Blodig panda

Jag har säkert inte lyssnat på någon doom metal på 10 år (och då mest i förbigående), men om något rekommenderas på lastplanetojakarta så lär man ju testa. Bloody Panda spelar en typ av musik som jag önskar hade existerat på den tiden jag fortfarande var riktigt inne på metal. Det är en ganska minimalistisk variant av doom, inte sådär överstyrd med körer och orglar som jag misstänker att viss modern doom kan vara, även om jag inte brytt mig om att kolla det. Instrumenteringen är den klassiska; bas, gitarr, trummor och sång, med lite syntetiska ljud här och där. Att de lyckas skapa en större känsla av tomhet och hopplöshet än gamla godingar som Candlemass och Winter beror delvis på produktionen, men mest handlar det om att de vet vad de sysslar med. De kan spela doom. De inriktar sig på kärnverksamheten: det långsamt malande och mässande, men tvekar inte att då och då rocka lite, även om det känns som om det mest sker i förbifarten. Kompetent och med stor känsla, som det ska vara. Yo.