Otillräknelighetshets

Saxat ur dagstidningen jag läser:

...i Hylland Eriksens bidrag hävdas att ett av de farligaste missförstånden som florerar i dagens välrd är att "man måste vara trygg i sin 'egen' kultur för att kunna acceptera andras." Inget, menar Eriksen, tyder på att det skulle stämma.

Och på tal om Breivik så känns det på något sätt skönt att han inte bedöms som otillräknelig. Människan har förmågan att tänka abstrakt, en förmåga som kan användas på olika sätt, till exempel till att välja var gränsen mellan människor och andra går. Att inte förklara bort honom som galen känns som det mindre mystifierande alternativet.

Kvinnor som hatar män

Hej!

Efter att i ett par månader ha bott granne med Turteatern i Kärrtorp så lyckades jag slutligen se deras uppsättning av SCUM-manifestet. I Uppsala. Omskakande, starkt och väldigt tankeväckande. Läs mer om det i UNTs recension. Det känns som att det sägs ganska bra där, så jag behöver inte skriva så mycket mer om det.

Läs även kommentarerna till UNTs recension. De speglar den ena sidan av den vilda debatten (eller vad man ska kalla det) kring pjäsen när den först gick upp: Solanas var värre än Hitler och sådant hat ska inte lyftas fram. Inför pjäsen fick man ett litet häfte med uttalanden om kvinnor av stora män i stil med Strindberg och Napoleon, som sagt sådant som att kvinnor är männens egendom och att man kan göra vad man vill med dem.

Hejdå!

Är X kultur, eller är det underhållning?

Naseer skriver om debatten om huruvida spelrecensioner ska hanteras som kulturjournalism eller konsumentupplysning. Diskussionen har tydligen pågått ett tag utan att koncensus nåtts.

När jag skulle skriva B-uppsats i estetik, så ville jag titta på dataspelens estetik. Handledaren var gammal, och tyckte att det var bättre om jag analyserade den gamla goda diskussionen om foto är konst.


Dataspel är konst lika lite som foto, målning eller film är det. Det funkar utmärkt att recensera film både på kultur- och nöjessidorna. De bulgariska svart-vita stumfilmerna recenseras av kulturjournalister, och de amerikanska 3d-filmerna om biljakter recenseras av nöjesjournalister.

Dataspelsentusiasterna kan sluta oroa sig över att bli tagna på allvar. Ingen är tillräckligt gammal för att hävda att dataspel inte skulle kunna vara konst. Allt som är skapat med mening kan vara konst, och är det faktiskt om det accepteras av konstvärlden och Dickie.

Diskussioner kring nya former av media och deras eventuella status som konst brukar bli långdragna, eftersom de ofta förs av människor som inte har någon koll på varken logik.

Logik krävs för att argumenten inte ska hamna på sandlåde-nivå. Teori behövs för att man ska ha någon gemensam grund att stå på i diskussionen. Utan gemensam grund pratar man bara förbi varandra.

Det kan hända att någon hävdar att alla spel är konst, eftersom de är gjorda av någon (man definierar om "konst" till att betyda "artefakt"). Eller att man argumenterar med hjälp av ordspråk eller ordvitsar, som i "eftersom det finns en tidning som heter 'The Art of Knitting' så är stickning konst".


Det är väldigt svårt att avgöra om ett objekt O tillhör en kategori K, om man inte kan komma överens om vad K innebär. (Och glöm inte att mamma och pappa varnade dig för att tänka i termer av kategorier.)

Clowner etc.

För länge, länge sedan i ett land långt, långt borta, d.v.s. i Sverige för sådär 50 år sedan, så gick man på cirkus. Man såg vilda djur från Afrika, lustiga clowner och vansinniga trapetskonster. Det var nästan övernaturligt fantastiskt, det var en smak av den vida världen som man hört talas om, men låg så oerhört långt bort att man nästan måste vara en tysk eller engelsk upptäcksresande för att ha varit där. Dr. Livingstone, I presume?

Sen kom TV:n med naturprogram och cirkusföreställningar från Stockholm och Moskva. Och skämt som var jävligt mycket roligare än clowner som drattade på ändan. Och om man istället för på cirkus gick på bio så slapp man lukten av hästskit, som man på grund av industrialisering och därav följande urbanisering och runtfarande i bensindrivna fordon inte längre var så bekväm med.

Cirkus tillhör tiden för världsutställningarna och den gamla sortens naturresurskolonialism. Samtidigt påminner den som medium om TV: någon långt borta bestämmer vad du är intresserad av, och transporterar det till dig. Eftersom du är så utsvulten på allt som är spännande, så är du nöjd med i stort sett vad som helst, som hästar som springer runt, runt, pådrivna av män i lustiga hattar.

Om man ändå vore en lama

Ibland när jag tänkter på Jeff Minter, så blir jag nästan tårögd. Han och jag har ett långt förflutet tillsammans, han har alltid skrivit de mest flippade spelen. När jag och min bästis/granne Tobias spelade Matrix och Attack of the Mutant Camels i hans källare, så täckte vi för fönstren, släckte allt ljus och la på egna ljudeffekter på spelen. C64-an var ny och skinande gråbeige och världen var full av magi. Själv datamaskinen var inte speciellt estetiskt tilltalande, men de sexton färgerna på den flimrande skärmen var galna, dansande vansinnesskapelser. Minns du Bandits så vet du vad det handlar om: en psykstörd kombination av rymdskepp och frukt. Det var inte Jeff Minter som kodade Bandits: hade han gjort det så hade det varit mycket snabbare, och frukterna hade varit kameler.

Igår fick jag tips av Hannes att läsa vad Minter har skrivit om sin digitala uppväxt. Man får inte missa det här om man är det minsta nördig, så gå och läs. Det är som ett långt, personligt brev från en parallell dimension.

Vad hände egentligen?

När jag lyssnar på Remember Tomorrow från Iron Maidens första skiva så undrar jag vad som egentligen hände i brytningen mellan 70- och 80-tal. I ett mikrokulturhistoriskt perspektiv är den här perioden gåtfull. Från 70-talets politik, tajta tröjor, flummiga musik och långa hår, till 80-talets kommersialism, puffiga kläder, synthpop och puffiga hår. Precis där i brytningen är allt en aning skumt. Den mer obestämda postpunken ersätter punken: från direkt konfrontation till vagt utåtriktad subjektivitet. Från skrän och tuppkammar till rockar och kajal. Samtidigt: space- och symfonirock komprimeras till heavy metal, i början rå, så småningom hårt 80-talspolerad och strukturerad. Hiphoppen har jag lite taskig koll på, men runt 1980 verkar den helt flippad, om man jämför med hur den senare putsats och strömlinjeformats, både vad gäller klädstil, produktion och grafisk stil. För att inte tala om hemdatorer, programmerade av män i glasögon och mustasch.

Det som hände 10 år senare känns inte alls lika intressant, kanske för att jag upplevde det i närbild och inte kan se det i ett romantiskt skimmer, kanske för att det helt enkelt inte var lika intressant. I övrigt har jag bara frågetecken att erbjuda. Sju stycken, närmare bestämt: ???????

Jag kan kasta in ett semikolon också: ;