Lyssnar igenom Burzums nya platta

Ny skiva av Burzum igen. Förra årets Belus var inte så övertygande, men enligt hemsidan ska Fallen vara mer i stil med de två första skivorna, vilket låter helt rätt. Han har aldrig lyckats toppa första plattan.

Introt är hotfullt. Inte på det klassiska black metal-sättet, utan lite mer Burzum-märkligt. Fast få saker kan vara så old school black metal som viskningar. Jag tänker lite på Tiamat.

Jeg faller. Oj, lite thrash-metal-riff i början nästan, fast Burzum-aktigt. Snabbt går det. Hur ska det här gå? Det lugnar snabbt ner sig. Inte riktigt samma övertygande inledning som på första låten på Belus, men det riffet var å andra sidan det bästa på den skivan, och tog mig tillbaks till trasiga Thorns-demos från 91. Sången är väsande, inte alls samma känsla som på den gamla goda tiden. Och så värsta schlager-refrängen. Greven kan fortfarande överraska. Sen pratar han lite med skorrande r. Är det verkligen okej 2011? Det är mer progressivt än förra plattan, men känslan jag får är mer en blandning av andra plattan och vanlig, mesig symfoni-rock. Ryck upp dig nu! Mindre prat och mer riff- och melodi-galenskap! När refrängen kommer för tredje gången så är jag rätt trött på den. Mm-mm-mm, jeg faller. Ingen utom Greven hade dock kunnat koka ihop de här märkliga thrash/black-hybrid-riffen, och det tar mig i alla fall tillbaks till första plattan, där en märklig Bathory-pastisch som War kunde kvala in. Men det var 1992 och det var viktigt att visa att man hellre lyssnade på Celtic Frost och Bathory än Carcass och Entombed.

Valen: Mer thrashigt och mer halvtaskigt black metal-väsande, och så mer schlager-sång. Vad är det för märklig värld han har hamnat i? Har han druckit sig full på dålig vikinga-rock? Trevlig basgång i versen. Men kommer jag verkligen kunna lyssna in mig på det här? Har jag redan bestämt mig för att skivan är ganska menlös? Den som lever in total darkness får se. Breaket efter andra refrängen, men lite mer hysteriskt väsande till ensam gitarr minner om gamla tider. Just när gitarr-spelet börjar kännas mysigt igen så börjar han prata. Kom igen nu, är det någon form av postrock-influens, eller vad är det? Jag smälter lite grann när han låter gitarren tala, men sången förstör ganska mycket, både när han väser och när han sjunger som en vanlig människa utan minsta spår av corpse paint. Sen försöker han faktiskt skrika lite som på den gamla goda/onda tiden, men han kan inte få rösten att spricka lika vackert. Låten är över nio minuter, men det är inte direkt en ny My Journey to the Stars vi har att göra med. Det fattas energi och överrasknings-moment.

Vanvidd: Där fick jag, här låter det faktiskt lite som just My Journey to the Stars precis i början. Väldigt bra riff. Sen måste han givetvis in och sjunga utan corpse paint. Blandningen blir lite konstig, det hade varit bättre om han hade hållt käft. Grymt eko på sista ordet i versen, snacka thrash. Jag saknar de vansinniga avbrotten, det hysteriska skrikandet, de knasiga riffen. Det är för ordinärt, även om det är ganska märkligt för att vara någon form av black metal. Halvvägs igenom händer det plötsligt: galna meningslösa vrål till midtempo-trummor. Det var välkommet. Sen börjar det kännas lite väl mycket som Belus igen. Det är liksom bra, men det är inte Burzum-bra. Sen tar det slut.

Enhver til sitt: Återigen en inledning som minner om första plattan, sen kommer lite standard-Burzum-riff i mellantempo. Och så lite gitarr-drones, innan han börjar väsa igen. På norska. Alltid på norska. Lite trevligt gitarrspel här och där, men inte något som verkligen sticker ut. Och så sången, som jag tjatat om typ fem gånger nu: ta in en ondskefull 18-åring om du inte kan sjunga själv! Och så det ständiga pratet. Borde jag sluta skriva om det? Kanske det. Kanske inte. Dö-riffande, dö-riffande, dö-riffande. Han borde dra ut mer på det där ledsna gitarr-breaket vid fyra och en halv minut, och verkligen plåga lyssnaren med känslan av ensamhet och sorg. Som han hade gjort för 19 år sedan. Fan vad första plattan är bra. Det bästa som har gjorts inom konstarten musik. Väldigt långsam ut-fade avslutar. Tack.

Budstikken: Över 10 minuter, börjar lovande med lite fummel och pukor, nu tänker jag på My Journey to the Stars igen. Borde jag nämna några andra låtar? Kanske Black Spell of Destruction? Kanske det mest finstämda han gjort, trots diverse försök med hotfull ambient. Det här låter faktiskt ganska bra. Åtminstone de två första minuterna. Argh, han börjar prata igen! Thrash-känsla igen i den snabba, marscherande fyrtakten. Härligt ensamt gitarr-bludder, och så börjar han prata igen. Igen! Kom igen! Fast hade det inte varit Burzum så kanske jag hade tyckt att det här var riktigt bra. Inte skit-bra, men riktigt bra. Kanske. Kanske om det hade varit ett helt annat band, som hette typ Burkzum. Burk-zoom. Burk-summa. Burkaz. Tra-la-la sång igen, jodå s'att. Ja, sen fortsätter det så, á la Belus: en hel del dö-riffande som inte leder någonstans. Det kanske är bra riff, men man måste inte spela dem 3000 gånger på raken för det. Så här i näst sista låten kanske jag borde passa på att nämna att jag gillar produktionen. Ganska skitigt gitarrljud och bett i trummorna, med mullrande pukor. Sen är det slut.

Till hel och tillbake igen: Oj, det här börjar oroväckande. Riktigt jävla hemskt faktiskt, och inte på ett bra sätt. Stänger av.

Musik du borde lyssna på

Kvelertak heter ett norskt band som har en MySpace-sida. Alla band har en MySpace-sida. MySpace är så jävla dåligt. Man kanske hör någon låt någonstans och undrar lite vad det är för filurer som lirar, man googlar och kommer till deras MySpace-sida. Där finns bara hemsk webb-design, 5000 kompisar, irrelevanta foton och en knappt fungerande musikspelare. Kvelertak har gjort en skiva som heter Kvelertak. Kvelertak betyder strypgrepp på norska. Punkigt sådär. De spelar en typ av musik som består av mycket hardcore, en hel del black metal och så kanske lite stoner-rock. Det är påhittigt och ofta väldigt bra, men en del av powerchord-riffandet kan kännas lite ointressant. Det finns en massa olika låtar på skivan, och man vet aldrig riktigt vad som ska hända, även om inget är helt överraskande. De drar sig inte ens för hockey-refränger. Kvelertak är musik du borde lyssna på!


Mariachi El Bronx är mariachi-varianten av ett hardcore-band som heter The Bronx. Ja, jag säger att det är hardcore, jag har aldrig hört dem, men det står så på internet, och internet brukar inte ljuga. Mariachi-avdelningen är bra. Anledningen till att jag lyssnar på det här är att det hördes ganska mycket mariachi från bilar som framfördes av storväxta mexikanska kvinnor i San Francisco, med sprudlande trumpeter och spastiska gitarrer som fick mig att vilja odla mustasch och klä mig i sombrero. Mariachi El Bronx var det första jag hittade i genren. Inte direkt roots-mariachi, eftersom de inte är från Mexiko och inte ens sjunger på spanska, men för mig känns autenticitet ganska 1900-tal, och skivan är skitbra. Mariachi El Bronx är musik du borde lyssna på!

Musik, musik, musik du borde lyssna på!
Musik, musik, musik du borde lyssna på!
Musik, musik, musik du borde lyssna på!
Musik, musik, musik du borde lyssna på!

(Repeat forever, fade out really slowly, not like on We Are the World, which has a really quick, sloppy fade. We Are the World är inte musik du borde lyssna på!)

Eftersom jag inte gillar direktkommunikation

Hallå, Larry, eftersom du frågade:

Senaste plattan, den stördaste, men kanske inte den bästa.

Första plattan, den populäraste, men kanske inte den bästa.

Andra plattan, den snabbaste, den bästa. Skivan som Greven hade spelat in om han varit lika stor musiker som visionär. Fast med Ea, Lord of the Deeps som bonusspår. Och Black Spell of Destruction. Fast på franska.

Oui, monsieur, c'est très bien.

Om detta må ni snacka, svarthåriga människor med uppskurna armar

Peste Noire har helt plötsligt släppt en ny skiva, vilket får mig att känna mig konstig i hela kroppen. Men hur bra är den egentligen? På the internets så är alla rörande överens om att det är bättre än Folkfuck Folie, men kanske inte lika bra som första plattan. Jag är böjd att hålla med, även om jag har typ motsatt åsikt, fast tvärtom.

Den nya skivan, Ballade cuntre lo Anemi Francor, är återigen annorlunda. Kreativiteten och originaliteten står som alltid i förgrunden, även om man kan ifrågasätta resultatet. I min bok är Folkfuck Folie suverän i sitt kaotiska mangel. Här bjuds vi på en helt annan berättelse. Inget mangel, ingen oklar struktur, jag antar att det är det som the internets i första hand uppskattar. Det här är en skiva man kan förstå.

I någon mening har de tagit med sig det sämsta från både de tidigare skivorna, men det är fortfarande inte dåligt. Det drar åt olika håll. Bristen på blastbeats gör mig besviken, men de kreativa heavy metal-tuggande riffen gör mig glad, eftersom de fortfarande gör det så rått, så skitigt, så melodiskt. I sista låten börjar det låta som om Peste Noire går åt samma håll som de andra franska black metal-banden, in i en typ av drömsk, melodiskt depressiv shoegaze-pop. Men om det kan låta humor-befriat så finns den helt galna sidan också där: de skrikna folklåtarna, det maniska Disgusting Semla-minnande lallandet, lofi-pianot.

Så jag vet inte. Jag har lyssnat några gånger, ibland låter det skitbra, ibland känns det långtråkigt. De av oss som tycker att Folkfuck Folie är lika stort som Burzums första tycker inte att det lever upp till förväntningarna. Men att de har vräkt ur sig något nytt är hur som helst stort, och jag är glad att jag blir överraskad. Det händer nya saker, och nya saker är bra. Att jag inte har en aning om hur den fjärde fullängdaren kommer låta inger förtroende.

Som Into the Pandemonium, en gång för länge sedan.

Årets nästan bästa

Som jag redan tidigare avslöjat så har jag inte lyssnat på så mycket ny musik i år. Jag har mest lyssnat på "äldre" musik under det senaste året. Enligt last.fm har jag under de senaste 12 månaderna lyssnat mest på Erik Satie, Willie Nelson, Agoraphobic Nosebleed och Bob Wills and his Texas Playboys. Det har blivit mycket country, uppblandad med grindcore, black metal, pop och techno, väldigt lite av det nytt. Av de 50 artister jag lyssnat mest på har några släppt skivor, varav vissa känts helt ointressanta.

Pilot of the Future släppte slutligen sin skiva, men nyhetens behag hade lagt sig vid dess, och de nya låtarna var inte direkt bättre än de gamla. Apoteket Apan släppte äntligen sin fjärde skiva, och den var kanske den bästa hittills, och kanske det bästa jag har hört i år också. Reks släppte en skiva med bra go i, jag vet dock inget om hiphop, så om någon som är inne på det läser detta så har jag säkert förlorat den lilla cred jag hade vid det här laget. Frida Hyvönen var bättre än väntat, riktigt bra faktiskt, och Motörhead var precis som förväntat, ganska bra fortfarande. Nick Caves skiva har jag lyssnat på en gång, och M83:s inte alls.

Disfear släppte en skiva med nästan lite väl bra drag, typ käng-Motörhead-ljudvägg. Erik Enockssons skiva har jag inte lyckats lyssna in mig på. Glasvegas är ganska bra, men så fantastiskt bra som alla säger är de väl ändå inte. Sega Death släppte en skiva som inte direkt är easy listening, men som funkar bra när man vill höra något annorlunda.

Så jag vet inte. Var 2008 ett bra musikår?

Sålunda kommer din Sputnik att susa fram genom nattmörkret

Ja, här på Sputnik-redaktionen har vi verkligen lyssnat en hel del på Peste Noire under mellandagarna, just nu på skivan som kom innan den som nämns i föregående postning, men som heter något som är för långt och för franskt för att kvala in för att nämnas här. Och medan vi gör detta så mediterar vi över den senaste SAS-reklamen. Så här står det: "Du har aldrig långt till dina närmaste. Och tvärtom."

Och tvärtom?

De menar att jag aldrig har långt till mina närmaste, och att jag alltid har långt till dem? Eller att jag alltid har långt till mina närmaste, och att jag alltid har nära till dem?

Det är inte bara detta "tvärtom" som är skumt, läs om den första meningen: "Du har aldrig långt till dina närmaste." Klart jag inte har, om det vore långt till dem så vore de väl inte mina närmaste, då vore de väl snarare bland de avlägsna?

Varför väljer SAS att attackera oss med plattityder, som de sedan vänder ut och in på? Vart vill de komma med denna paradox? Jag förstår att allt detta får dig att känna dig osäker, men jag kan lugna dig med en förklaring. Inom reklamvärlden inser man att förvirring är om inte halvvägs, så åtminstone 40% av vägen till ett köp. Medan du bryr ditt söta lilla huvud med detta underliga "tvärtom", så ligger SAS redan i startgroparna inför uppföljningskampanjen, som kommer förvandla din förvirring till köplusta.

Varning är härmed utfärdad!

Folie

Här på Sputnik-redaktionen sitter vi idag och lyssnar på Peste Noires härliga skiva "Folkfuck Folie" och förutsäger framtiden. Din framtid.

Under det kommande året, 2009, kommer du att lägga näsan i blöt, och råka illa ut på grund av detta. Händelsen kommer ge dig experience points som i längden kommer stärka dig. Du kommer ge dig ut på en resa. Åker du söderut så är chansen/risken stor att du möter en mörk främling, med allt vad det kan innebära. Åker du till Willys så kommer du, enligt deras reklam, handla Sveriges billigaste matkasse. Du kommer under året blicka innåt, men även se till att hålla kontakten med dina nära och kära. Du kommer framåt slutet av året att skaffa en brun hund som du kommer kalla Fido, och du kommer bli djupt troende, om du inte redan är det.