ptrmn + bsblt == true

ptrmn grävde sin grav där han stod. Men alla blev lurade, för det var ingen grav, det var en hemlig gång som gick till hans hemliga studio. I studion fanns inte Basia Bulat, men väl en fin liten sång av henne, som hette I Was a Daugther. I sin hemliga studio hade ptrmn en hemlig apparat. Han matade in Basias sång i ena änden av den hemliga apparaten, och i andra änden kom det ut en omgjord version. När ptrmn, likt en zombie, stönande och lätt rutten, grävde sig upp ur sin grav, så hade han i handen en ogg. Den ville han dela med världen, eftersom världen ofta delade med sig av oggar och mp3or till honom, så han laddade upp den här. Funky, yo!

Kimchibloggen, dag 666

Under de senaste dagarna är det många som har varit på mig och bett mig ge en uppdateringen om kimchi-situationen. Den förra laddningen kimchi är uppäten, så just nu står jag utan, men nästa dos står på lagning och kommer tuggas på framåt helgen någon gång.

För att ankyta lite kimchi-temat, så kan jag berätta att jag idag intog lunch på Govindas, trots mina reservation mot Hare Krishna. Maten jag fick var ganska bra. Inte speciellt intressant, men bättre än vad man får på en genomsnittlig indisk restaurang här i stan. Precis som alla indiska restauranger jag någonsin ätit på så led dock även denna av en total brist på kimchi. Detta i motsats till alla koreanska restauranger, där det alltid har funnits kimchi att tillgå. Alltså: Korea mot Hare Krishna 1-0.

CP-Linux

För några år sedan var det någon typ av nyhet om en Linux-distribution av och för kristna (man skulle till och med kunna kalla det för en kristen Linux-distribution, tror jag), där demoner kallas änglar istället. I övrigt vet jag inte vad skillnaden var. Huruvida det var sant vet jag inte heller. Nyss råkade jag skriva "/dev/nyll" istället för "/dev/null" och kom på den lysande idén med en CP-variant av Linux. /dev/null kanske skulle heta /dev/nylle, ls skulle (som i KennyOS) stå för "lethal system call" och boota om systemet, och Open Office skulle köras i bakgrunden hela tiden. Vad man skulle göra med det centrala kommandot cp vet jag inte riktigt.

Fan vad värdelöst det vore. Fan vad ingen någonsin skulle lägga ner någon energi på att göra det här. Och så. Dessutom verkar cplinux.de inte alls vara speciellt CP, förutom att hela sidan är på tyska. Tillägg till CP-listan:

2597. Blogga.

Politick

Utöver arbetet med häpnadsväckande maskiner har jag idag även läst vidare i Anne Applebaums bok om Gulag. Det är en bra bok, men hon dras, som den journalist hon är, åt det raljerande, retoriska, sensationalistiska. Gött. Men förordet, skrivet av akademiledamot Peter Englund, är värre. Bokens ämne är, jämsides historisk utläggning, det klassiska Stalin är värre än Hitler-temat. Fler människor dog. Utrensningarna var lika (eller, enligt herr akademiledamoten, mer) godtyckliga. Som om det vore det som får oss att att se de individer som rantar om Hitlers ondska som upplysta, snarare än som pekoralister. (Eller i alla fall som upplysta pekoralister.) Hur som helst har det inget att göra med korrekt historieuppfattning: hur många Hitler respektive Stalin personligen torterade till döds har ganska lite att göra med hur mycket din genomsnittliga högstadielärare i samhällskunskap kommer anordna temadagar emot personen i fråga. Kanske något att fundera på över jul och nyår?

Fantastiska maskiner, del 1: Bombmotorsåg

Uppfinningens område

Föreliggande uppfinning avser generellt manlighet i krigföring, och avser särskilt en anordning för att bomba och såga i stridssituation.

Bakgrund

I dagens konfliktfyllda samhälle hamnar man ofta i konfliktsituationer som man inte kan klara sig ur utan att ta till extremt manliga åtgärder. Sådana är dock inte alltid möjliga, då utrustning ofta saknas.

Det förekommer att enskilda personer bär med sig handeldvapen, knivar, yxor och i vissa fall även bomber, men dessa förekomster är ojämt utspridda, och det är inte alltid vapen finns till hans då en provokatör dyker upp.

I sådana situationer måste man handgripligen kunna försvara sitt revir med bestämda åtgärder. Exempelvis gäller detta då man handlar kläder, en expedit kommer fram till en för att hjälpa en och man känner sig en aning fjollig. I en sådan situation bör man omedelbart visa vem det är som bestämmer, och att man minsann inte är intresserad av några bögattiraljer.

Kort sammanfattning av uppfinningen

Ett syfte med föreliggande uppfinning är att den ska fungera som vapen i många olika situationer, även i sådana situationer där de flesta skulle tveka att ta till våld.

En fördel med uppfinningen är att den endast kan användas av riktigt biffiga typer (s.k. karla-karlar) och att ingen som använder den kan misstänkas för fjollighet.

Uppfinningen består av ett sammansatt system, bestående av en kraftig, kärnkraftsdriven motorsåg, kopplad till en databas, och med en bomb längst fram.

En fördel med uppfinningen är att den kan användas även till andra manliga uppgiften, såsom att såga ned träd eller lagra information om sand (i den ingående databasen).

[Det blev aldrig något patent, eftersom jag aldrig blev klar med den här texten. Skrivet för 4-5 år sedan, då jag jobbade på ett företag som sysslade med den här typen av innovation. De interna skämten var ofta av manlig natur, och avsåg databaser fyllda av sand.]

Kimchibloggen, dag D

Spänningen var, som de brukar säga (idioterna), olidlig. Kimchin blev hyfsad. Inte direkt bra. Inte helt dålig. Det blev inte riktigt rätt med proportionerna, det är något som fattas i smaken, och det var inte bara chilin det blev för lite av. Nästa gång: mer och starkare chili, pressad lök istället för hackad, death from above och ett skrockande i skymningen.

Kimchibloggen, dag C

Imorgon smäller det, då ska jag smaka av kimchin. Nu är det spännande. Fuck you!

Som förberedelse till avsmakningen imorgon så utvecklar jag mig musikaliskt genom att ladda ner bulgarisk säckpipemusik, japansk gagaku och drone doom.

Nu ska jag sova och drömma om kimchi.

Hur billig är du då, min lille vän?

Radioheads nya skiva får man ladda ner gratis. Ändå väljer folk att ladda ner den från bittorrents. Den här artikeln ställer frågor kring detta beteende som jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle kunna uppkomma.

Inte för att jag skulle brytt mig om att lyssna på en ny skiva av Radiohead i vanliga fall, men just det faktum att de valde att göra så här gjorde mig intresserad. Jag letade upp deras webbplats och försökte ladda ner. Det var inte helt lätt, men efter att ha letat mig fram genom en ful och svåranvänd webbplats så blev jag placerad i kö. Medan dettta pågick så letade jag upp en torrent istället. Sen ville Radioheads webbsida att jag skulle fylla i en massa uppgifter om mig själv, där t.ex. telefonnummer var obligatoriskt. Okej?

Först kändes det lite som att Radiohead är down with the kids, men när jag kommit såhär långt och hunnit läsa artikeln ovan så kändes det som att Radiohead snarare var down with the drugs, så jag stängde Radiohead-sajten och väntar nu på att filerna ska komma till mig via bittorrent. Där slipper jag lämna ut min email och mitt telefonnummer till okända människor.

Nästa steg: jag kommer lyssna på tre av låtarna och sedan ta bort dem medan jag mumlar något om trötta jävla gubbrockare. Men vi får se, jag vill minnas att jag då och då lyssnade på Radiohead med viss behållning när jag bodde i Enköping.

Dummare än kungen

Jag föll för hypen igen och testade senaste Ubuntu, släppt för några dagar sedan. "Mistake!", skulle jag pipa om jag vore en karaktär i Bomberman. Det är jag inte, men jag pep det ett flertal gånger i alla fall. Ubuntu gillar inte min dator, och antagligen inte mig heller.

Som vanligt går det snabbt att installera, man ges inga val och kastas in i Gnome när man bootat om datorn. Man kanske väljer att slå på lite grafiska effekter, nvidias egna drivrutiner installeras, fönsterhanteraren dör, X slutar ta emot input och jag bootar om med powerknappen.

Ett par fruktlösa försök att laga skiten senare letar jag upp min Debian-skiva och installerar om det. Vis av tidigare erfarenheter väljer jag att inte låta installeraren hjälpa mig med att installera ett "desktop environment", utan jag tar hand om det själv genom ett ninja-move som i ninja-kretsar kallas "aptitude install wmaker xorg".

Någon gång ska jag köpa en ny dator, en söt liten laptop med intel-grafikkort. På den kanske jag kommer testa att installera ubuntu igen. Eller inte. Vi får se.

Modernt

Idag när jag gick hem så passerade jag en affär som skyltade med att de ställde ut "modern konst". Det känns som om det var ett tag sedan man hörde det uttrycket, och ska man vara petig så skulle man kunna fråga sig om de menar konst som är modern idag eller om det handlar om modernistisk konst. Men jag tror att det som avses är sådana däringa tavlor som inte är fina, ja, man kanske inte ens ser vad de föreställer. Sådant där som var på modet bland konstnärer som var aktiva på den tiden då män hade hatt och mustasch. Jag tyckte i alla fall att det var kul, och om Du inte gör det så kan Du dra åt helvete.

Kimchibloggen, dag 3

Jag tror att det går bra, men kimchin sköter sig ganska mycket själv. Dagens arbete bestod i att ställa in burkarna i kylskåpet. Igår kväll luktade det vitlök om den något mindre täta burken, idag luktade det mera som surströmming. Jag tror att succén kommer bli total. I will prevail and wade in the blood of my enemies.

Nerspolat

Om jag förstår Naseer rätt så är det verkligen slut på Synergenix nu. Den tidiga historien känner jag inte så bra, men företaget hade en storhetstid runt 2003, när Sony Ericsson levererade populära telefoner med mophun integrerat. Sen fanns det säkert möjligheter, men försöken att bredda verksamheten och göra allt möjligt, utan att vara bäst på något, var inte speciellt lyckade. När jag började jobba på Synergenix så hade de nyligen köpts upp av ett amerikanskt katastrof-gäng som hette Kayak. Efter ett namnbyte (Blaze var inte bättre än Synergenix) och diverse misslyckanden så höll företaget på att gå omkull. Jag slutade i den vevan, sen köptes Blaze, eller åtminstone den svenska delen (jag är inte insatt) upp av casual-jätten Oberon, mophun las ner och nu har de tydligen tröttnat på sin lilla svenska utvecklingsstudio och bestämt sig för att lägga ner den.

Tänk så bra det hade kunnat gå, med tanke på hur coolt mophun faktiskt var, även efter att Sony Ericsson gjorde slut. Tänk om man hade kunnat satsa på high end-spel (jag visste inte ens att Lock'n'Load 2 fanns att köpa, coolt) fullt ut och ta tillvara på det vi faktiskt var duktiga på. Tänk om man hade kunnat satsa på kvalitet istället för licenser. Tänk om mobilspelsbranschen inte hade varit som TV-spelsbranschen i början av 80-talet. Ja...

Shit happens.

Kimchibloggen, dag 2

Badabam:

Jag hällde av saltvattnet och sköljde kålen i icke-salt vatten. Sen mixtrade jag ihop kryddblandningen: ett par matskedar chili, 6-8 klyftor vitlök och en ganska fint hackad gul lök. Jag blandade kål och kryddor och packade den ganska fränt luktande blandningen i glasburkar, diskade upp och kände mig nöjd. Sen insåg jag att jag glömt sockret, så jag tömde ut kålen igen, blandade i en matsked socker och packade återigen i allt i burkarna. Jag tror att sockret är viktigt för jäsningen. Nu står burkarna och ser giftiga ut på köksbänken. Allt är väl.

Kimchibloggen, dag 1

Äntligen är det av mina fans länge emotsedda kimchi-projektet igång! Salt köpte jag för flera veckor sedan, kål köpte jag idag och vatten har jag i kranjäveln. Och ja, det är allt som behövs for the first stage of glorious kimchi, yo. Jag löste upp en halv deciliter salt i en liter vatten (resultat: väldigt salt vatten, så motstå frestelsen att festa på denna soppa, då dylika excesser kan leda till de allra gräsligaste symptom). Jag ska kålen i ganska stora bitar. Jag tryckte ner kålen i kastrullen med det artificiella Döda Havs-vattnet. Jag la på en tallrik, för att hålla kålen under vatten. Nu väntar jag. Imorgon ska skiten (d.v.s. kålen) ur askan (vattnet) och i elden (chili+vitlök), sen blir det mums filibabba (eller horror from beyond the grave) inom någon vecka.

Ja, kukars skymning, som far brukar mumla när han sitter på toaletten. Nu blir det åka av.

Han är en apa!

Code Monkeys är en TV-serie som är ganska rolig ibland, speciellt när de inte försöker vara jättegalnare än South Park, utan bara skämtar om dataspel. Jag börjar bli så gammal så att jag känner att jag vill ha någon typ av substans i min underhållning, men avsnitten är korta som avsnitt i TV-serier med korta avsnitt, så jag behöver inte bränna någon onödig tid. Ett avsnitt av Code Monkeys räcker ungefär till att äta en stor tallrik tortelloni med tomatsås.

Visst hade det varit kul om det verkligen hade funnits kommersiella spel som hette Hobo Killer, Big Ass Dolphin, Ninja Robot Pirates, Moon Tennis, Bacon Avenger, Knights vs. Aliens och Drunk Tank? (Det är inte en retorisk fråga. Svaret är ja.)

UFO-mocka

Det varmaste och finaste Kraftwerk har gjort är väl Man Machine, eller hur? Fan, kom igen nu då, håll med då, jag är ju din polare, fan... Det är kärlek i den produktionen, fan. Jag ska säga dig en sak, jag har tagit tjack i tjugo år, då fattar du, man har varit med om en del. Det är hur rent som helst, men samtidigt vibrerar det, eller hur? Jo för fan.

Det jag aldrig riktigt har gillat med Suede, även om jag har slagit i mig både det ena och andra till We Are the Pigs och Sleeping Pills, är att produktionen är så klinisk. Fan... Sleeping Pills, mannen! Hehe. Du fattar! Ja vafan, det är jävligt skönt att gitarren i refrängen i So Young är så jävla klar, men man stör sig ju på skiten ändå, eller hur? Som fan alltså. Inget skitsnack om Suede, men du fattar, man kan ju störa sig på grejer.

Men alltså... Ja, jag ska säga dig en sak, grabben, och lyssna nu för fan, det här är ingen jävla lek. Jag har suttit på kåken, säkert femton gånger, så det är inte vem som helst du snackar med här. Du fattar vad jag menar. Fan, jag gillar dig, men inget jävla jidder, fan, du hajar? Svara, för fan! Alltså, du ska lyssna på Drowners-covern med Flying Saucer Attack, det är fan hårt. Det är som Jesus and the Mary Chain, fast låter illa på riktigt, du fattar? På riktigt alltså.

Fan, du har inte en hundring att låna ut? Vore schysst som fan. Du vet, jag måste dra nu, har lite grejer att styra med.

Orkar, orkar inte

Orkar man verkligen ta sig till Marseille första helgen i november för att gå på Data Airlines och Main? Fördelar med att ta sig dit: jag har aldrig varit i Frankrike, det kommer trevliga människor, det bli bra musik, åtminstone en antydan till death from above och säkert någon fastcompo där jag kan utklassa konkurrenterna. Nackdelar: jag blir trött av att flyga, av att vara i länder där folk inte fattar vad man säger och av att sova på betonggolv medan folk spelar elektrobröt på högsta volym.

Vi får se, som far brukar väsa när han ligger och pissar i groggvirket.

Fryst

Förra helgen såg jag ett TV-program. Kristian Luuk intervjuade sin gamla polare Fredrik Lindström. De satt och pratade en timme och verkade ha det ganska trevligt, medan jag hade tråkigt och väntade på nästa rockvideo. Idén med programmet är nämligen att gästen har valt fem rockvideos. De spreds ut över hela programtiden, så att jag var tvungen att fortsätta titta, trots att bara två intressanta saker om Fredrik Lindströms liv kom fram.

Den ena intressanta saken var att hans familj under hans barndom klädde upp sig till lördags- och söndagsmiddagarna. Fadern stod i kostym (eller var det frack?) och höll tal inför sin hustru och sina två söner. Jag önskar att jag hade fått vara med om något sådant, åtminstone en gång.

Den andra intressanta saken var att Fredrik Lindström hävdade att man lär sig tycka om musik under sin uppväxt, sen fortsätter man tycka om samma musik. Det var uppenbarligen sant i hans fall, för hans videos var från 70-talet, och det verkar vara sant för de flesta. Det är därför människor över 30 alltid lyssnar på trist jävla musik. Själv känner jag inte att jag håller på att fastna i det där träsket än, men det här gäller väl mest för folk som inte faktiskt är speciellt intresserade av musik. Eller jag vet inte. Man kanske måste vara ovanligt nyfiken för att bry sig om musik som personer äldre eller yngre än en själv skapar. Det är som att ändra sig. Det är svårt, men det går. Och alla får lyssna på vad de vill (förutsatt att det inte är Tomas Ledin).

Glad, snäll och ganska söt

Idag är jag entusiastisk över följande: Stereolab, den här artikeln på IDG.se, A Perfect Circle, nytt nummer av Afghanistannytt och Windowmaker. Götta, as they say, the asswankers.

TV on the radio

Eller radio on the net. Idag har jag lyssnat en del på last.fm-radio, i jakt på ny musik. Jag är mer lat nu än vad jag var för några år sedan, när jag började lyssna in mig på techno. Då surfade jag runt och letade upp artister som verkade intressanta, laddade ner en massa musik och lyssnade. På sista tiden har jag graviterat mot ambient i olika former, men känner inte att jag orkar gå igenom allt. Jag kan lyssna lite på Brian Eno, Cocteau Twins, Palestrina och Plastikman, men det finns ingen vettig väg till en övergripande bild av vad som finns.

last.fm hjälper en del, men jag måste än en gång ondgöra mig över konceptet "liknande artister". Sådana här tjänster bygger på för många antaganden som inte stämmer. En artist kan göra mer än en sorts musik. En lyssnare kan lyssna på olika genrer. All musik består inte av fristående delar om 4 minuter. Miljontals användare som taggar saker efter eget huvud ger inte nödvändigtvis vettiga resultat. Att en låt har spelats på min dator betyder inte att jag tycker om den.

Annars är last.fm's radio ganska mysig, förutom att klienten har något allvarligt fel i sin textutritning, som gör att jag ofta inte kan se vad det är jag lyssnar på. Just nu hör jag t.ex. en ganska dålig låt som kanske är gjord av en artist med det passande namnet Lame.