Förra helgen såg jag ett TV-program. Kristian Luuk intervjuade sin gamla polare Fredrik Lindström. De satt och pratade en timme och verkade ha det ganska trevligt, medan jag hade tråkigt och väntade på nästa rockvideo. Idén med programmet är nämligen att gästen har valt fem rockvideos. De spreds ut över hela programtiden, så att jag var tvungen att fortsätta titta, trots att bara två intressanta saker om Fredrik Lindströms liv kom fram.
Den ena intressanta saken var att hans familj under hans barndom klädde upp sig till lördags- och söndagsmiddagarna. Fadern stod i kostym (eller var det frack?) och höll tal inför sin hustru och sina två söner. Jag önskar att jag hade fått vara med om något sådant, åtminstone en gång.
Den andra intressanta saken var att Fredrik Lindström hävdade att man lär sig tycka om musik under sin uppväxt, sen fortsätter man tycka om samma musik. Det var uppenbarligen sant i hans fall, för hans videos var från 70-talet, och det verkar vara sant för de flesta. Det är därför människor över 30 alltid lyssnar på trist jävla musik. Själv känner jag inte att jag håller på att fastna i det där träsket än, men det här gäller väl mest för folk som inte faktiskt är speciellt intresserade av musik. Eller jag vet inte. Man kanske måste vara ovanligt nyfiken för att bry sig om musik som personer äldre eller yngre än en själv skapar. Det är som att ändra sig. Det är svårt, men det går. Och alla får lyssna på vad de vill (förutsatt att det inte är Tomas Ledin).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag har för mej att jag läst att man inte lär sej nån ny musiksmak efter ca 35 el 40. (Ett av talen var musik och det andra mat, jag minns inte vilket som var vilket.) Själv stelnade jag vid ca 45 så jag betraktar mej som ganska öppen och modern.
Skicka en kommentar