Buddhist, javisst

Idag åt vi middag på en buddhistisk restaurang, en mycket märklig upplevelse. För att komma in fick man passera en bom, kontrollerad av säkerhetsvakter. Innanför bommen fanns en parkering, från vilken man leddes av munkar, genom en labyrint av alléer och korridorer till ingången till själva restaurangen. Väl där fick man händerna insmorda med illaluktande olja, medan orangeklädda munkar slog på gonggongar och tutade i horn runt omkring en.

Vid bordet var man först tvungen att vänta tre minuter under absolut tystnad innan man fick in dryckesmenyn. I den två meter långa menyn fanns det ett stort antal ganska dyra fruktdrycker att välja mellan, varav alla av någon anledning innehöll spenat. Vi beställde varsitt glas spenatjuice. Dryckesmenyerna plockades bort och vi fick de ännu större matmenyerna. Vi beställde in vegetarisk pekinganka och lite annat smått och gott. Maten bars in på lotusblad av några damer som sedan stod kvar några minuter vid vårt bord och rabblade mantran. Riset hade färgats grönt, eftersom buddha tydligen inte tyckte om vitt ris.

När vi hade ätit klart och ville betala så fick vi inte gå förrän vi ätit frukt. Frukten kom i en skål som det rykte kolsyreis ur. Vi åt upp frukten och betalade. När jag fick tillbaks växeln så var det mycket mer än vad jag hade väntat mig (flera hundra, faktiskt), vilket förklarades med att det är buddhistisk sed att ta mindre betalt än man först sagt. Vi gick därifrån med fickorna fulla av pengar. På utvägen gick man en annan väg. Ett av rummen man gick igenom kantades av män i blå dräkter som slog träpinnar mot varandra.

En ovanlig upplevelse, men maten var god. På tunnelbanan hem hände inget konstigt alls, vilket på något sätt kändes lite underligt.