Minibloggar

Kära bloggen,

Nu har jag inte bloggat på ett tag, utan har gjort lite annat, typ jobbat och gjort barn. Men nu har jag varit föräldraledig ett tag och tänkte att jag kanske skulle börja ägna en liten del av den här ungefärliga halvtimmen fritid per dag som jag har åt att blogga lite. Små blogg-inlägg liksom. Säg en produktionstid på 3-8 minuter. Inte direkt mikrobloggande, men i alla fall minibloggande.

Jag tänkte att jag kunde skriva lite grann om Morbid Angel, Stefan Zweig, influencers, SAOL, lax, kärlek och små, små djur. Alltså typ minidjur. Inte sådana riktigt små djur, sådana där mikroorganismer. Som naturligtvis inte ens rent biologiskt räknas som djur. Men i alla fall.

Jag bor numera i "Nacka, utanför Stockholm". Vet att jag hörde någon säga "Enskede, utanför Stockholm" någon gång för länge sedan. På TV. Tror att det var någon idrottsman som var därifrån. Själv tänker jag att man inte vet hur fan det är att bo i Stockholm nu för tiden om man bor innanför tullarna.

Men jag återkommer med mer, okej?

MVH,
Linus

Jonathan Strange på TV

Det var ingen som berättade för mig att det blev en TV-serie av Jonathan Strange and mr. Norrell. Och det var ju både bra och dåligt, för det var bra att det blev sju timmar, snarare än två eller Peter Jackson-tre, och det var ju dåligt att jag inte fick reda på det förrän för några dagar sedan.

Att se serien är lite som att läsa om en nedkortad version av boken. Verkligen fint, verkligen en trevlig version av det, ungefär så bra som det går att göra, även om det fattas saker. Det är brittiskt, magiskt och fullt av gyttja och gentlemannaskap.

Härnäst kommer jag säkert se Wolf Hall, som också är en brittisk roman, en brittisk TV-serien, en historisk berättelse, delvis verklighetsbaserad etc. Bra grejer.

Första avsnittet

Så vad säger ni om första avsnittet i nya omgången av Grotesco? Själv vet jag inte. Det var väl bra, men det nådde inte samma höjder som vissa avsnitt i första säsongen. Men det gjorde inte alla de gamla avsnitten heller. Och kanske blir det bättre av att ses om.


Annars då? Croatian Invasion, eller?

Ambulerande lanthandel

Ety jag är sjuk och emlig, så ligger jag på schäslongen och latar mig, snarare än att göra rätt för mig. Jag har då valt att se en dokumentär på SVTPlay, som jag blev tipsad om av min kollega byrådirektören: "Roger Nilssons rörelse". (Denna video finns tillgänglig t.o.m. ons 23 jun)

Roger Nilsson hette en man. Mannen hade en rörelse. Rörelsen bestod i att i ur och skur köra runt med sin livsmedelsbuss. Livsmedelsbussen var en ambulerande lanthandel. Från Veberöd kom mannen.

Det är både frustrerande och befriande att se den här typen av dokumentär. Det finns inget budskap. Allt den gör är att visa något. Man är tvungen att själv tänka, snarare än att Janne Josefsson bankar in i en vad man ska tycka. Det skaver lite i hjärnbarken.

Riktigt blod

En sak jag inte riktigt fattar i True Blood är det här med vampyrblodets verkan på människor. Knarkarna tar en droppe och får värsta trippen. Har man gjort sig illa och dricker vampyrblod för att bli hel igen så får man ingen narkotisk effekt. När Jason överdoserade så fick han inte heller någon narkotisk effekt, men däremot en erektion som vägrade ge sig.

Ja, här sitter jag och försöker få logiken i en vampyrberättelse att gå ihop...

En annan sak: Wiener Sängerknaben. Du kan tacka mig när du blivit stormästare i Jeopardy med frågan "Vad är Wiener Sängerknaben?"

Dags för frukost. Idag tror jag att det blir 15 habaneros och 450 jalapenos.

Fler guldkorn från SVT

Ännu ett märkligt datorhistoriskt klipp från SVT, om de första datorerna. Det är kul att de låter historia berättas helt subjektivt.

Slutklämmen är något ganska fantastiskt.

(Jag hatar när andra postar länkar till videos som är flera minuter långa och tittar aldrig på hela, men eftersom alla gör det så antar jag att åtminstone några av er faktiskt tittar på dem. Eller?)

Om att skriva en app till Boxee, del 2

Efter ett andra ryck med SVTPlay-appen så har jag nu något som det funkar att använda. Åtminstone delvis. Jag återkommer till det. Så här kan det se ut:



Åh, snyggt UI! Och så står det "Hello, how are you?", så sympatiskt! Lite grejer att välja på: Barn, Drama, Nyheter... Nej, vet du vad, jag vill se något underhållande! Kultur och nöje låter som min grej!



Här fanns det både roliga och tråkiga grejer, ser det ut som: Babel, Fy Bubblan, Cirkus, det låter som värsta skiten. Jag vill se Det kungliga bröllopet!



Fyra hela avsnitt, på SVT snålas det inte! Jag tror att jag vill se Det Senaste(tm), så jag plockar det...



Ahhhh... Kunglig underhållning!

Vissa brister i appen framgår redan av bilderna ovan. UI:t är inte helt perfekt. Typ det är fult som fan. Det går det nog att fixa. Webbskrapningskoden buggar ur här och där, så ibland kanske ett avsnitt inte heter någonting. Det går nog också att fixa. Bara de program som räknas upp på den första webb-sidan dyker upp. Det tänkte jag fixa. Det finns inte med några beskrivningar eller bilder. Det tänkte jag också fixa.

Det börjar kännas ganska trevligt med webb-programmering. Det går fort och är enkelt, även om man inte vet vad man sysslar med eller har några vidare verktyg att jobba med. Förutom det här skrapandet då, det känns mest hemskt, och jag försöker att inte tänka på det. SVTPlay behöver ett publikt API. Alla borde ha det. Tänk så enkelt allt skulle vara då.

Tänk om vi snart har en datamaskin i varje hem!

Hittade ett ganska smärtsamt reportage om nymodigheten dataterminaler på SVT Play. Året är 1978, tempot är lågt, de finniga ungdomarna har lustiga frisyrer och männen har stora glasögon.

Det skulle kunna finnas liv på Mars

Det jag gillade med det sista avsnittet av Life on Mars var att det kändes som om Sam Tyler kunde välja en värld åt sig själv, lite sådär...

Och när det gäller att välja värld så är det svårt att inte associera till Philip K. Dick. I VALIS presenteras huvudpersonen, med samma namn som författaren. Och så finns där Horselover Fat.

Framåt slutet av boken kommer det fram att Philip och Horselover är samma person, en missuppfattning, en personlighetsklyvning. Läsaren accepterar detta. Sen inser Philip att livet var trevligare när de var separerade, och de blir till olika personer igen.

Och det är det som avslutningen av Life on Mars handlar om också. Välj en egen personlighet. Det funkar. De är lyckliga där de är.

Det är vackert på något sätt.

Rädda barnen

Rekommenderar den här krönikan om att skydda barnen från världens onda. Som född på 70-talet känns det inte speciellt kontroversiellt att ta upp problem i t.ex. barnprogram.

Underhållningen var ofta inte speciellt lättsmält: på TV kunde man se en serier som Trälarna, baserad på stalinisten Sven Wernströms böcker, Katitzi, om det utsatta livet som zigenare och naturligtvis Graciela om det hårda livet i tredje världen.

Barnböckerna kunde som Sprätten på toaletten handla om kapitalister som förstör miljön, eller som Lotta i Hallonby helt enkelt vara stenhårt förortsrealistiska.

Den ylande lokföraren

"Arga snickaren" är det bästa namnet på en TV-serie någonsin. Jag vet att jag skulle bli mycket besviken om jag såg på den någon gång, så jag låter bli. Jag bara älskar namnet: det är så fruktansvärt dåligt, så att det gör mig glad och får mig att känna mig full i sjutton. Arga snickaren hade varit ett helt vettigt namn på en karaktär i en bok eller TV-serie för de allra minsta, eftersom snickare, bagare och polis är sådana där yrken som man berättar för barn om, och ilska är en känsla som också är tillräckligt enkel för att man ska prata med de små idioterna om. Inte skulle en bok av Jan Lööf handla om en pillemarisk fondförvaltare! Arga snickaren däremot, så jävla bra. Så jävla bra. Så jävla bra.

(Om det inte skulle vara tillräckligt tydligt för att ni idioter till bloggläsare skulle fatta det: jag är ironisk när jag kallar barn för idioter. Idioten är den som dricker bärs, lyssnar på skitmusik och tror att det är en bra idé att uppfostra barn till att tänka i svart och vitt.)

(Från Wikipedia: "Mindre känt är att Lööf är en av de tre bagarna (Janos) i den klassiska TV-serien Tårtan (1972)".)

Clowner etc.

För länge, länge sedan i ett land långt, långt borta, d.v.s. i Sverige för sådär 50 år sedan, så gick man på cirkus. Man såg vilda djur från Afrika, lustiga clowner och vansinniga trapetskonster. Det var nästan övernaturligt fantastiskt, det var en smak av den vida världen som man hört talas om, men låg så oerhört långt bort att man nästan måste vara en tysk eller engelsk upptäcksresande för att ha varit där. Dr. Livingstone, I presume?

Sen kom TV:n med naturprogram och cirkusföreställningar från Stockholm och Moskva. Och skämt som var jävligt mycket roligare än clowner som drattade på ändan. Och om man istället för på cirkus gick på bio så slapp man lukten av hästskit, som man på grund av industrialisering och därav följande urbanisering och runtfarande i bensindrivna fordon inte längre var så bekväm med.

Cirkus tillhör tiden för världsutställningarna och den gamla sortens naturresurskolonialism. Samtidigt påminner den som medium om TV: någon långt borta bestämmer vad du är intresserad av, och transporterar det till dig. Eftersom du är så utsvulten på allt som är spännande, så är du nöjd med i stort sett vad som helst, som hästar som springer runt, runt, pådrivna av män i lustiga hattar.

Är flera för många?

Jag ser en TV-serie som heter Big Love, som var teh shit för några år sedan, när den började. Den handlar om en man, hans tre hustrur och deras horder av barn i en vanlig villaförort någonstans i Utah. Säkert Salt Lake City, men eftersom jag inte är säker så säger jag kanske.

Jag gillar den för att den ställer en kontroversiell fråga på ett hänsynsfullt sätt. Är polygami okej? I det aktuella fallet kan man avfärda det via de reaktionära och ojämlika värderingar som bruket bygger på. Men om det helt enkelt bara var mer än två personer som ville gifta sig med varandra, utan några heliga skrifter och gudomliga principer?

Det skulle antagligen inte passa speciellt många, men om det skulle passa ett gäng människor att göra det, skulle det vara fel? Vore det inte bättre om man levde i öppna polygama förhållanden än att folk går bakom ryggen på varandra? Är det bara perverst? Med tanke på hur många äktenskap som spricker så antar jag att monogami inte passar speciellt många heller.

Det juridiska, att det är olagligt, bygger antagligen på ren konservatism. Men man kan argumentera rationellt för att det är fel av olika anledningar, t.ex. att det skulle öppna upp för olika typer av skumma sekter att i någon mån få sina skumma (givetvis) idéer legitimerade.

Kommer det fortgående liberala upplösandet av traditionella värderingar så småningom göra att polygami blir lagligt? Fan vet. Men visst är det kul med sådana här saker som i stort sett vem som helst skulle fördöma utan att blinka?

Funderingar i förskingring

Jag gillar meningar som utan uppenbar avsikt svängar av i en helt oväntat riktning, sådär som vissa saker gör i dokumentationen, för sådan kan vara svår att formulera, men den typen av formuleringskonst är egentligen ett hantverk och jag tycker inte om när man blandar ihop konst och hantverk.

För någon vecka sedan satt Anna Ternheim i TV-apparaten och pratade om groupies. Jag tror att jag skulle uppskatta om hon drog med mig till sitt hotellrum, imponerade på mig genom att beställa room service, ta droger och eventuellt slå sönder något, sen knulla på mig lite snabbt och ointresserat för att sedan be mig dra åt helvete, och avsluta det hela med att bryta ihop i ångertårar.

I torsdags morse undvek jag städerskans dammsugarterror och smet ned till biblioteket tillsammans med en kopp kaffe och Kafkas Slottet (tack, Johan och Martin). Det känns platt att förklara Kafka som en uppgörelse med hjälplöshet, hopplöshet och byråkrati, för det finns så mycket liv i det. Bara i första kapitlet förekommer snöbollskastning och lekfulla badande män, och sen står det inte på förrän de vansinniga medhjälparna dyker upp. När jag tänker efter så är det inte alls olikt Roy Anderssons filmer: samma absurda logik, samma humor, samma ondskefullt kalla värld.

Och på tal om TV och torsdagen som var dagen för dagen i förrgår ("i torsdags"), så köpte jag en TV-apparat (tack för skjutsen, Petter), och vilken TV-apparat sen! En Samsung på 40 tum (eller en meter, som man skulle kunna säga på metriska), 1080p ("I've got one of these cocksuckers at home myself.") och fler uttag på baksidan än du kan skaka en pinne åt. Jag känner hur jag krymper i dess närhet, att jag inte längre är obestridd herre i mitt eget hem och hemmet är där hjärtat ligger.

Och där lämnar vi bloggen för idag: i förvirring och osäkerhet.

De e bar å åk

Gubbarna i TV-apparaten pratar om Ingemar Stenmark. Hela Sverige stod still när han tävlade. Alla tittade på TV, sådär som man alltid borde göra. Jag skulle vilka rikta ljuset mot ett fenomen som jag tycker har försvunnit från historieskrivningen: pennan och pappret. Jag vet inte riktigt vad poängen var, men det var alltid någon som satt och skrev ner allas mellantider och sluttider. När vi tittade på slalomen på förskolan så satt lärarinnan och antecknade tider. När vi tittade på slalomen hos Ulla och Börje så satt kusin Tomas och antecknade tider. Själv var jag nog för liten för att ta del i den här aktiviteten, jag noterade passivt att det hände. Vuxna skriver ner mellantider på papper.

Oj

Lördag förmiddag, lätt bakfylla, världscuppremiär i längdskidåkning på TV. En typ av perfektion. Och inte bara det: Charlotte Kalla vann damloppet överlägset, och Marcus Hellner vann herrloppet. Oj.

Ari-Pekka kommer med musik

Nu är det tydligen gratis musik som gäller. Spotify låter dig lyssna på musik över nätet, medan Nokia ger dig ett års gratis musik om du köper en av deras musiktelefoner. Kan det vara möjligt, det där som vinylknastermaffian trodde var omöjligt, att man kunde hitta på nya sätt att distribuera medieprodukter, bara sådär 10 år efter att det gjordes "olagligt" på Napster och 100 år efter att det gjordes "lagligt" via s.k. "radiosändningar"? Ja. Det är inte utan att man tycker lite synd om innovatörer som alldeles nyligen har kommit på att man kan sälja knastriga DRM-fria mp3-or för 9 kronor styck. Som t.ex. våra svenska vänner Sony Ericsson.

Det jag undrar är hur Nokia kan betala 9 kronor styck till skivbolagen för alla låtar du har lust att lyssna på under ett år, i utbyte mot att du ger dem 279 euro-dolares för telefonen. Det låter som om de skulle ha råd med ungefär 279 låtar innan de börjar gå back, vilket dessutom förutsätter att telefonen i sig är gratis. Läsaren inser lätt att denna idé skulle ha verkat omöjlig överallt utom i Finland. Eller i Sverige då. (Och varifrån alla andra liknande tjänster, som jag inte har hört talas om, kommer.)

Fan, jag kan inte skriva över huvud taget. Varenda mening jag skriver känns som blaj, men jag tror att ni fattar vad jag menar. Vad jag nu menar.

Essentialism och sport

Jag kom att tänka på en sak. Som alla vet så är inte film bäst på bio, utan det är mest en reklamslogan. Film är bäst hemma. Det är samma sak med sport. Sport är bäst på TV, inte när man är på plats och missar allt som händer, eftersom man inte har någon överblick och någon idiot kladdar ner en med senap i sin upphetsning över något som man själv missat och någon annan kanske skriker en i örat för att Halmstad gjorde mål och i störtloppet ser man Anja susa förbi inom loppet av en tiotusendels sekund och hur gör man över huvud taget för att titta på orientering man kanske följer efter någon ut i skogen och hjälper dem läsa av kompassen men kan man inte lika gärna ställa upp själv i så fall eller man kanske inte får jag tyckte att det var ganska trevligt att springa det där milloppet genom Malmö och jag kan tänka mig att det var ganska mysigt för de som satt i parken och såg oss springa/lunka/gå förbi men då är det snarare parkhänget än idrottsupplevelsen som är det centrala men det här spelar ingen roll andra kan ha andra åsikter men jag står fast vid min även om jag kan tänka mig att vissa sporter är alldeles utmärkt live jag tänker t.ex. på boxning och bordtennis men sport jag gärna ser är utförsåkning fotboll friidrott och längdskidåkning och antingen missar man allt eller så sitter man för långt bort från planen nu ska jag skriva om en annan aspekt av det här.

Jag tycker inte om när det är för spännande. Säg att Sverige är i kvartsfinal i fotbolls-VM, det blir så nervigt att man inte kan koncentrera sig på matchen. Jag tror att det kan vara jag som har en alltför estetisk syn på sporten. För det mesta kan jag inte se något direkt djup i idrotten, så den får funka som underhållning. Antagligen får man ut mer av idrott om man är stark anhängare av något lag. När jag var yngre försökte jag hålla på fotbolls- och hockey-lag, men jag fastnade aldrig för det. Nu kan det då och då kännas viktigt att det går bra för Sverige. Men jag tycker inte riktigt om det, så jag ser hellre en bra match mellan Italien och Holland, än en där Sverige besegrar ett blekt Grekland.