Det är konst!

"Dataspel är konst", brukar vissa hävda. "Serier är konst", brukar vissa hävda. "Demos är konst", brukar vissa hävda. "Knyppling är konst", kanske vissa menar, jag vet inte riktigt. Som tur är så hör man sällan någon hävda att tavlor eller musik är konst.

Det kan hjälpa att fundera lite kring vad konst är om man ska prata om det. Nu är jag ju ganska avogt inställd till det här med definitioner, men i det aktuella fallet finns det i alla fall en som jag tycker kan passa ganska bra: George Dickies definition, att ett konstverk är en artefakt som representanter för konstvärlden anser vara ett konstverk. (Jag tror att det vore bra om man la till att artefakten i fråga dessutom ska ha skapats med någon typ av konstnärlig intention, fast det är nog inte så noga.)

För det är det det handlar om när man hävdar att en uttrycksform är konst. Man säger "det här är konst", men menar "det här ges inte den respekt det förtjänar". Jag tror dock inte att man behöver vara orolig för att ens favoritmedium ska stanna ute i kylan för evigt. Serier har varit helt okej på kultursidorna ganska länge, men det betyder inte att det senaste numret av Kalle Anka automatiskt är ett konstverk. På samma sätt kan musik vara konst, även om Darins senaste platta nog aldrig kommer räknas som konst. Detsamma gäller den fina tavlan med det gråtande barnet.

Man vill helt enkelt ha ett erkännande att det man är intresserad av är seriöst. Det finns dock ett ganska stort glapp mellan att konstvärlden accepterar något och att det accepteras av allmänheten. "Modern konst" (som mycket väl kan vara nästan antik vid det här laget) accepteras inte som konst av alla. Det är ju inte vackert. Eller det är bara färgkladd. Eller det är bara gamla skor i en papperskorg. Eller kanske faktiskt bara en seriestripp. Jag kan dock inte lägga mina gamla skor i en papperskorg eller rita en serie och vänta mig att folk i min omgivning ska kalla det för konst.