Ett as till gympalärare och så hon Wetterstrand

Jag tycker lite synd om Raymond och Maria som blev en sådan klassisk one hit wonder. De var mycket mera intressanta än de flesta andra som gör hit-musik. De lyckades till och med göra folk upprörda, eftersom det var lätt att tolka deras texter som att de såg ner på folk som bor i radhus. (Vill man verkligen ses ner på för att man bor i radhus så är det bättre att titta på Grotesco.)

Men de sa inte åt dig att skämmas för att du handlar på Hennes och Mauritz eller jobbar som säljare. Det de sa var att de undrade om det inte fanns något mer. Var finns substansen som faktiskt ger livet mening? Jobbet, livet, äktenskapet, det är bara kulisser. När man är liten så är världen magisk, sen sugs man in i konventioner, traditioner, vett och etikett.

Civilisations-kritik skulle man kunna kalla det. Ibland känns det nästan som om de håller på att trilla ner i diket och bli kristna, men vi får hoppas att det inte går så illa. De känns på något sätt som ett Knutna Nävar för 2000-talet: ingen Stalin som tar hand om dem, men samma proggiga kyla. Vad finns det över huvud taget nu för tiden att hålla fast i? Ekologisk diesel? Feng shui? Piratpartiet? Allt det där låter bara som mer kulisser.

De har helt enkelt substans, i motsats till mycket annan skitmusik som idioten lyssnar på när han är full.

Hejsan, hejsan, gnomer och gruvarbetare

Nu är jag hemma igen. Bara så att ni vet. Sitter och myser till "Blood runs from the altar" av Grotesque. Tågresan var sådär. En tant satt framför mig och hostade intensivt hela vägen från Stockholm till Malmö. Livet är som en trädgård. Lucifer smyger i skuggorna.

När jag ändå sitter vid datorn...

...och lyssnar på Grotesque, så kan jag ju blogga lite om dem, eftersom jag har tänkt göra det tidigare när jag lyssnat på dem. Jag har nämligen, via vetenskapliga metoder (d.v.s. slutsatser (smakomdömen) dragna från empirisk data (musiklyssnande)) kommit fram till att av alla de 3 miljoner death metal-band som fanns i Sverige runt (i lös mening) 1990, så var Grotesque allra bäst. Att de var så kortlivade att de aldrig hann göra bort sig hjälper, men det lilla de spelade in är så bra, så de behöver inte så mycket hjälp.

När andra band spelar fort så låter det antingen för mekaniskt eller bara kraftlöst. När Grotesque spelar fort så låter det som om det går skitfort, som om det är på väg att gå över styr, och jag undrar fortfarande när jag hör vissa låtar hur de egentligen klarade av att få låten att hålla ihop. Andra faktorer som bidrog till deras storhet: Tompas sjuka, djupt personliga sätt att sjunga, de tuffa låttitlarna (Ripped from the Cross? Blood Runs from the Altar? Spawn of Azathoth? -- vad fick de allt ifrån?), det grymma drivet i trumspelet, den lagoma tajtheten (varken kliniskt eller sunkigt) och de oväntade tempobytena, som dock aldrig följde det som senare blev hela genrens kännetecken: ett kaos som bara kändes slumpmässigt och onödigt.

Vidare: vem fan har snott mitt ex av Incantation, inköpt på Expert i Uppsala? Svar till "Pissed off vid Värnhem".

Tvåan och trean då? Några av de andra som var sjukt bra åtminstone ett tag var Tiamat (runt första och andra plattan), Unleashed (båda demona, innan de bytta sångare och blev vikingarockare), Merciless (andra demon, första plattan) och kanske några som jag glömt bort. Entombed? Kanske runt sista demon. Grave? Samma här. Morbid? Var inte det snarast thrash metal?