Resan till väster

Jag hade inte med mig varken gris eller apa, och har inte fått tag på någon Buddha, men jag har i alla fall rest ända till Malmö. På resan lärde jag mig några viktiga läxor:

• Patapon är inget roligt spel. Det är en kul idé, det är snyggt designat och det är sött, men det är fan inte roligt att spela. Jag har ett makalöst taktsinne, men när jag spelar Patapon så klarar jag inte av att hålla en rak fyrtakt. Vad är problemet? Antagligen att spelet helt enkelt suger.
  
• 200 sidor bok räcker inte långt om den är tillräckligt bra. Jag läste klart Jesus Land av Julia Scheeres, sen hade jag inget att göra, förutom att spela Patapon (Wipeout Pure låg i den incheckade väskan) och titta på Stargate Atlantis tills batteriet tog slut i min eee. Sista timmen satt jag och stirrade tomt framför mig, i ett försök att se djup ut.
  
• Svenska idrottsmän får åka i ekonomi-klass hem från OS. Linus Thörnblad flög med samma plan som jag. Var det måhända ett straff för att han inte ens tog sig till finalen?
  

Väl hemma upptäckte jag att Hemköp vid Värnhem har en ny ingång. Galet. Jag höll på att inte hitta till kassan när jag skulle betala. Som plåster på såren så bjöd kassörskan på en femtioöring. Tack!

Buddhist, javisst

Idag åt vi middag på en buddhistisk restaurang, en mycket märklig upplevelse. För att komma in fick man passera en bom, kontrollerad av säkerhetsvakter. Innanför bommen fanns en parkering, från vilken man leddes av munkar, genom en labyrint av alléer och korridorer till ingången till själva restaurangen. Väl där fick man händerna insmorda med illaluktande olja, medan orangeklädda munkar slog på gonggongar och tutade i horn runt omkring en.

Vid bordet var man först tvungen att vänta tre minuter under absolut tystnad innan man fick in dryckesmenyn. I den två meter långa menyn fanns det ett stort antal ganska dyra fruktdrycker att välja mellan, varav alla av någon anledning innehöll spenat. Vi beställde varsitt glas spenatjuice. Dryckesmenyerna plockades bort och vi fick de ännu större matmenyerna. Vi beställde in vegetarisk pekinganka och lite annat smått och gott. Maten bars in på lotusblad av några damer som sedan stod kvar några minuter vid vårt bord och rabblade mantran. Riset hade färgats grönt, eftersom buddha tydligen inte tyckte om vitt ris.

När vi hade ätit klart och ville betala så fick vi inte gå förrän vi ätit frukt. Frukten kom i en skål som det rykte kolsyreis ur. Vi åt upp frukten och betalade. När jag fick tillbaks växeln så var det mycket mer än vad jag hade väntat mig (flera hundra, faktiskt), vilket förklarades med att det är buddhistisk sed att ta mindre betalt än man först sagt. Vi gick därifrån med fickorna fulla av pengar. På utvägen gick man en annan väg. Ett av rummen man gick igenom kantades av män i blå dräkter som slog träpinnar mot varandra.

En ovanlig upplevelse, men maten var god. På tunnelbanan hem hände inget konstigt alls, vilket på något sätt kändes lite underligt.