Respektlös dödsruna

Läste på Fejan att Gary Moore dog idag. Det är på Fejan man får sina nyheter serverade nu för tiden. "Nyhet" är förresten ett ganska roligt ord. Ungefär som att Gary Moores "låtar" är ett ganska roligt ord. "Låtar" som i "då hörde han ett dumt låt".

Så jag lyssnade på "Victims of the Future" från 1983. 80-tals-metal är så ofattbart dålig. Varje gång jag lyssnar på det så slås jag av allt är en missuppfattning av Black Sabbath, blandat med lite försök till taskig 50-tals-rock. Man kan inte spela Sabbath-musik med den produktionen. Eller 50-tals-rock.

Låtarna är en dålig blandning av Sabbath-pastischer och pop-refränger, som är alldeles för dåliga för att lyfta en låt. Ozzy gjorde det nog bäst på "Blizzard of Oz", men då hade han i alla fall några riktigt bra låtar och enorma gitarrsolon av Randy Rhodes. Gary Moores gitarr-runk är inte lika bra. Han är duktig, men har inte samma förmåga att väva in vettiga melodier i sina solon.

Men så kommer "Empty Rooms". Det är i balladerna som Gary Moore är som bäst, och det blir inte bättre än i den här låten. En perfekt mellanstadie-tryckare, som väver in en i en väv (antar jag) av djup melankoli. Det är som "Parisienne Walkways" eller "Spanish Guitar", fast med lite tryck.

Låten är en ganska osannolik hit, med det långa, lugna mittpartiet och det nästan banala gitarr-solot. Jag tänker mer på Dire Straits än på Sabbath. Det tror jag är bra, för Gary Moore passar bättre som Mark Knopfler än som Tony Iommi.

På den gamla goda tiden, d.v.s. när den här skivan släpptes, så läste man Okej. Eller jag gjorde det i alla fall. Av alla artister som fanns på bild (ett tag var det nästan bara Samantha Fox), så var Gary Moore fulast av alla.

Man han gjorde i alla fall "Empty Rooms". Och Ozzy lever fortfarande. Vem hade någonsin kunnat tro att han skulle överleva någon över huvud taget?

Bäst 2010?

Så vad hände?

Kvelertak släppte en skiva och smet från Debaser, skivan var bra och kändes fräsch, men det blir en del tomgångs-hardcore med en massa powerchordriffande som inte riktigt leder någonstans. Inte årets bästa skiva.

Basia Bulat släppte en skiva som var mer ledsen och mindre galen än den första. Väldigt bra sådär, men jag har inte lyssnat lika mycket på den som den första. Den står inte ut lika mycket. Inte årets bästa skiva.

Roky Erickson släppte en skiva tillsammans med Okkerville River. Lite småspännande produktion, och inspelningar av en massa gamla låtar, där vissa har blivit bättre och andra har blivit sämre. Roky har alltid rösten, men det är inte årets bästa skiva.

Kanske har alla andra i hela Sverige rätt, kanske är Robyn bäst, men jag har inte lyckats ta mig in i den hypen. Arcade Fires skiva kändes som en urvattnad upprepning. The National har jag inte lyckats se något bra i över huvud taget. Off skyltar med gamla hardcore-stjärnor, men hardcore är alltid hardcore och det är väldigt sällan det verkligen lyckas. Ingen av dem har gjort årets bästa skiva.

Årets bästa skiva verkar vara Best Coasts "Crazy For You". Kanske lite för att jag inte har lyssnat tillräckligt mycket på musik under 2010 och antagligen har missat de där riktigt legendariska skivorna, men det är total känsla från början till slut, och det är befriande att lyssna på pop som vågar vara lika dum som Broder Daniel. Årets bästa skiva.

Ett as till gympalärare och så hon Wetterstrand

Jag tycker lite synd om Raymond och Maria som blev en sådan klassisk one hit wonder. De var mycket mera intressanta än de flesta andra som gör hit-musik. De lyckades till och med göra folk upprörda, eftersom det var lätt att tolka deras texter som att de såg ner på folk som bor i radhus. (Vill man verkligen ses ner på för att man bor i radhus så är det bättre att titta på Grotesco.)

Men de sa inte åt dig att skämmas för att du handlar på Hennes och Mauritz eller jobbar som säljare. Det de sa var att de undrade om det inte fanns något mer. Var finns substansen som faktiskt ger livet mening? Jobbet, livet, äktenskapet, det är bara kulisser. När man är liten så är världen magisk, sen sugs man in i konventioner, traditioner, vett och etikett.

Civilisations-kritik skulle man kunna kalla det. Ibland känns det nästan som om de håller på att trilla ner i diket och bli kristna, men vi får hoppas att det inte går så illa. De känns på något sätt som ett Knutna Nävar för 2000-talet: ingen Stalin som tar hand om dem, men samma proggiga kyla. Vad finns det över huvud taget nu för tiden att hålla fast i? Ekologisk diesel? Feng shui? Piratpartiet? Allt det där låter bara som mer kulisser.

De har helt enkelt substans, i motsats till mycket annan skitmusik som idioten lyssnar på när han är full.

Norberg 2010

Vi åkte bil. Det gick bra. Sen tog batteriet i min telefon slut.

Vi drack öl och vin och sprit. Det gick bra. Johan dök upp. Henrik, Natasha och Jens dök upp. Det regnade horizontellt. Partytältet var ett genidrag. Utan det hade vi suttit i våra tält i två dagar.

Vi fortsatte sitta i regnet. Hecate värmde oss med ett stört uppträdande. Niklas och Kim dök upp. Anders och Raquel dök upp. Johans stol gick sönder. Jag hade svårt att sova. Petter sålde öl.

Plötsligt dök solen upp. Det var bra. Labelable var kul. Pizzan var god, men meningarna gick isär om pizza-salladen. Zabutom var bra. Jag sov mig igenom en noise-konsert. Sen sov jag i tältet.


Vi åkte bil. Det gick bra. Det var varmt. Vi åt på McDonalds. Vi drack kaffe på Statoil.

Det var lika bra i år som förra året, fast jag hade högre förväntningar. Det var sämre väder. Det var mindre bas i Mimer. Tiden stannade inte.

Einstürzende Neubauten

Det är en sak som jag inte riktigt förstår: det här kräkmedlet som kallas för house nu för tiden, varför kallas det för house när det har så mycket mer gemensamt med eurodiscoschlager?

Bloody Gågata

På väg från jobbet idag gick jag förbi en gatumusikant som spelade Roky Ericksons "Bloody Hammer". Awesome!

Livskärlek

Jag tänkte jag skulle berätta hur bra jag tycker att Lifelover är. De sätter ord och toner till alla de negativa känslorna på ett smaklöst och humoristiskt sätt. De post-punkar på ett sätt som snarare får mig att tänka på Yvonne än på Joy Division, och blandar upp det med samplingar från barnvisor och lyckas trots detta få det att lukta ganska mycket black metal ibland. Jag gillar att de aldrig försöker få det att låta som om de menar allvar. Att spela den här typen av musik, göra det med humor och få det att funka är de vad jag vet ensamma om.

Och dessutom: jag är inte din mamma!

Om detta må ni snacka, svarthåriga människor med uppskurna armar

Peste Noire har helt plötsligt släppt en ny skiva, vilket får mig att känna mig konstig i hela kroppen. Men hur bra är den egentligen? På the internets så är alla rörande överens om att det är bättre än Folkfuck Folie, men kanske inte lika bra som första plattan. Jag är böjd att hålla med, även om jag har typ motsatt åsikt, fast tvärtom.

Den nya skivan, Ballade cuntre lo Anemi Francor, är återigen annorlunda. Kreativiteten och originaliteten står som alltid i förgrunden, även om man kan ifrågasätta resultatet. I min bok är Folkfuck Folie suverän i sitt kaotiska mangel. Här bjuds vi på en helt annan berättelse. Inget mangel, ingen oklar struktur, jag antar att det är det som the internets i första hand uppskattar. Det här är en skiva man kan förstå.

I någon mening har de tagit med sig det sämsta från både de tidigare skivorna, men det är fortfarande inte dåligt. Det drar åt olika håll. Bristen på blastbeats gör mig besviken, men de kreativa heavy metal-tuggande riffen gör mig glad, eftersom de fortfarande gör det så rått, så skitigt, så melodiskt. I sista låten börjar det låta som om Peste Noire går åt samma håll som de andra franska black metal-banden, in i en typ av drömsk, melodiskt depressiv shoegaze-pop. Men om det kan låta humor-befriat så finns den helt galna sidan också där: de skrikna folklåtarna, det maniska Disgusting Semla-minnande lallandet, lofi-pianot.

Så jag vet inte. Jag har lyssnat några gånger, ibland låter det skitbra, ibland känns det långtråkigt. De av oss som tycker att Folkfuck Folie är lika stort som Burzums första tycker inte att det lever upp till förväntningarna. Men att de har vräkt ur sig något nytt är hur som helst stort, och jag är glad att jag blir överraskad. Det händer nya saker, och nya saker är bra. Att jag inte har en aning om hur den fjärde fullängdaren kommer låta inger förtroende.

Som Into the Pandemonium, en gång för länge sedan.

Punktifiera

Nu har jag testat Spotify lite grann, på min fönsterutrustade jobbdator. Det uppfyller både förväntningarna och farhågorna.

En sak är att själva grunden, med strömningen av ljud, funkar så bra att det känns som om man har låtarna lokalt. I och för sig är uppkopplingen idealisk, så hur det kommer att funka över 3g får vi se, men det känns väldigt stabilt.

En annan sak är användargränssnittet och designen. Grått, grått, grått, grått, ljusblått, turkost, trist. Varför tycker någon någonsin att den här typen av färgschema är en bra idé? Eller så är det inte själva färgtonen som är fel, utan bara hur den används. Det är marginellt bättre än om Windows-widgets hade använts rätt av, men fortfarande mycket fulare än vad Winamp var för 10 år sedan.

Interaktionsmässigt så funkar gränssnittet hyfsat, men känns lite knöligt. Ytan för de senaste sökningarna och spellistorna är för liten i förhållande till de andra elementen, speciellt sökresultaten. Jag förstår att man vill hålla allt på en skärm, men det gör balansen mellan sökningar och musikuppspelning ganska sned, för att vara en musikspelare. Hela fönstret tar upp för stor plats. Det ska bli roligt att se hur det kommer se ut på mobilen så småningom. Jag har en känsla av att den begränsade skärmstorleken kan pressa fram ett användargränssnitt som är bättre än detta.

En detalj som är riktigt hemsk är att sökresultaten kommer upp huller om buller, sådar som det var på Kazaa back in the bad old days, snarare än sorterat efter skiva, som på Soulseek. Det kanske är någon inställning som jag har missat, men jag förstår inte varför någon skulle vilja ha det på det här sättet.

Avslutningsvis det allra sämsta: musikutbudet. Ungefär hälften av artisterna jag söker efter finns inte med över huvud taget. Av vissa artister finns bara enstaka skivor med. Det här gör att det inte finns en chans att Spotify skulle kunna ersätta fildelning som musikkälla. Men om de så småningom lyckas fixa det här problemet, så kommer vi knappt behöva dela filer med varandra.

Och på tal om sjukt nördigt...

Vilka hjältar. Både Adolphson-Falk och killen som blev tvungen att stilla sin nyfikenhet.

(Tack till Wukke för tipset!)

Cargo cult-musicerande

När jag var "liten" (typ på högstadiet) lyssnade jag en del på Candlemass, ett band som spelade en typ av doom metal, och var ganska bra. Det fanns element i deras musik som jag aldrig fattade, som i "vad är grejen med det här partiet, det suger ju". Det slog mig någon gång under förra veckan vad det rörde sig om. Frågan aktualiserades av att jag för ett tag sedan lyssnade igenom deras andra skiva igen.

Förra lördagen fick jag en leverans av böcker från adlibris.se, bl.a. John Darnielles bok om Black Sabbaths skiva "Master of Reality". Tydligen måste man ha lyssnat på skivan för att fatta boken. Eller det tror jag inte, han är bra på att skriva, men jag laddade ner den och lyssnade. Det var ganska länge sedan jag lyssnade på Black Sabbath sist, men det som slog mig var lösningen på problemet med vissa element i Candlemass musik.

Candlemass gillade Black Sabbath, ungefär sådär som kristna gillar Jesus. De spelade liknande riff, bara för att det var så det skulle vara, och jag är säker på att de lät utmärkt i replokalen. På skiva är det något som fattas, för när Candlemass tuggar på i sina snabbare partier så fattas det smuts i maskineriet. Det är alldeles för rent. Det är som om man skulle spela Discharge-punk med ren produktion. Det funkar inte. Det skulle mest låta konstigt, och som en bieffekt lite löjligt.

Tänkte att du kanske ville veta, dårå. Jodå, s'att...

Det finns så många titlar

Just nu är jag imponerad av (titeln, jag har inte hunnit lyssna än, på) "Frozen Corpse Stuffed with Dope" av Agoraphobic Nosebleed.