Enheten

Jag tittar på en TV-serie som heter The Unit. Den är ganska rolig: den handlar om en amerikansk super-hemlig specialstyrka, där alla är riktiga ninjor när det gäller att skjuta ihjäl skäggiga terrorister. And their wives, för att hela familjen ska digga skiten. Medan männen är i Irak och skjuter ihjäl skäggiga terrorister, så teamar fruarna upp och löser sina egna problem. Det är som en uppdaterad Mission Impossible, blandad med Lilla huset på prärien.

Hela grejen är uppenbarligen ett beställningsjobb från Bush-administrationen. Det är en himla massa atomvapen som planteras i amerikanska städer och mordförsök på presidenten. Terroristhotet är ständigt närvarande. Och så kryddar man med lite hets mot pacifister och christian values. Det här gör mig inte speciellt mycket, eftersom det blir löjligt uppenbart om man inte bor i det där religiöst fundamentalistiska landet på andra sidan Atlanten, där en ständig kamp pågår mellan de goda och Sauron bin Laden.

Men ibland undrar jag ändå hur de tänker. I det senaste avsnittet så drog hela gänget iväg till Filippinerna för att helt enkelt skjuta ihjäl en skäggig arab som hade dödat deras kompis. Som det framställdes så uppfattade jag det som att det handlade om personlig hämnd, snarare än om att försöka skydda Amerikas säkerhet. Hur kristet är det? Men tänker man efter så är det inte så underligt, det handlar om bara om att definiera om mänsklighetsbegreppet till att betyda en vit, kristen människa. Härligt, härligt med en stor dos humanism då och då!

Monarkistbloggen

Här på monarkistbloggen väljer vi såhär på kvällskvisten att upprepa vad vi sa redan till frukosten. Om vi behöver någon upphöjd person, som alla i Svea ärofulla rike kan sluta upp kring, så är inte kungafamiljen det rätta stället att leta på. Kungen ses av många som en ointelligent fjant, och hela institutionen som sådan delar folket i två läger. Senast vi i detta land hade en figur av den eftersökta typen var på 70- och 80-talet, då alla underkastade sig Ingemar Stenmark, som på ett Jesus-aktigt sätt stod enbart för det positiva. Och alla trodde.

I övrigt hänvisar jag till Naseer, som kommenterar ämnet med hedern i behåll.

Resan till väster

Jag hade inte med mig varken gris eller apa, och har inte fått tag på någon Buddha, men jag har i alla fall rest ända till Malmö. På resan lärde jag mig några viktiga läxor:

• Patapon är inget roligt spel. Det är en kul idé, det är snyggt designat och det är sött, men det är fan inte roligt att spela. Jag har ett makalöst taktsinne, men när jag spelar Patapon så klarar jag inte av att hålla en rak fyrtakt. Vad är problemet? Antagligen att spelet helt enkelt suger.
  
• 200 sidor bok räcker inte långt om den är tillräckligt bra. Jag läste klart Jesus Land av Julia Scheeres, sen hade jag inget att göra, förutom att spela Patapon (Wipeout Pure låg i den incheckade väskan) och titta på Stargate Atlantis tills batteriet tog slut i min eee. Sista timmen satt jag och stirrade tomt framför mig, i ett försök att se djup ut.
  
• Svenska idrottsmän får åka i ekonomi-klass hem från OS. Linus Thörnblad flög med samma plan som jag. Var det måhända ett straff för att han inte ens tog sig till finalen?
  

Väl hemma upptäckte jag att Hemköp vid Värnhem har en ny ingång. Galet. Jag höll på att inte hitta till kassan när jag skulle betala. Som plåster på såren så bjöd kassörskan på en femtioöring. Tack!

H.emma

Nu är jag h.emma. Resan gick bra, åtminstone för mig. En äldre man som satt brevid mig tuppade av och de körde klassikern "Finns det någon läkare på planet?" Sådana situationer trodde jag bara uppstod i Svenska Mad. Det verkade inte vara så farligt, så med J.esus hjälp mår han nog bättre nu.

På planet pratade jag ett par timmar om den amerikanska kontra den svenska p.appersindustrin med mannen som satt brevid mig. Han jobbade i p.appersindustrin.

Nu sitter jag och chillar med en f.olköl och E.rik Enocksson. Och mitt härligt röda jordgubbstema i Windowmaker. Jag ska inte kolla jobbmailen förrän på måndag, så tills dess kommer Outlooks sjukt sega inbox fyllas på med mail från folk som inte vet att jag inte är i Libertyville längre och att jag känner mig smutsig bara av tanken på att ha något med det där projektet att göra igen.

Morgondagens projekt: tåg till Uppsala, buss till Alunda och väldigt mycket PSP-spelande. Dagens projekt: att inte somna förrän ikväll, för att fixa jetlaggen.

He om he!