Gulag. De sovjetiska lägrens historia av Anne Applebaum

Till att börja med så är Peter Englunds förord ungefär så otrevligt som man kunde vänta sig av honom i en bok som behandlar Sovjet. Han förvandlas till en pekoralist så fort ämnet kommer på tal. Det gäller att fördöma. Hans förord är ett koncentrat av budskapet i resten av boken.

Den egentliga avhandlingen har dock ett faktamässigt innehåll, som gör boken läsvärd. Den samlar ihop och återger lägrens historia och rapporterar om hur livet i lägren tedde sig, liksom hur deras administration såg ut. Där har jag inget att anmärka. Det är allt runtomkring som retar upp mig.

Många enskilda utsagor i boken är så tvivelaktiga att de knappast kunde ha skrivits av någon som inte jobbar som journalist. Det är sensationalistiskt på ett sensationellt sätt: ofta berättas det om grymheter (ett typiskt ord för boken) på ett sätt som skulle känts medryckande, om det inte vore så att jag under läsningen reflekterat över var dylika grymheter också har uppträtt och uppträder till denna dag. Författaren lutar sig då mot siffror: si och så många hundra tusen gick under 1948. Ja, men gör det saken värre? För mig känns det mest som ett sätt att sopa andra regimers otrevligheter under mattan. Om det inte är ett par miljoner som behandlas illa så kan det knappt räknas som orättvisor.

Och så har vi det hejdlösa objektiviserandet: det verkar finnas något sådant som en intrinsikal olaglighet, som författaren ofta åberopar sig på. Jag förmodar att det är den "västerländska civilisationens" 2000-tal som står för det objektivt sanna, som vanligt. Över huvud taget vädjar många resonemang här till att läsarens världsbild överstämmer med författarens: kvinnor tål inte lika mycket som män, straff är rätt om det är "yrkeskriminella" som utsätts för det och annat som kan kännas objektivt sant om man är vit medelklass år 2005.

Min kritiska läsning leder mig även till många nya upptäckter om djurens natur. Djur är grymma, egoistiska, brutala, saknar självkänsla och får stå som förebild för människor som iscensätter folkmord. Jag känner personligen inte till några djur som utövat någon utstuderad grymhet mot andra djur, speciellt inte av samma art som de själva, men Anne Applebaum verkar beläst och skulle säkert kunna komma med exempel på djur som inrättat koncentrationsläger. Hon kan givetvis inte låta bli att dra paralleller mellan hur det fanns föreskrifter för hur lägrens hästar och hundar behandlades å ena sidan, och hur lägrens fångar behandlades å andra sidan. Det är en kliché att påpeka att det värsta som kan hända en människa, är att behandlas som ett djur, men författaren till den här boken verkar inte inse att det skulle kunna ses som en kritik av hur vi behandlar djur.

Jag skulle kunna fortsätta hela natten att ta upp invändningar mot enskilda formuleringar (eller redovisa exempel på hur slarvig översättningen är, antagligen skedde den i alla hast efter att boken började uppmärksammas), men jag väljer att helt enkelt citera en bit ur Appendix: Hur många?:

En enda rund siffra över dödsoffren skulle vara ytterst tillfredsställande, eftersom vi på så sätt skulle kunna jämföra Stalin med Hitler eller Mao. Men även om vi fann en sådan tror jag inte att den heller skulle berätta tragedins hela historia. Inga officiella siffror kan till exempel återge dödligheten hos hustrur och barn och åldrande föräldrar som blev kvar, eftersom deras död inte dokumenterades separat.

Jag gillar inte att använda uttryck som "obehaglig människosyn", eftersom de vädjar till någon typ av slentrianmässig humanism, men obehagligt till mods känner jag mig i alla fall ofta under läsandet av denna bok. Men, som sagt, det är inte någon dålig bok, så länge författaren håller sig undan från resonerande.