LENA HAR KÄNT SIG utfryst av sina arbetskolleger under flera år. Hon mår dåligt och är ofta sjukskriven. Hon vill ha ett annat jobb. Där börjar hennes dilemma. Hon kan säga upp sig själv, men har ingen garanti att det blir bättre på det nya jobbet. Därför har hon fått rådet att vänta tills arbetsgivaren köper ut henne. Flera tidigare arbetskolleger fick en årslön i avgångsvederlag. Inte minst för sina barns skull väljer Lena därför att stanna.
Så om man vantrivs på jobbet så är det ingen idé att byta jobb, för man har ingen garanti för att det blir bättre där? Tjenare. Det är inte som att det finns någon garanti för att det inte är bättre heller. Jag säger då det...
Av egen erfarenhet vet jag dock att det uppfattas som dåligt att säga upp sig. Man ska inte bry sig om att man vantrivs, huvudsaken är att man har ett jobb. Jag sa upp mig från mitt förrförra jobb, utan att ha något nytt jobb färdigt, eftersom jag vantrivdes. För mig kändes det helt naturligt, men jag har tydligen inte fått mig tillräckligt med luthers arbetsmoral till livs, för jag fick utstå kritik för detta. Jag ville helt enkelt inte jobba längre, jag sökte inga nya programmeringsjobb på ett tag, eftersom jag fått sådan avsmak för det. Men ska jag följa den här artikelns råd så antar jag att jag borde ha behållt jobbet, men maskat tills jag fått sparken. Vilket idiot jag måste vara som inte gjorde det.
2 kommentarer:
Du misstolkar. Om Lena säger upp sig finns inga garantier, om hon däremot väljer att bli uppsagd blir allt så mycket bättre. Om alla såg till att bli uppsagda hade världen varit en mycket bättre plats.
Inte minst för sina barns skull borde hon ha sagt upp sig, nu kommer barnen vara såna som tiger och lider. Och de som tiger och lider tiger också när andra lider. Som de dåliga vuxna människor de riskerar att bli om de når vuxen ålder.
Och du kan inte sparka mig, för jag slutar!
Skicka en kommentar