Jag skulle ha två folköl och en dosa snus. Tyvärr gick vågen sönder när det nästan var min tur, och tanten framför mig skulle ha en klase bananer. Denna måste givetvis vägas, och i dagens högteknologiska samhälle kan man inte väga något och multiplicera med kilopriset, utan man måste lägga frukten på vågen, slå in koden och låta priset registreras automatiskt. Efter en del pillande med vågen så fick vi byta kassa, tanten fick betala bananerna separat och ett par minuter gick åt.
På den tiden jag inte var en stor, tuff skåning, utan en fjunig liten upplänning, så brukade jag sommarjobba lite på Konsum. Min lösning på problem av typen "priset på den här senapssillen finns inte inlagt i kassan och kön börjar bli lång" brukade vara att erbjuda kunden en deal. 15 spänn för sillen, är det okej? Ofta gick de med på det. Pensionärer brukade tycka att mina (medvetet underdrivna) gissningar var hutlösa, så de brukade torska en minut och 15 extra spänn på att få reda på det riktiga priset. Men i gengäld fick de i alla fall en ganska ointressant anekdot att berätta för sina polare, medan de svingade en Kavaljer mörk lättöl.
Och, som sagt, på den tiden var jag inte någon stor, tuff skåning, utan en blek liten tonåring, så det här med att ta egna initiativ var inte min främsta styrka. Jag har själv aldrig varit med om att någon annan har kört med min lösning på problemet. Det exakta priset ska alltid kollas upp, till de stressade köandes förtret. Men varför? Butiken kommer inte gå omkull, och jag har svårt att tänka mig att någon, butikschefen inkluderad, skulle kunna ta illa upp. Antagligen har det något att göra med min slappa inställning till det här med pengar.
Nu är jag inte den som dömer ut en stackars kassör(ska), speciellt inte om de verkar nervösa och osäkra. Jag brukar snarare försöka vara extra trevlig om de verkar besvärade. Alltså påpekar jag inte att det finns en snabb och rationell lösning, utan väntar lugnt på min tur. Men det känns som om jag kanske borde börja konsulta i kassateknik-branschen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag har varit med om en liknade upplevelse fast i en variant utan "deal"-upplevelsen. En kassörska som inte lyckades få in priset i blippojängen tittade frågande på mig och sa:
"Såg du vad den kostade? Det var 15 kronor va?"
Mitt svar "Umm.. ja, nå't sånt.." betraktades som jakande och priset var därmed fastställt. Snyggt, enkelt, snabbt och professionellt.
Eftersom jag när jag står i kassan minns alla priser som antingen 12.90 eller 18.90 så känns en sådan situation som roulette. Röd eller svart?
Jag handlar nog konstiga saker, för jag är med om Barlons grej ganska ofta. Fast utan gissningen; daglönare från StoreSupport har förståeligt nog inte så bra koll på vad en burk sill går loss på.
Tilliten till kunden kan vara lite rolig ibland, som när en trött tonåring tittar på påsen med frallor och säger "Det är fem?" eftersom de på Gunvors Livs har en kampanj på just fem frallor. Man tittar på påsen med 10-12 frallor och säger "ja, nå't sånt" och skakar på huvudet inombords.
Skicka en kommentar