Sommaren är kort, det mesta rostar bort

Såhär när det är sommar, sol och semester så gör man bäst i att undvika frånvaron av sol genom att studera data. Det har varit mycket språk inom dataområdet under de senaste åren, med mycket influenser från funktionella språk (åtminstone om man begränsar sig till matchning och map/reduce). Själv bryr jag mig mindre om Clojure, Scala och sådant där virtuellt, och intresserar mig istället för språk som kompileras till maskinkod, som Swift, Go och Rust.

Swift ska ersätta Objective-C i iOS-värden, Go används i första hand till backend-grejer och Rust ska ersätta C++ rent allmänt. Jag valde utan någon speciellt anledning att börja med att titta närmare på Rust.

Från början kände jag en viss entusiasm, t.ex. över makron och det klasslösa samhället, men entusiasmen mattades när det började lukta för mycket Ada. Och någon typ av namn-konvention från 70-talet. Jag kan se varför någon som kommer från Ruby-hållet skulle föredra Rust framför C++, men det känns mer som ett steg på vägen mot något bättre, än som ett språk som kommer kunna dominera långnivåprogrammering i ett par decennier. Systemet för ägarskap av data känns som att det mest skulle leda till krångel i en massa fall när man inte borde behöva bry sig. Cargo, som används för att definiera projekt, bygga och hantera beroenden, känns positivt 2015, men det räcker inte.

Jag lämnar Rust bakom mig med en känsla av att jag aldrig vill skriva speciellt mycket kod i det. Glad sommar!

Sär skriv ning

Det här med särskrivning är ett jävla gissel. Det har satt sig i hjärnbarken på mig och antagligen dragit om ett miljardtal av mina neuroner på ett sätt som hindrar dem till att användas till vettiga saker. När jag ser en särskrivning så måste jag tvångsmässigt uttala den för mig själv, som för att övertyga mig om att det låter tillräckligt absurt för att motivera att jag irriterar mig på det.

Det här håller inte längre, så vi tar till en vanlig problemlösningsmetod: vi vänder upp och ner på det. Istället för gnälla och vara besserwissrar när folk särskriver, så bejakar vi det istället. Vi tar särskrivningen till dess logiska slutpunkt och skriver varenda stavelse för sig. För tillfället har jag träningsvärk i vaderna, så vi tar och skriver isär det: "Jag har trä nings värk i va der na." Lite svårt att läsa, men det är en vanesak, om araber kan läsa sitt språk utan vokaler så borde inte lite mellanslag här och där vara ett problem för oss.

Det här skulle även kunna hjälpa oss att förenkla och effektivisera skriftspråket. Varje stavelse skulle kunna representeras av ett lättförståeligt tecken, och det skulle bli mycket mer intuitivt att lära sig läsa och skriva. Vi spinner vidare på exemplet ovan och tar stavelserna en efter en:

• Jag - jag är nummer ett, så vi skriver det som en etta.


• Har - nästan en hare, så vi kör på det.


• Trä - vedträ, naturligtvis.


• Nings - klurigt! Men vi måste nog dela upp det i två delar: "ning" och "s". Vad en "ning" är vet jag inte, vet det ringar på "kling", så vi kan rita det som en kyrkklocka. "S" säger ormen, så vi ritar en orm för det.


• Värk - ajajaj, vi ritar ett plågat ansikte för att illustrera värken.


• I - här tycker jag att vi ritar bokstaven i, precis som vanligt, med prick och allt.


• Va - "va" säger man när man inte fattar, så vi ritar ett frågetecken.


• Der - "der" låter mycket som "dear", så vi ritar ett hjärta.


• Na - "nanananananananana" gick signaturmelodin till Boktipset, där programledaren satt i en regnbågsfärgad soffa, så vi ritar en regnbåge.

Okej, vissa av grejerna kanske är lite långsökta, men det här är bara exempel på hur det skulle kunna gå till. När vi ska genomföra det i praktiken så kommer det givetvis vara en kommitté med en massa äldre språkvetare och annat löst folk som sitter i evighetslånga möten och hittar det bästa tecknet för varenda stavelse i det svenska språket. Jag kan tänka mig att Sture Allén kommer vara ordförande. Eller Bosse Ringholm.

Anyway, illustration:

Om vi förenklar och stiliserar piktogrammen en aning så blir det så här:

Jag tycker att den här illustrationen säger ganska mycket om hur snabbt det kommer att gå att skriva i framtiden. Men som om inte det vore nog, här har jag skrivit det i skrivstilsform, så att man får flyt när man skriver:

Jag skulle tro att det här kommer bli ungefär 200% snabbare än att stenografera. Framtiden ser ljus ut.

Första januari

I Språkrådets nyordslista för 2009 kan man lära sig "fina ord": fiskpedikyr, fröbomba, fuldelning, grindstad, stuprörspolitik.

Farmor fyller 90.

Jag försöker fatta vad man egentligen ska göra åt att typisk objekt-orienterad design skapar farlige monster. DCI och COP är rätt abstrakt, men känns rätt. Jag går igenom en del kod jag har liggande och observerar 12 olika observer-implementationer i samma program. Jag har lärt mig att interfaces och mixins inte är samma sak.

Google Go verkar väldigt, väldigt vettigt, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på upphovsmännen.

Dagens bisarra minne

Min svenskalärarinna på gymnasiet stod och pratade om hur språket förändras, hur nya ord och uttryck kommer till och hävdade av någon anledning att Björn Borg uppfunnit ordet "bafatt". Jag har för mig att hon sa "uppfunnit". Jag tror att vi alla tänkte att hon måste ha varit dum i huvudet som inte fattade att det var en hopdragning av "bara för att". Eller att hon menade att Björn Borg inte fattade detta och att det därför blev ett nytt ord av det. Eller att Björn Borg själv förstod detta, men att de som apade efter idolen inte gjorde det. Eller att just Björn Borgs storhet gjorde att han som någon form av språkalkemist kunde förvandla en sammansättning till ett ord. Eller att flera ord som sägs snabbt i följd alltid blir till ett nytt ord.

Du undrar nog mest hur det kommer sig att jag kommer ihåg det här. Jag vet inte, men jag kommer ihåg ganska många saker jag fick lära mig i skolan. Från lågstadiet minns jag t.ex. att "solros" skrivs med bindestreck.

Sinn und Bedeutung

Vid något tillfälle, då jag studerade filosofi, försökte jag argumentera mot min föreläsares realism vad gällde språklig referens. Jag hade inte egentligen tänkt igenom saken, men kände att han hade fel. Han hävdade alltså att om han sa "den där stolen är brun", så refererar uttrycket "den där stolen" till den faktiska stolen, mer precist tinget i sig som vi uppfattar som den där stolen.

Strax efteråt slog det mig att exemplet hade blivit intressantare om vi hade lämnat rummet och någon stannat kvar därinne, hällt bensin över stolen, tänt på och bevittnad hur den förvandlades till aska. Om jag och föreläsaren då hade stått utanför rummet och fortsatt prata om stolen, vad hade hänt med referensen? Rör de sig inte bara genom rummet, utan även genom tiden? Vilket ting i sig refereras det till när vi talar om Platon, som vi ofta gjorde på den tiden?

Längre kom jag inte just då, så när jag kom att tänka på det här igår kväll så slog det mig att det inte var uppenbart att jag hade haft rätt. Frågan verkade dessutom ganska oklar: vari består referensen? Det verkar uppenbart för mig att referensen är något i talarens sinne, men jag kan tänka mig att en realist skulle kunna ha en annan åsikt. (Kan man hävda något så absurt som att värden existerar på egen hand ute i naturen, så borde man inte banga för att hävda att det även finns en faktisk koppling mellan ett uttalande och ett objekt.)

När jag tänkt lite på mina gamla exempel så tog jag mig för pannan och suckade. Så naiv man kan vara när man fångas upp i någon annans tankemönster. I klassisk, analytisk språkfilosofi sysslar man bara med påståenden, helst väldigt enkla sådana, som refererar till fysiska objekt. "Den nuvarande kungen av Frankrike är skallig." (Uttala denna mening och Russell kallar dig för lögnare.)

Vad händer istället om vi refererar till något som inte är ett fysiskt objekt, om vi t.ex. säger "Förra veckan var det fint väder"? Skulle realisten hävda att tidsperioden som vi benämner "förra veckan" i den verkligt verkliga verkligheten är något i sig? Står där brevid tinget-i-sig-stolen en tinget-i-sig-vecka och skräpar? Jag hoppas att ingen kommer försöka hävda den ståndpunkten.

Vi får helt enkelt acceptera att referensen är talarens och att språket flyter: referenser måste tolkas av lyssnaren. Språk är kodning och avkodning, med saker som försvinner på vägen. Man kan förstå att det inte känns roligt att acceptera detta: en viss oro kan uppstå för att man inte har förklarat hur språket över huvud taget kan fungera.

Och så the standard disclaimer: jodå, man kan lugnt hävda att hela frågan är helt meningslös, om man känner sig destruktiv.