natasha och Jens dök upp. Det regnade horizontellt. Partytältet var ett genidrag. Utan det hade vi suttit i våra tält i två dagar.

Vi fortsatte sitta i regnet. Hecate värmde oss med ett stört uppträdande. Niklas och Kim dök upp. Anders och Raquel dök upp. Johans stol gick sönder. Jag hade svårt att sova. Petter sålde öl.

Plötsligt dök solen upp. Det var bra. Labelable var kul. Pizzan var god, men meningarna gick isär om pizza-salladen. Zabutom var bra. Jag sov mig igenom en noise-konsert. Sen sov jag i tältet.


Vi åkte bil. Det gick bra. Det var varmt. Vi åt på McDonalds. Vi drack kaffe på Statoil.

Det var lika bra i år som förra året, fast jag hade högre förväntningar. Det var sämre väder. Det var mindre bas i Mimer. Tiden stannade inte.

Musik du borde lyssna på

Kvelertak heter ett norskt band som har en MySpace-sida. Alla band har en MySpace-sida. MySpace är så jävla dåligt. Man kanske hör någon låt någonstans och undrar lite vad det är för filurer som lirar, man googlar och kommer till deras MySpace-sida. Där finns bara hemsk webb-design, 5000 kompisar, irrelevanta foton och en knappt fungerande musikspelare. Kvelertak har gjort en skiva som heter Kvelertak. Kvelertak betyder strypgrepp på norska. Punkigt sådär. De spelar en typ av musik som består av mycket hardcore, en hel del black metal och så kanske lite stoner-rock. Det är påhittigt och ofta väldigt bra, men en del av powerchord-riffandet kan kännas lite ointressant. Det finns en massa olika låtar på skivan, och man vet aldrig riktigt vad som ska hända, även om inget är helt överraskande. De drar sig inte ens för hockey-refränger. Kvelertak är musik du borde lyssna på!


Mariachi El Bronx är mariachi-varianten av ett hardcore-band som heter The Bronx. Ja, jag säger att det är hardcore, jag har aldrig hört dem, men det står så på internet, och internet brukar inte ljuga. Mariachi-avdelningen är bra. Anledningen till att jag lyssnar på det här är att det hördes ganska mycket mariachi från bilar som framfördes av storväxta mexikanska kvinnor i San Francisco, med sprudlande trumpeter och spastiska gitarrer som fick mig att vilja odla mustasch och klä mig i sombrero. Mariachi El Bronx var det första jag hittade i genren. Inte direkt roots-mariachi, eftersom de inte är från Mexiko och inte ens sjunger på spanska, men för mig känns autenticitet ganska 1900-tal, och skivan är skitbra. Mariachi El Bronx är musik du borde lyssna på!

Musik, musik, musik du borde lyssna på!
Musik, musik, musik du borde lyssna på!
Musik, musik, musik du borde lyssna på!
Musik, musik, musik du borde lyssna på!

(Repeat forever, fade out really slowly, not like on We Are the World, which has a really quick, sloppy fade. We Are the World är inte musik du borde lyssna på!)

Åk till Norberg för fan!

Norbergsfestivalbloggen uppmanar mig att posta deras poster på min blogg, och jag är väl inte den som är den...

Eller är jag det? Vadå "den"? Är det något fel på att vara "den"? Jag vet inte. Whatever. Bra festival. Åtminstone förra året.

Tja!

Har det kommit någon ny häpnadsväckande musik i år som jag har missat?

And also: varför envisas iTunes med att ofta lägga in dubbla kopior av alla låtar när jag importerar musik?

Lotus 1-2-3

1. Dagens matproduktrecension: tomte-latte med saffrans-biscotti på Espresso House. Första tuggan av biscottin smakar saffran på ett ganska härligt sätt. Andra tuggan är mest socker. Sen fortsätter det så. Tomte-latten är en vanlig latte med massor av extra socker, vispgrädde ovanpå och kardemumma (ej att förväxla med författaren bakom verk som "Två år i varje klass" och "Sigge Nilsson och jag"). Eventuellt finns det espresso där någonstans i bakgrunden. Fruktansvärt sött, och kardemumman funkar inte alls lika bra som kanel kunde ha gjort. Jag fick inte i mig hela. Tur att jag intog den ironiskt, annars hade skämtet kunnat handla om mig, snarare än om matprodukten. Äsch, vem försöker jag lura, skämtet handlar alltid om mig.

2. Dagens bokrecension: Big History av Cynthia Stokes Brown. Ämnet är hisnande, men den här boken är inte bara hälften så tjock som David Christians Maps of Time, utan även ungefär en tiondel så sammanhängande. Dessutom kom den ut ett par efteråt. Så vad är poängen, när den mest känns som en förkortad utgåva av Maps of Time? Hela poängen med big history är att skapa sammanhang, en berättelse om universum som ersätter religionens i ett sekulärt samhälle. Här försvinner det till stora delar, även om det knyts ihop igen precis på slutet. Antagligen har den en poäng som inkörsport till de tyngre grejerna. Lite sådär som man är dömd till ett liv som heroinist på plattan om man röker en fet jävla holk.

3. Dagens skivrecension: Yoshimi Battles the Pink Robots av Flaming Lips. Jag vill inleda med att påtala att Flaming Lips är ett av tidernas sämsta bandnamn. Jag glömmer alltid bort det. Sen fattar jag inte att jag glömt bort hur bra den här skivan var. Eller att jag slutade lyssna på den vid något tillfälle. Produktionen balanserar vackert mellan blajigt och storslaget och lyfter det tillbakalutade materialet, som i och för sig är väldigt bra i sig, men som hade kunnat bli aningen segt om det framförts med ett mer konventionellt ljud. Vad hade Steve och Donna sagt om det här?

Einstürzende Neubauten

Det är en sak som jag inte riktigt förstår: det här kräkmedlet som kallas för house nu för tiden, varför kallas det för house när det har så mycket mer gemensamt med eurodiscoschlager?

Bloody Gågata

På väg från jobbet idag gick jag förbi en gatumusikant som spelade Roky Ericksons "Bloody Hammer". Awesome!

Livskärlek

Jag tänkte jag skulle berätta hur bra jag tycker att Lifelover är. De sätter ord och toner till alla de negativa känslorna på ett smaklöst och humoristiskt sätt. De post-punkar på ett sätt som snarare får mig att tänka på Yvonne än på Joy Division, och blandar upp det med samplingar från barnvisor och lyckas trots detta få det att lukta ganska mycket black metal ibland. Jag gillar att de aldrig försöker få det att låta som om de menar allvar. Att spela den här typen av musik, göra det med humor och få det att funka är de vad jag vet ensamma om.

Och dessutom: jag är inte din mamma!

Bilddagboken

Kära bagdok, i helgen har jag varit på festival i Norberg. "Bagdok" låter lite koreanskt sådär. Det började i torsdags morse med att Larry hämtade upp mig vid 9, innan vi svängde förbi en konstig kyrka i Lund och hämtade upp Gåtill80, Raquel och Rosa. Sen körde vi som fan. Lunch intogs på en pizzeria i Ödeshög, där det kanske enda intressanta som hände var det här:



Jag missade tyvärr att ta en bild av Kalle Anka-väggbonaden i containern. Vi kom fram till Norberg runt 7. Vädret var inte perfekt:



Det fanns dock gott om partytält att gömma sig i och vi träffade folk vi kände och folk vi inte kände. Efter en blöt kväll, i mer än en mening, så gick det förvånansvärt bra att sova i tält. På morgonen åt vi frukost i pirat-tältet. För att illustrera detta så visar jag en bild på Zubas frukost och skor:



Andra valde att inta en mer kontinental variant av dagens viktigaste mål:



Fredagen var inte bara regnig, utan ibland även rätt rökig:



Inne i den här vackra byggnaden lyssnade vi på en kille som spelade ambient, som gjorde en vändning från blippigt till nästan new age, vilket gjorde det lite obehagligt:



Senare på dagen så gjorde vi ett återbesök och fick benen, tänderna och ganska mycket annat sönderskakat av drone-noise. Det kändes som om tiden stannade. Antagligen inte speciellt roligt att lyssna på hemma, men på lagom volym i en kyrkoliknande betongbyggnad var det perfekt.

Sen hade jag tänkt kolla på Skweee-battlen, men just då kändes det lite jobbigt att gå de 100 meterna från campingen till Kraftwerket, så jag struntade i det, men enligt andras rapporter så missade jag inte mycket.

Strax efter midnatt var det Gåtill80 och Raquels tur att spela. Det var en sådan där bra kaos-spelning, med bra röj och grymma visuals. Efter spelningen så tyckte de båda rockstjärnorna att det var dags att festa till, och jag lurades i rusdrycker och fick min campingstol demolerad av någon förbipasserande skweee-snubbe i röd träningsoverall.

På lördagen så åt vi piratfrukost igen, och när jag och Larry satt där i tältet och åt så kom det en långhårig cowboy-gothare och frågade om han fick sitta vid vårt bord. Det fick han, och sen hängde han efter oss resten av dagen, vilket var trevligt i början, men sen blev det aningen creepy. Men solen sken och vi var till sjön, vilket jag inte fotade, så istället får en kokett flirtig Gebreselassie illustrera solskenet:



På kvällen kollade vi lite när Rolemodel spelade och Raquel gjorde grafiska illustrationer, men det var inte lika bra som Goto80-spelningen, så vi gick därifrån efter ett tag.

När vi kom tillbaks till vårt läger så satt det en lokal nazist där, med mobilen fullproppad med Pluton Svea. Han var hur som helst ganska trevlig, och det var helt hysteriskt när han sjöng nationalsången och jag bytte ut "jag vill leva, jag vill dö i Norden" mot "jag vill leva, jag vill dö i Fairlight", och han hade tillräckligt mycket humor för att inte starta slagsmål. Han fick ett Fairlight-klistermärke som han satte på telefonen.

Idag så åkte vi hem, vilket tog hela dagen. Darth Vader var ständigt närvarande:



Allt som allt en väldigt bra festival, troligtvis den bästa jag har varit på. En del bra musik och ganska mycket navelskådande, växlande väderförhållanden och många trevliga människor. Det kan nog bli ett återbesök nästa år.

Dagens awesome

UASSO

Skyltar etc.

Nu är det slut på WWDC, och man kan slappna av lite i Sankt Franciskus stad lite igen, innan det är dags att åka hem. Vi råkade springa på cable car-muséet, där man kunde se motorerna som driver runt vagnarna:



Fram till 1909 eller något sådant drevs de med ångmaskiner, men sedan dess är de newskool och elektriska. På muséet fanns ett exempel på hur undantagstillstånd kunde se ut efter en naturkatastrof i början av 1900-talet:



Något jag inte fotograferade var en tidningssida som beskrev hur ett 20-tal personer skjutits ihjäl av militär för att de hade lootat och/eller varit rude to women. Jag tror att det sistnämnda måste vara en förskönande omskrivning. Hur som helst, när vi ändå är inne på skyltar, de här finns vid brunnar, för att informera om att man inte ska dumpa krabbor i dem:



Den här loggan hittade jag på sidan av en skåpbil, och anledningen att jag fann den värd att fota var att både namnet "Warman" och designen på loggan fick mig att associera till thrash metal från mitten/slutet på 80-talet:



I slutet på 80-talet så var just the Bay Area stället där det hände i thrash metal-världen, med Testament som främsta representant för det typiska soundet. Testament var ett av de band som fick mig att ge upp thrash metal och leta upp tuffare musik, som Bathory, Pestilence, Sepultura och Morbid Angel. Men om Testament någon gång under 1989 hade promenerat längs Post Street i San Francisco, och tittat västerut, så hade det nog antagligen redan då sett ut ungefär så här:



Fast man hade inte sett lika mycket av internet, www och IT, vilket väl är ungefär vad som har hänt i världen sedan 1989. Just det, det var någon skit med Berlin-muren också.

Om detta må ni snacka, svarthåriga människor med uppskurna armar

Peste Noire har helt plötsligt släppt en ny skiva, vilket får mig att känna mig konstig i hela kroppen. Men hur bra är den egentligen? På the internets så är alla rörande överens om att det är bättre än Folkfuck Folie, men kanske inte lika bra som första plattan. Jag är böjd att hålla med, även om jag har typ motsatt åsikt, fast tvärtom.

Den nya skivan, Ballade cuntre lo Anemi Francor, är återigen annorlunda. Kreativiteten och originaliteten står som alltid i förgrunden, även om man kan ifrågasätta resultatet. I min bok är Folkfuck Folie suverän i sitt kaotiska mangel. Här bjuds vi på en helt annan berättelse. Inget mangel, ingen oklar struktur, jag antar att det är det som the internets i första hand uppskattar. Det här är en skiva man kan förstå.

I någon mening har de tagit med sig det sämsta från både de tidigare skivorna, men det är fortfarande inte dåligt. Det drar åt olika håll. Bristen på blastbeats gör mig besviken, men de kreativa heavy metal-tuggande riffen gör mig glad, eftersom de fortfarande gör det så rått, så skitigt, så melodiskt. I sista låten börjar det låta som om Peste Noire går åt samma håll som de andra franska black metal-banden, in i en typ av drömsk, melodiskt depressiv shoegaze-pop. Men om det kan låta humor-befriat så finns den helt galna sidan också där: de skrikna folklåtarna, det maniska Disgusting Semla-minnande lallandet, lofi-pianot.

Så jag vet inte. Jag har lyssnat några gånger, ibland låter det skitbra, ibland känns det långtråkigt. De av oss som tycker att Folkfuck Folie är lika stort som Burzums första tycker inte att det lever upp till förväntningarna. Men att de har vräkt ur sig något nytt är hur som helst stort, och jag är glad att jag blir överraskad. Det händer nya saker, och nya saker är bra. Att jag inte har en aning om hur den fjärde fullängdaren kommer låta inger förtroende.

Som Into the Pandemonium, en gång för länge sedan.

Saxofon och synthpiano, bar överkropp

För det mesta brukar jag försöka låta bli att sätta passande rubriker på skiten jag skriver, men den här gången tröt fantasin, så whatever: "Saxofon och synthpiano, bar överkropp".

Jag såg en film som hette "St. Elmo's Fire". När jag gick på minidisco på mellanstadiet så hände det att låten spelades. Jag har inte sett filmen förrän idag, och det var nog lika bra. Förvirrade ungdomar, kärlek, fylla och kanske lite förvånande, mode som hade gått hem ganska hyfsat idag. Fy fan, om vi är framme vid 84 igen så är inte 86 långt borta. För att inte tala om 87, 88 och 89. 90! 91! NITTIOFYRA!!! Lyssna på mig när jag säger detta: GRUNGE-SKJORTOR!!!!!

Filmen i sig var lite rolig, med Rob Lowe som saxofonist (saxofon var typ det fetaste instrumentet just då), raspande saxofoner i bakgrunder och allmän känsla av saxofon till synthpianot. Saxofon-fan. Även om manuset är dåligt så är det fan soundtracket som är det hemskaste med filmen. Fast kul, naturligtvis.

Vad gäller bara överkroppar, vilket knappast är något som förekommer i St. Elmo's Fire, så är det något som förekommer åtminstone en gång i varje avsnitt av Gordon Ramsey's Kitchen Nightmares. Det är ett roligt program, om man tittar på den brittiska varianten. Bra TV, typ. Tittar man på den amerikanska versionen så är det bara tacky. Och i varje jävla avsnitt så måste Ramsey ta på sig en skjorta. Fem sekunder med bar överkropp. Vad är grejen? Varför inte åtminstone en enda gång brallorna istället? Han gillar att snacka om kulorna, men var är de?

The soundtrack of my bakfylla

Andreas Mattsson - Metal Sky
Anna Ternheim - I'll Follow You Tonight
Antony and the Johnsons - Hope There's Someone
Auteurs - Unsolved Child Murder
Beach Boys - God Only Knows
Bon Iver - For Emma
The Byrds - Turn Turn Turn
The Cardigans - Communication
Christian Death - Electra Descending
Cocteau Twins - Lazy Calm
The Cure - Charlotte Sometimes
David Bowie - Heroes
Einstürzende Neubauten - Nagorny Karabach
Erik de Vahl - Friendly fire
Erik Enocksson - The Joy Of D.H. Lawrence
Erik Satie - Trois Gymnopidies I. Lent et douleureux
Faye Wong - Tredje låten från skivan med dinosaurier på omslaget
Frida Hyvönen - Straight Thin Line
Habib Koité - Kanawa
Jonas Lindgren - Lights Will Guide You, Home
Joy Division - The Eternal
Khonnor - Phone calls from you
Landberk - Undrar om ni ser
Love Spirals Downwards - And The Wood Comes Into Leaf
Low - Cut
Maher Shalal Hash Baz - Sunrise
Majessic Dreams - When You Sleep
Marion - Your Body Lies
Mogwai - Waltz For Aidan
Monumentum - Nephtali
New York Dolls - Lonely Planet Boy
Nick Cave and the Bad Seeds - Your Funeral My Trial
Nick Drake - Way To Blue
Pogues - Danny Boy
Roky Erickson - I Have Always Been Here Before
Sigur Ros - Olsen Olsen
Simon & Garfunkel - Scarborough Fair
Slowdive - Machine Gun
The Smiths - I Know It's Over
The Tragically Hip - Bobcaygeon
In the Mood for Love soundtrack - Yumeji's Theme
Waylon Jennings - Silver Ribbons
Willie Nelson - It Will Always Be

Punktifiera

Nu har jag testat Spotify lite grann, på min fönsterutrustade jobbdator. Det uppfyller både förväntningarna och farhågorna.

En sak är att själva grunden, med strömningen av ljud, funkar så bra att det känns som om man har låtarna lokalt. I och för sig är uppkopplingen idealisk, så hur det kommer att funka över 3g får vi se, men det känns väldigt stabilt.

En annan sak är användargränssnittet och designen. Grått, grått, grått, grått, ljusblått, turkost, trist. Varför tycker någon någonsin att den här typen av färgschema är en bra idé? Eller så är det inte själva färgtonen som är fel, utan bara hur den används. Det är marginellt bättre än om Windows-widgets hade använts rätt av, men fortfarande mycket fulare än vad Winamp var för 10 år sedan.

Interaktionsmässigt så funkar gränssnittet hyfsat, men känns lite knöligt. Ytan för de senaste sökningarna och spellistorna är för liten i förhållande till de andra elementen, speciellt sökresultaten. Jag förstår att man vill hålla allt på en skärm, men det gör balansen mellan sökningar och musikuppspelning ganska sned, för att vara en musikspelare. Hela fönstret tar upp för stor plats. Det ska bli roligt att se hur det kommer se ut på mobilen så småningom. Jag har en känsla av att den begränsade skärmstorleken kan pressa fram ett användargränssnitt som är bättre än detta.

En detalj som är riktigt hemsk är att sökresultaten kommer upp huller om buller, sådar som det var på Kazaa back in the bad old days, snarare än sorterat efter skiva, som på Soulseek. Det kanske är någon inställning som jag har missat, men jag förstår inte varför någon skulle vilja ha det på det här sättet.

Avslutningsvis det allra sämsta: musikutbudet. Ungefär hälften av artisterna jag söker efter finns inte med över huvud taget. Av vissa artister finns bara enstaka skivor med. Det här gör att det inte finns en chans att Spotify skulle kunna ersätta fildelning som musikkälla. Men om de så småningom lyckas fixa det här problemet, så kommer vi knappt behöva dela filer med varandra.