Tre femtedelar i Vellinge

Howard Zinn nämner i förbigående i sin "A People's History of the United States" att det i den amerikanska konstitutionen står att slavar har tre femtedelars människovärde. När jag läste den så valde jag att helt enkelt tro honom, medan en kompis till mig protesterade våldsamt när jag nämnde det. Det kunde inte vara sant. Men det var det, även om själva människovärdes-grejen är en tolkning av en politisk kompromiss.

Men hur är det med människovärdet i Vellinge? När någon tidigt en morgon anlägger en brand i en lövhög utanför ett tillfälligt boende för flyktingbarn så är det lätt att dra paralleller till den amerikanska konstitutionens hemtrakter och folk i spök-dräkter som bränner saker.

Här handlar det inte om några tre femtedelars människovärde, utan snarare om ett negativt sådant. Det handlar om livsstil, om att man inte ska behöva se fattiga på vägen till golfklubben. Det är verkligen inga bonnlurkar i stil med Sven-Olle Olsson som regerar i Vellingen, utan toddy-stinn konservativ överklass. Det har mycket mindre med rasism att göra än något så enkelt som egoism. Världens problem är världens problem, inte Vellinges.

Sega söndag

Igår orkade jag inte så mycket, så jag tittade på några filmer. Först såg jag Harold and Kumar Go to White Castle. Det var en sådan där tokig oldskool-komedi där det händer en massa osannolika grejer. Jag tyckte det fattades ganska mycket i den, men jag klarade av att se klart den. Eftersom jag redan hade dragit ner uppföljaren, Harold and Kumar Escape From Guantanamo Bay, så såg jag den också. Den var kanske lite roligare, i det att den nästan skulle kunna ses som samhällskritisk. Fast inte mer än Mr. Smith Goes to Washington (som jag i och för sig inte sett, men vafan). Harold och Kumar blir misstagna för terrorister, hamnar på Guantanamo och rymmer osv. De hamnar bl.a. i Alabama där de hamnar på ett KKK-möte (sådär som man måste göra i komedier om man hamnar i de trakterna). Inte något som kommer stanna i mitt sinne, men jag klarade av att se klart den här filmen också. (Men visst är det sjukt jobbigt med så förutsägbara slut?)

Avslutningsvis så såg jag A Fistful of Dollars, eftersom tuffa cowboys i ponchos kändes lite lockande. Jag kanske har sett den förut, men det var länge sedan. Jag tyckte i alla fall att den var ganska mysig, även om Clintans sjuka skills med pistolen kändes lite löjliga. Det som överraskade mig en aning var det coola introt. Orange + svart och silhuett-cowboys funkar, även om ljudproduktionen inte kändes helt lyckad.