Jag började förskolan när jag var fem år. Tydligen var jag tidigt utvecklad, eller något. Fast när vi var hos doktorn som hette något som lät som "Puré" så fick vi heta Linus Normal och Petter Perfekt. Petter behövde dock inte börja förskolan ett år tidigare. Det var några få andra av barnen som bara var fem, de flesta var stora och lite farliga. Det var speciellt en kille som jag inte gillade, han skulle alltid bråka.
En gång kissade jag på mig, vilket var väldigt pinsamt. "Akta dig så inte Linus skiter på sig!", uppmanade den dumma killen den jag skulle gå brevid. Väldigt roligt, haha.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
"Väldigt roligt, haha."
Du fick lära dig ironi tidigt.
Jag kom just att tänka på de här väldigt meningsfulla diskussionerna jag och Petter hade om vilket ämne som var viktigast - svenska eller matte. Jag stod fast förankrad i svenskalägret, medan Petter var matteförespråkare.
Det där slår ändå inte den hetska diskussion ni förde om det korrekta sättet att tillaga snabbnudlar.
Hetska, som i vätska?
Shites, jag kan inte stava längre. Jag tar livet av mig vid nästa fullmåne. Fast vid närmare eftertanke så är "hetsk" en ganska skön hopslagning av "het" och "hätsk", så jag väljer att betrakta det som genialiskt språkligt nyskapande istället, och ställer in självmordet.
Det här med stavfel bekymrar mig ända tills jag ser hur man stavade förr i tiden. Då känns det mesta rätt, eftersom jag då aldrig skulle ta ord som pängar, fät eller strajk i min mun.
För övrigt vill jag minnas att mina och Petters diskussioner ofta fokuserade just på hätskhet och metaargument.
Skicka en kommentar