Realism

Kom på att jag kanske borde förklara vad jag menar med realism, efter att ha beskrivit mig som en "fanatisk realist" i föregående postning. Den klassiska realismen handlar om att skriva om saker som troligtvis har hänt läsaren, snarare än om sådant som kunde ha hänt (gå till jobbet kontra farmor är astronaut). Poängen är i någon mening densamma; att läsaren ska uppleva det som om det som beskrivs hade kunnat hända. Någonstans. Någon gång. Att begränsa begreppet realism till att handla om saker som faktiskt händer varje dag här hos mig känns som ett tvärsäkert utlåtande om vad verklighet innebär. Att jag har varit med om något gör det inte mer realistiskt än om någon jag inte känner har varit med om det. Vore det så så skulle jag inte kunna uppleva en bok som utspelar sig i Afghanistan som realistisk. (Här skulle jag ha kunnat bli löjligt polemisk, men jag avstår.)

Science fiction kan i denna mening av realism vara lika realistisk som arbetarlitteratur. Det handlar om trovärdighet snarare än igenkännande. Ett visst mått av naturalism är nödvändigt om man beskriver detaljer. En alltför utstuderad intrig förstör ofta närvarokänslan, på samma sätt som en alltför utstuderad naturalism kan rubba den. (När jag gick på högstadiet läste jag mycket Stephen King. Han brukade försöka uppnå någon typ av verklighetskänsla genom att låta sina seriefigurer rapa, prutta och dricka öl. Han misslyckades.)

Men har jag inte reducerat realism till något subjektivt nu? Tja, när någon anklagar någon annan för att vara subjektiv i min närhet så brukar jag inte bara osäkra min revolver, jag brukar dessutom avfyra den okontrollerat i alla riktningar, men här är det jag som anklagar mig själv, så jag måste försvara mig med ord istället. Litteratur som inte finns hos en läsare är inte litteratur, det är sekvenser av ord.