Labbrapport

Det var i Kina tidigare i år som tanken kastades fram: tänk om man skulle gå och ta en öl, och inte säga ett ord under hela tiden. Handsken var kastad, och jag kunde inte låta bli att plocka upp den. Det var uppenbart redan från början att det rörde sig om ett grundläggande filosofiskt frågande, snarare än om att känna sig obekväm bland andra människor.

Efter att ha planerat och skjutit upp tillställningen cirka tio gånger så kom vi oss slutligen för att ta tjuren vid hornen och go for broke. Jag hade tidigare bestämt att Tröls var the place to be, men risken att jag skulle stöta på bekanta som skulle hota upplägget gjorde att vi bytte till Fregatten. Man träffar inget vettigt folk på Fregatten.

18.30 idag var det bestämt, och en minut i halv var jag där. Köpte en Krusovice och satte mig ner vid ett ensamt bord. Inom en minut är jag utsatt för Fregatten-effekten: en man med en öl sätter sig vid mitt bord och börjar prata. Jag tar även honom vid hornen och diskuterar fornnordiska namn, assembler-programmering och verkstadsindustrin. Jag ursäktar mig när Jens dyker upp.

I början är det väldigt ansträngande. Fortfarande efter en halvtimme funderar jag på vilken typ av undanflykt som kan ta mig härifrån. Sen börjar världen flyta i takt med att berusningen tilltar, och framåt slutet kan vi då och då nästan skratta tillsammans åt vad vi ser runt ikring oss. Då har vi redan bevittnat ett klassiskt Fregatten-nummer: folk som spiller öl över både sig själva, stolar, bord och golv.

När den sista ölen var halvt urdrucken var det som om allt föll på plats. Det var möjligt. Vi kunde klara det. De som talar om hinder talar som druckna. Det ursprungliga avtalet hade gällt ett minimum av tre öl och två timmar. Vi hade klarat det. Snön log emot mig när jag sneddade över Värnhemstorget på väg hem.

Fregatten sviker inte.

Sinn und Bedeutung

Vid något tillfälle, då jag studerade filosofi, försökte jag argumentera mot min föreläsares realism vad gällde språklig referens. Jag hade inte egentligen tänkt igenom saken, men kände att han hade fel. Han hävdade alltså att om han sa "den där stolen är brun", så refererar uttrycket "den där stolen" till den faktiska stolen, mer precist tinget i sig som vi uppfattar som den där stolen.

Strax efteråt slog det mig att exemplet hade blivit intressantare om vi hade lämnat rummet och någon stannat kvar därinne, hällt bensin över stolen, tänt på och bevittnad hur den förvandlades till aska. Om jag och föreläsaren då hade stått utanför rummet och fortsatt prata om stolen, vad hade hänt med referensen? Rör de sig inte bara genom rummet, utan även genom tiden? Vilket ting i sig refereras det till när vi talar om Platon, som vi ofta gjorde på den tiden?

Längre kom jag inte just då, så när jag kom att tänka på det här igår kväll så slog det mig att det inte var uppenbart att jag hade haft rätt. Frågan verkade dessutom ganska oklar: vari består referensen? Det verkar uppenbart för mig att referensen är något i talarens sinne, men jag kan tänka mig att en realist skulle kunna ha en annan åsikt. (Kan man hävda något så absurt som att värden existerar på egen hand ute i naturen, så borde man inte banga för att hävda att det även finns en faktisk koppling mellan ett uttalande och ett objekt.)

När jag tänkt lite på mina gamla exempel så tog jag mig för pannan och suckade. Så naiv man kan vara när man fångas upp i någon annans tankemönster. I klassisk, analytisk språkfilosofi sysslar man bara med påståenden, helst väldigt enkla sådana, som refererar till fysiska objekt. "Den nuvarande kungen av Frankrike är skallig." (Uttala denna mening och Russell kallar dig för lögnare.)

Vad händer istället om vi refererar till något som inte är ett fysiskt objekt, om vi t.ex. säger "Förra veckan var det fint väder"? Skulle realisten hävda att tidsperioden som vi benämner "förra veckan" i den verkligt verkliga verkligheten är något i sig? Står där brevid tinget-i-sig-stolen en tinget-i-sig-vecka och skräpar? Jag hoppas att ingen kommer försöka hävda den ståndpunkten.

Vi får helt enkelt acceptera att referensen är talarens och att språket flyter: referenser måste tolkas av lyssnaren. Språk är kodning och avkodning, med saker som försvinner på vägen. Man kan förstå att det inte känns roligt att acceptera detta: en viss oro kan uppstå för att man inte har förklarat hur språket över huvud taget kan fungera.

Och så the standard disclaimer: jodå, man kan lugnt hävda att hela frågan är helt meningslös, om man känner sig destruktiv.