Jag var hos Öresundshälsan på Djäknegatan (jag har bott där, fast det var i Uppsala) på hälsoprofil. Jag fick fylla i ett formulär, utfrågas om detsamma, lämna prov på två olika typer av kroppsvätskor (det var inte svett och snor) och cykla en bit på en stationär cykel med vidhängande digitaldisplay. Jag ansågs inte behöva kasseras riktigt än, även om min syreupptagningsförmåga utsattes för viss kritik.
Jag fick ett av Svenska Afghanistankommitténs utskick. Jag är såld på konkret information, så jag kunde inte låta bli att ge dem lite pengar, även om min ekonomi (i någon ganska abstrakt mening) är ansträngd just nu. För 165kr kunde jag ge papper och pennor till en hel skolklass, för 420 skolböcker till en hel skolklass (samma som skulle ha fått papprena och pennorna?) och för 840 dricksvattenpump och sittmattor till en hel skola. "Eller valfritt belopp!" Det valfria beloppet (med utropstecken) tilltalade mig inte alls, så jag valde alternativ 2, skolböcker. Poängen är att det finns en lärdom att dra av detta: ge konkreta exempel på vad stålarna ska gå till, yo! När jag får slumpmässiga tiggarbrev från andra organisationer som jag annars slentrianmässigt autogirerar till så brukar de åka i papperskorgen med en gång. Alltså: Afghanistankommittén - Linus 1-0. Och givetvis: Linus dåliga samvete över att han la hela sin skolgång på att otacksamt klottra i sina skolböcker, som dessa kunskapstörstande afghanska flickor hellre skulle ha dött än saboterat - Linus plånbok 1-0.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hm. VÅgar man hoppas på att flickor får ta del av böckerna i Afganistan?
Med Hamid Karzai vid rodret törs man nog hoppas på det mesta. Vad Dostum kan hitta på vet jag däremot inte.
Flickor går i skolan i delar av Afghanistan. Vad Dostum anser om detta vet jag inte riktigt.
Skicka en kommentar