Översatt

Såg en high school-film från 80-talet som hette "Say Anything..." och undrade varför jag aldrig hade sett den förut, eller hört talas om den. Kollade på IMDb och upptäckte att de har börjat skriva ut de svenska titlarna snarare än original-titlarna. "Say Anything..." översattes till "Snacka går ju...". Kanske inte riktigt lika dåligt som när "City Slickers" blev "Jakten på det försvunna skrattet" eller när "Arrested Development" blev "Firma Ruffel & Båg", men ganska illa. Typ "vi kan ju inte gå och titta på en film som heter så"-illa. Det hade kanske funkat om det hade varit en komedi. Den var för övrigt rätt okej, kanske till och med bättre än en eller annan John Hughes-film. Typ "Pretty in Pink", som för övrigt hette "Pretty in Pink" även i Sverige.

Bas, tenor, sopran, baryton, basbaryton, mezzosopran, alt

Häj!

Jag såg en film som hette "In the Loop", som jag kan rekommendera. För att göra en väldigt dålig jämförelse så är det som en blandning mellan Canadian Bacon, The West Wing och Yes, mr. Prime Minister. Otroligt dålig jämförelse. De svär på roliga sätt väldigt ofta i filmen. Tony Soprano har uniform och (SPOILER-VARNING) kallar en snubbe för "Frodo" på ett roligt sätt precis på slutet. Och "I am the egg-man". Jätteroligt.

Idi i smotri, som man skulle ha sagt på ryska. Klart obehaglig film-referens. Det var inte meningen. Förlåt!

Häj då!

En miljon röster

Jag försöker läsa Carol Clerks Pogues-biografi, vilket inte är lätt. Hon har tydligen bestämt sig för att hon vill låta alla komma till tals hela tiden. Texten är så späckad med citat att den består mer av späck än av späckee. Det är ingen överdrift: jag slår upp en slumpmässig sida och räknar till 9 citat. Ungefär halva textmassan på sidan består av citat. Problemet med det här är att tempot dras ner till ett minimum. Varje nytt stycke är ett citat, en ny röst, ett nytt hinder för handlingens framåtskridande.

Det är som att se en dålig amerikansk dokumentär. I scen efter scen lyssnar man på människor som pratar. Först kommer flintisen i den bruna kavajen och säger "He had such a great sense of humour, I remember once when he...", sen kommer kvinnan i den lila dräkten och säger "Of all the people I've ever known, he was one of the most imaginative and humble...", och sen kommer den skäggiga psykologen och säger "He used to go to Minnesota during the summers, although he preferred the winters in New York."

Det leder ingenstans. En författare måste våga berätta sin historia. Hon har lika stor chans att försvanska i sitt val av citat som genom att referera dem. Det handlar inte om respekt mot biografiobjektet, utan om respekt mot läsaren. Det kanske är menat att vara postmodernt eller något, men det är snarare postintelligent.

Räkan

Igår var jag på bio för andra gången på bara några veckor. Inte min stil, jag vet, men jag tror att bio har blivit bättre. Både igår och förra gången så var det tillräcklig lutning på salongen för att jag skulle slippa se mer av någons nacke än filmen, och ingen som uppträdde alltför störande.

Jag såg den här District 9, en film om mänsklighet. Det var ganska många detaljer jag inte gillade med den, men allt som allt höll den sig över ytan. Temat känns igen från Starship Troopers: utomjordingar som av människor behandlas på vad som ibland brukar beskrivas som ett omänskligt sätt, men som jag hellre skulle kalla för mänskligt. Vi har en fantastisk förmåga att utesluta, och att behandla den uteslutne som värdelös.

I District 9:s Sydafrika står svarta och vita samman emot räkorna från yttre rymden, som stängs ute och experimenteras med, á la Mengele. Som ofta i science fiction är det storföretag som representerar ondskan. Är all scifi i själva verket kommunism? Nej.

Den sista halvtimmen blir en orgie i action, med en massa twists hit och dit. För mig känns det ganska onödigt, men för att citera en socialdemokratisk landstingspolitiker, "det finns regler, och dem måste man följa". Allt som allt okej, men övertydligt och obalanserat, så kanske en sexa eller sjua på en tiogradig skala, eller kanske mest av allt en sjua på en elvagradig skala. Någonstans därikring.

Stay up late!

Jag såg en väldigt fin film som hette Heavy Load. Det är en dokumentär om ett punkband som heter så, där flera av medlemmarna är utvecklingsstörda. Det är både upplyftande och nedslående att se hur de gör det mesta utifrån sina förutsättningar. De kan spela på pubar och festivaler, men när trummisen vill flytta till Newcastle så är det tvärstopp. Men det som lyfter filmen är hur regissören ifrågasätter sin egen roll i det som händer med bandet medan han filmar dem. Det är inte banbrytande av en dokumentärfilmare att sätta sig själv i centrum, men den kritiska synen på den egna rollen är sympatisk.

Och det är något tilltalande med musiken, som i sitt kaos påminner en del om förebilderna The Sonics. Kylie-covern är lysande.

Närmare

Förra veckan såg jag filmen Control, om Ian Curtis och Joy Division, och nu har jag just sett 24 Hour Party People, om Factory Records, Joy Division, Happy Mondays och Hacienda. Ganska fina filmer båda två, den förstnämnda väldigt seriös, den andra smått oseriös. Men vad kommer jag att tänka på, förutom att Joy Division var väldigt bra? Mina favoritklotter:

3. "Tunnel of Love" (ovanför en betongtunnel, någonstans åt Gränby-hållet i Uppsala)
2. "Kukar." (i en busskur i Alunda)
1. "Love Will Tear Us Apart" (på en risig tegelvägg vid en lerig parkering i centrala Enköping)

2008 börjar närma sig sitt slut, så det är mycket listor. Årets bästa skiva? Blir nog inte så mycket sådant i år, jag har inte lyssnat på så mycket ny musik, och det jag har hört har inte övertygad. Det som hamnar på årsbästalistorna har inte övertygat. Jag är inte övertygad. Ingen har täckt mig med tyg. Det är det som är problemet!

Det roliga Nuclear War

Hej, hej, nu är jag här igen, du vet jag, ja, du vet. Jag kom i alla fall hem från jobbet och kände mig sådär lagom mör, så efter middagen så kollade jag vad jag hade för filmer att titta på, och valet föll på lättviktigast möjliga, vilket i det aktuella fallet var Good Morning Vietnam, en film som ni andra såg för 20 år sedan, medan jag säkert var upptagen med att läsa Max Lundgren, eller något. Men vilken utslätad Hollywood-smörja det är, det känns verkligen som "Det roliga Nuclear War", för att ta en gammal Datormagazin-rubrik som exempel på hur det känns. Vi har ett klassiskt persongalleri: en härligt amerikansk och härligt uppstudsig huvudperson, några humorlösa befäl, ett högre humoristiskt befäl, några harmlösa men humoristiska sidekicks och några Vietnameser som finns där för att visa hur härligt fördomsfri (och humoristisk) Robin Williams är. Men filmen har ett visst djup, för ibland spelas "What a Wonderful World", samtidigt som bilder visas på kriget fasor. Vilken utsökt ironi! (Nej, jag är inte ironisk, jag är sarkastisk.) Men vad vet jag, det finns inget som är tidlöst, den kanske faktiskt var riktigt bra för tjugo år sedan, ungefär sådär som Helan och Halvan var roliga för tvåhundra år sedan.

/me slutar försöka vara rolig nu

Sega söndag

Igår orkade jag inte så mycket, så jag tittade på några filmer. Först såg jag Harold and Kumar Go to White Castle. Det var en sådan där tokig oldskool-komedi där det händer en massa osannolika grejer. Jag tyckte det fattades ganska mycket i den, men jag klarade av att se klart den. Eftersom jag redan hade dragit ner uppföljaren, Harold and Kumar Escape From Guantanamo Bay, så såg jag den också. Den var kanske lite roligare, i det att den nästan skulle kunna ses som samhällskritisk. Fast inte mer än Mr. Smith Goes to Washington (som jag i och för sig inte sett, men vafan). Harold och Kumar blir misstagna för terrorister, hamnar på Guantanamo och rymmer osv. De hamnar bl.a. i Alabama där de hamnar på ett KKK-möte (sådär som man måste göra i komedier om man hamnar i de trakterna). Inte något som kommer stanna i mitt sinne, men jag klarade av att se klart den här filmen också. (Men visst är det sjukt jobbigt med så förutsägbara slut?)

Avslutningsvis så såg jag A Fistful of Dollars, eftersom tuffa cowboys i ponchos kändes lite lockande. Jag kanske har sett den förut, men det var länge sedan. Jag tyckte i alla fall att den var ganska mysig, även om Clintans sjuka skills med pistolen kändes lite löjliga. Det som överraskade mig en aning var det coola introt. Orange + svart och silhuett-cowboys funkar, även om ljudproduktionen inte kändes helt lyckad.

Din mer svensken filmad helq

Nu har jag betat av tre filmer till, och börjar tycka att jag kanske borde göra något annat, men snart är det slut på helgen och jag är tillräckligt frisk för att jobba imorgon.

Hata Göteborg handlar om grupptryck och att hänga ihop med människor man egentligen inte tycker om. Den känns ganska seriös och bra, men samtidigt är det något som fattas. Det var lite som att se om Fjorton suger, och Staffan Hildebrands ande svävar tung, mörk och svart över Helsingborgs himmel. Och någon måste hamna på kåken.

Offside är en typ av wannabe-mysig dramakomedi. Det känns som om det finns olika mål, men att inget fullföljs. Det är inte galet. Det är inte roligt. Det är inte spännande. Det är inte tankeväckande. Det är ingenting. Det är knappt ens trist.

Det sociala arvet var inte som jag och Stefan Jarl trodde att den skulle vara. Det går ju bra för barnen. Det går till och med bättre än väntat för Kenta. Det är några intressanta berättartekniska grepp, men annars känns det mest skönt att jag har sett den nu, så att jag slipper senare.

Den svenska filmer helq

Eftersom jag inte kunde tänka mig att spela Wipeout hela helgen, när jag ändå ska sitta hemma och vara halvsjuk, så tog jag och laddade hem en massa svenska filmer från de senaste åren, som jag inte sett tidigare. Antingen sådana som jag var lite intresserad av, eller som jag tänkte att jag kanske borde ha sett. Nu har jag tagit mig igenom tre stycken.

Fjorton suger försöker vara Fucking Åmål och lyckas hyfsat. Lite sämre manus, lite sämre musik, lite sämre skådisar, lite sämre dialekt. Men rätt okej.

Underbar och älskad av alla är en vuxen pinsamhetskomedi av en kille som var rolig på 80-talet. Jag fattade inte riktigt varför den gjordes över huvud taget, men det finns säkert någon som tyckte att den var rolig.

Masjävlar tyckte jag var bra. En fin skildring av småsinthet, avundsjuka och livets små tragedier. Man skulle kunna se det som att det handlar om hur det är på landet, med alla snöskotrar och röda stugor, men jag tycker den är bredare än så.