Rekommenderar den här krönikan om att skydda barnen från världens onda. Som född på 70-talet känns det inte speciellt kontroversiellt att ta upp problem i t.ex. barnprogram.
Underhållningen var ofta inte speciellt lättsmält: på TV kunde man se en serier som Trälarna, baserad på stalinisten Sven Wernströms böcker, Katitzi, om det utsatta livet som zigenare och naturligtvis Graciela om det hårda livet i tredje världen.
Barnböckerna kunde som Sprätten på toaletten handla om kapitalister som förstör miljön, eller som Lotta i Hallonby helt enkelt vara stenhårt förortsrealistiska.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Glömde du att länka till krönikan?
Lotta i Hallonby är lysande, speciellt när hon organiserar barnen och föräldrarna att protestera hos den lokale byråkraten så att de kan få ett nytt dagis. Det är både lite entreprenörskap och ett väldigt politiskt sätt att se på saker och ting.
Ja, det gjorde jag, men i samma ögonblick som jag kom att tänka på Lotta i Hallonby så kändes den underordnad.
http://www.nittondestolen.se/2010/04/vem-ska-censuren-skydda/
Jo, oavsett om man ville använda barnprogram för att propagera eller inte så fanns det nästan alltid en (inte alltid glasklar) grundposition. Jag försökte faktiskt komma på en sjuttiotalsserie som var menlös på ett 00-talsvis och kom ihåg den tämligen harmlösa och tillsynes opolitiska serien "Pojken med guldbyxorna".
Några korta ögonblick senare insåg jag hur fel jag hade - serien pekade i förlängningen på att pengar inte gör någon lycklig och att kapital inte bara dyker upp från tomma intet. Hejhå.
Pojken med guldbyxorna är baserad på en bok av Max Lundgren, om jag inte minns fel, och han känns lite halvt som en klassisk svensk arbetarförfattare.
Trälarna gjorde mycket starkt intryck på mig en gång i tiden. Finns serien på bluray?
För övrigt är träl ett av mina favoritord.
Man ska inte heller glömma Bamses moralkakor, som jag för det mesta tyckte kändes helt rimliga och ändå bevarade min barndoms oskuld på något sätt. När jag läste Lotta i Hallonby var jag mest fascinerad av hur de gick till biblioteket för att hämta kunskap, och sedan födde upp grodyngel. I en annan serie, den vars omslag länkas till i blogginlägget, minns jag att byråkratens dörrknapp med olika färgade lampor som visade att han var upptagen eller borta, var det som intresserade mig mest.
För det mesta har jag en känsla av att alla dessa försök att uppfostra barn (eller inte göra det) slår slint på något sätt, för barnen har inte fått de vuxnas referensramar än och kommer därför att titta på saker på ett annat sätt. Som ett exempel minns jag första maj från barndomen: musik, fanor och parader, det var roligt, men bäst var mjukglassen.
Jag håller verkligen med om ordet "träl", som även gör sig på engelska: "thrall". Serien Trälarna hade en fantastisk signaturmelodi, som jag har för mig påminde om den i C64-spelet Nemesis the Warlock (en av Rob Hubbards bästa).
Jag utbringar även ett leve för konceptet med en knapp man trycker på och så den gröna, gula och röda lampan utanför dörren, som rektorn på skolan hade.
scared children (huh-huh huh huh-huh)
Mitt mål de närmaste 10 åren är att ha jobb i ett rum som har just en sådan där knapp med röd, grön och gul lampa.
Jag brukar föreslå det på skämt på jobbet, men den dagen jag har ett eget kontor ska jag banne mig ha den grejen, med knapparna och lamporna direkt från 70-talet.
Byråkratlampor med olikfärgade knappar är en av mina drömmar med. Jag diskuterade lamporna och mina drömmar om ett sådant kontor så sent som i förra veckan.
Vidare hade en internpostkorg med ut och ingående post, en vägg med klassiska blåryggade kontorspärmar, en skrivbordsfast pennformerare, grått skrivbordsunderlägg med almanacka, dokumentskåp i brun plåt och ett kartotek i nedersta byrålådan varit klockrent. Och Televerkets grå pulsvalstelefon med nummerskiva.
Skicka en kommentar