Kristin är inte som jag

För ett antal år sedan misslyckades jag med att läsa Sigrid Undsets roman Kristin Lavransdotter. Anledningen till att jag inte lyckades var att jag mest irriterade mig på hur dumma i huvudet alla verkade vara. Lite så där som man föreställer sig att folk var på medeltiden: gud skapade jorden och fåglarna, jorden är platt och i utkanten av världen bor folk med hundhuvuden. Framför allt att de uppträdde som om de var radiostyrda av Ulf Ekman kändes jobbigt och orealistiskt.

Men realismen finns i the eye of the beholder, som man säger på ren svenska. Med lite större förståelse för den medeltida världen så är det inte svårt att acceptera att gud alltid ser Kristin. Det har inget att göra med brist på intelligens, lika lite som vårt vetenskapstroende (alla säger att det är så). Vi har en större förståelse för hur saker och ting faktiskt hänger ihop, men jag föreställer mig att det gnistrade mer om den dåtida världen än om vår version.