Ninas hemliga dagbok

Jag läste en bok som hette "Jag vill leva!" av Nina Lugovskaja. Det är en dagbok hon skrev under sin tonårstid i 30-talets Moskva. Mest handlar det om pojkar, skola och tonårsångest, men det förekommer även hätska utfall mot Stalin. Dagboken slutar plötsligt, eftersom den hittades under en husrannsaken då hon var 18 år, och hon hamnade i läger, sådär som man gjorde i Sovjet.

Det är spännande att läsa dagböcker, även om de oftast är ganska tråkiga. De är inte skrivna för att någon ska läsa dem, och blir därför väldigt närgångna. De ger en mer konkret uppfattning om tiden som passerar, eftersom utifrån sett ointressanta perioder beskrivs lika ingående som de mer händelserika sekvenserna. De är inte planerade och komponerade, vilket fanatiska realister som jag uppskattar.

Man skulle kunna föreställa sig att en beskrivning av livet i Stalins Moskva skulle ge upphov till mycket bisarreri, men det blir inte så farligt. Är man ute efter sådant så är det nog bättre att se filmer i stil med Platform, som jag skrev om för några dagar sedan, eller Brända av solen. Tonårskvalen verkar inte ha förändrats mycket mellan 1930-talets Moskva och 1990 års Uppsala. Hade Nina Lugovskaja gått på gymnasiet i Uppsala 1990 så hade hon antagligen klätt sig i svart och lyssnat på Sisters of Mercy. (Föregående mening var ungefär lika intelligent som "Om Mozart hade levt nu så hade han kallat sig Aphex Twin och gjort intelligent dansmusik".)

Det finns dock vissa sovjetiska guldkorn här, som t.ex. följande:

På krigskunskapen var det vissa, flickor och pojkar, däribland Dima, som gick till ett annat klassrum för att skjuta där.

Värre än så blir det inte. Det är inte som Pepys dagbok, där vissa av de galnare episoderna fick mig att lägga ifrån mig boken, sluta ögonen och fokusera på att andas.

Jag tror att det vore bättre om man fick läsa sådana här böcker i skolan, än Per Anders Fågelström och August Strindberg. Inget ont om dem, men inte får de ohågade tonåringar att vilja läsa mer böcker. Det här är välskrivet och fängslande, även om det, som nämnts ovan, ibland blir lite tråkigt.