Årets nästan bästa

Som jag redan tidigare avslöjat så har jag inte lyssnat på så mycket ny musik i år. Jag har mest lyssnat på "äldre" musik under det senaste året. Enligt last.fm har jag under de senaste 12 månaderna lyssnat mest på Erik Satie, Willie Nelson, Agoraphobic Nosebleed och Bob Wills and his Texas Playboys. Det har blivit mycket country, uppblandad med grindcore, black metal, pop och techno, väldigt lite av det nytt. Av de 50 artister jag lyssnat mest på har några släppt skivor, varav vissa känts helt ointressanta.

Pilot of the Future släppte slutligen sin skiva, men nyhetens behag hade lagt sig vid dess, och de nya låtarna var inte direkt bättre än de gamla. Apoteket Apan släppte äntligen sin fjärde skiva, och den var kanske den bästa hittills, och kanske det bästa jag har hört i år också. Reks släppte en skiva med bra go i, jag vet dock inget om hiphop, så om någon som är inne på det läser detta så har jag säkert förlorat den lilla cred jag hade vid det här laget. Frida Hyvönen var bättre än väntat, riktigt bra faktiskt, och Motörhead var precis som förväntat, ganska bra fortfarande. Nick Caves skiva har jag lyssnat på en gång, och M83:s inte alls.

Disfear släppte en skiva med nästan lite väl bra drag, typ käng-Motörhead-ljudvägg. Erik Enockssons skiva har jag inte lyckats lyssna in mig på. Glasvegas är ganska bra, men så fantastiskt bra som alla säger är de väl ändå inte. Sega Death släppte en skiva som inte direkt är easy listening, men som funkar bra när man vill höra något annorlunda.

Så jag vet inte. Var 2008 ett bra musikår?

Musik i Malmö, 2008-07-12

Jag var på Det brusar i parken. Det brusade inte speciellt mycket, men solen sken (förutom när det regnade en liten stund, men väggen av träd runt tallriken funkade bra som paraply) och det dunkade på ganska bra. I början kändes det lite jobbigt att försöka sig på parkumgänge, men antingen sänkte de volymen eller så vande vi oss. Som techno-afficionado tyckte jag att musiken var lite trist, men nu för tiden ska det tydligen vara en blandning av Detroit och Stockholm, som inte når upp till antingen det ena eller det andra. Jag vet inte, jag klubbar inte och jag bryr mig inte, men det kändes som att både hårdare och synthigare hade varit roligare.

Såhär på kvällskvisten sitter jag återigen och lyssnar på delar av Venoms första skiva. De var inte bara ett argare Motörhead, de var skitigare än vad de flesta band, både förr och senare, har varit. Få låtar i "rock"-historien är så kaotiskt (eller katolskt) medryckande som inledande Sons of Satan. Få låtar i "rock"-historien är så lyckligt ondskefulla som Live Like an Angel Die Like a Devil. Få låtar i "rock"-historien är så otekniskt trummade som In League with Satan.

Få bloggar lägger så mycket "tyngd" i citationstecknen som Din Sputnik-teori, min skapare. Något att "fundera" på över jul och nyår?