Den gamle vännen Nietzsche

Jag fick av någon anledning för mig att börja bläddra i mina gamla filosofiböcker. När min ögon fångade Nietzsches "Den glada vetenskapen", så tänkte jag "den där fattade jag väldigt lite av", ungefär som jag skulle tänkt om det varit en bok av Derrida eller Virilio. Jag slog upp den på måfå, för att bekräfta mitt antagande, men fann detta:

Fasadlögnarna. När man i Frankrike började bekämpa och följaktligen också försvara Aristoteles' enheter, då kunde man återigen se vad man så ofta men också så ogärna ser: man ljög ihop orsaker åt sig till att dessa lagar skulle fortsätta att gälla, bara för att inte behöva erkänna för sig själv att man vant sig vid deras herravälde och inte längre ville ha det annorlunda. Och så går man till väga inom varje härskande moral och religion och har alltid gjort det: orsakerna och avsikterna bakom sedvanan ljugs ihop som en fasad i efterhand så snart några börjar bestrida dess giltighet och fråga efter orsaker och avsikter. Här ligger den stora oärligheten hos konservativa i alla tider + de är fasadlögnare.

Oj, tänkte jag, detta är inte bara fullt begripligt, det är dessutom en av de där omtalade tankarna hos Nietzsche som föregriper den postmoderna kritiken av det rationella. Jag skulle dock vilja generalisera lite, istället för att angripa någon för ett sådant beteende: vi hittar på argument på för sådant vi anser är rätt. Ibland medvetet, ibland inte. Men det är inte själva kärnan, utan det centrala är att vi inte övertygas av argument, utan av känslor.