När jag lyssnar på Remember Tomorrow från Iron Maidens första skiva så undrar jag vad som egentligen hände i brytningen mellan 70- och 80-tal. I ett mikrokulturhistoriskt perspektiv är den här perioden gåtfull. Från 70-talets politik, tajta tröjor, flummiga musik och långa hår, till 80-talets kommersialism, puffiga kläder, synthpop och puffiga hår. Precis där i brytningen är allt en aning skumt. Den mer obestämda postpunken ersätter punken: från direkt konfrontation till vagt utåtriktad subjektivitet. Från skrän och tuppkammar till rockar och kajal. Samtidigt: space- och symfonirock komprimeras till heavy metal, i början rå, så småningom hårt 80-talspolerad och strukturerad. Hiphoppen har jag lite taskig koll på, men runt 1980 verkar den helt flippad, om man jämför med hur den senare putsats och strömlinjeformats, både vad gäller klädstil, produktion och grafisk stil. För att inte tala om hemdatorer, programmerade av män i glasögon och mustasch.
Det som hände 10 år senare känns inte alls lika intressant, kanske för att jag upplevde det i närbild och inte kan se det i ett romantiskt skimmer, kanske för att det helt enkelt inte var lika intressant. I övrigt har jag bara frågetecken att erbjuda. Sju stycken, närmare bestämt: ???????
Jag kan kasta in ett semikolon också: ;
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vi i Semikolonets Vänner tackar för semikolonet; vi ställer oss dock frågande till de sju frågetecknen?
Brytningen mellan 70- och 80-tal är skum. Kunde på rak arm inte nämna ett enda album som var släppt 1980. Efter att ha kollat lite insåg jag att både Springsteens "The River" och Joy Divisions "Closer" kom då. Det är som att det var två helt olika världar - 1979 kom Clashs "London Calling" (en av mina awesoluta favoriter) och Pink Floyds "The Wall" - sjuttiotalets sista andetag.
Jag var med i brytningstiden, och det var helt ointressant; skippa det och tänk på dina pengar i stället!
/F. Knös d 3:e, fd punkare, sedermera utslagen
Skicka en kommentar