Galenskapens altare

Eller Altars of Madness som den heter på original-språk, Morbid Angels andra skiva, som var den första som släpptes. 1989 var det. Tänkte säga att jag har lyssnat på den och att jag tyckte att den var bra. Har aldrig riktigt fastnat för den förut, även om jag lyssnade på den en massa, precis som jag lyssnade på Entombed, Sepultura, Bathory och Pestilence runt 1990. Fast Morbid Angel var inte så hårda, de var liksom lite polerade, hamnade snarare borta med Sepultura, Pestilence och de där andra banden som inte var riktig death metal, utan snarare death/thrash.

Allt det här lyssnandet gör i alla fall att riffen dyker upp i mitt huvud. De kan verkligen sätta sig där och bara snurra runt, runt, runt, som en skivspelare, som en gammal jävla skivspelare. Och nu hade jag inte lyssnat på den på väldigt länge, så jag tog och gjorde det. Först på alldeles för låg volym, men sen var jag ensam hemma, låg och läste Väinö Linna och tänkte att lite Morbid Angel på det här...

Hela skivan känns väldigt effektiv, även om jag då och då, precis som nästan alltid, kan tycka att det blir lite väl mycket repetitioner. Det här med vers-refräng-vers-refräng finns där av en anledning i schlager och pop (för att inte tala om schlager-pop), men det är ett mindre relevant inslag i death metal. För jag tycker nog ändå att de spelar death metal här, det är rensigare och hårdare än Sepultura och Pestilence. Det är oerhört tight och slipat, även om de inte började använda trummaskiner förrän på skivan efter.

Jag tror att det var i Morbid Mag nummer 5 som gitarristen Trey Azagthoth (det skulle kunna vara ett artistnamn) intervjuades. Han sa bl.a. att Sepulturas senaste skiva (Beneath the Remains) inte var death metal, något i stil med att ingen skulle kunna lura i honom att det var brutalt. Morbid Angel däremot, de var brutala. Och tekniska, utan att lämna utrymme åt det tekniska, enligt hans mening.

När jag ändå sitter vid datorn...

...och lyssnar på Grotesque, så kan jag ju blogga lite om dem, eftersom jag har tänkt göra det tidigare när jag lyssnat på dem. Jag har nämligen, via vetenskapliga metoder (d.v.s. slutsatser (smakomdömen) dragna från empirisk data (musiklyssnande)) kommit fram till att av alla de 3 miljoner death metal-band som fanns i Sverige runt (i lös mening) 1990, så var Grotesque allra bäst. Att de var så kortlivade att de aldrig hann göra bort sig hjälper, men det lilla de spelade in är så bra, så de behöver inte så mycket hjälp.

När andra band spelar fort så låter det antingen för mekaniskt eller bara kraftlöst. När Grotesque spelar fort så låter det som om det går skitfort, som om det är på väg att gå över styr, och jag undrar fortfarande när jag hör vissa låtar hur de egentligen klarade av att få låten att hålla ihop. Andra faktorer som bidrog till deras storhet: Tompas sjuka, djupt personliga sätt att sjunga, de tuffa låttitlarna (Ripped from the Cross? Blood Runs from the Altar? Spawn of Azathoth? -- vad fick de allt ifrån?), det grymma drivet i trumspelet, den lagoma tajtheten (varken kliniskt eller sunkigt) och de oväntade tempobytena, som dock aldrig följde det som senare blev hela genrens kännetecken: ett kaos som bara kändes slumpmässigt och onödigt.

Vidare: vem fan har snott mitt ex av Incantation, inköpt på Expert i Uppsala? Svar till "Pissed off vid Värnhem".

Tvåan och trean då? Några av de andra som var sjukt bra åtminstone ett tag var Tiamat (runt första och andra plattan), Unleashed (båda demona, innan de bytta sångare och blev vikingarockare), Merciless (andra demon, första plattan) och kanske några som jag glömt bort. Entombed? Kanske runt sista demon. Grave? Samma här. Morbid? Var inte det snarast thrash metal?