Jia Zhang-Kes okända njutningar

Jag lyckades slutligen ta mig för att titta på Unknown Pleasures, som jag fick i julklapp för ett par år sedan. Jag vet inte varför jag inte har sett den tidigare, för jag gillade både Xiao Wu, Platform och The World. Men under långa perioder vill jag inte titta på film alls. Det känns mest jobbigt och lite småtrist, förutsatt att det inte är något riktigt dumt och lättsmält. Jag skulle kunna tänka mig att det är en rent biokemisk reaktion, ungefär som man drar sig för fysisk ansträngning. När jag ser en film som denna får jag svårt att hålla tankarna stilla. De här filmerna omfamnar mig inte, drar inte in mig som t.ex. en actionfilm gör, utan drar sig undan och lämnar mig ensam med mina reflektioner om vad det egentligen är som pågår där långt borta i Datong.

Samtidigt som det är väldigt likt Xiao Wu och Platform, både vad gäller miljöer, karaktärer och frågeställningar, så är det här gjort mer med glimten i ögat, för att på något sätt roa i all uppgivenhet. Som tokigast blir det när den småkriminelle Xiao Wu kollar på DVD:er och frågar efter Xiao Wu och Platform, eller när de sitter och pratar om Pulp Fiction, för att klippa till den av densamma inspirerade dansscenen. Min favorit är annars när man får höra ett par sekunder av temat från In the Mood for Love, precis tillräckligt för att man ska uppfatta det.

Och under de intima men truliga motorcykelscenerna är det svårt att inte associera till En kärlekshistoria. Och när vi ändå har hamnat där, så måste jag än en gång ta upp frågan om varför den uppfattas som, ja, en kärlekshistoria, medan ingen skulle komma på tanken att beskriva Unknown Pleasures som i första hand en kärlekshistoria. Det känns som om kärleksförhållandet ligger något mer i bakgrunden här, men det är liknande temata som avhandlas. I En kärlekshistoria handlar det (kanske) om generationsklyftor (typ som i Ken Park och Kids, fast något mer smakfullt), ett ämne som finns med även här, även om fokus är på känslor av maktlöshet och utsatthet, att vara radiostyrd. Det kinesiska samhällets snabba omvandling står för bakgrunden. Roy Andersson valde helt enkelt en dålig titel, eller åtminstone en som det var för lätt att missuppfatta. Sen var de ju väldigt söta också, i motsats de tjuriga ungdomarna i Unknown Pleasures.

Det är bra som vanligt, men det långsamma berättandet, som blir än mer frustrerande för att det inte ger en konventionell historia, gör att jag kan känna mig lite uttråkad ibland. Jag sitter och väntar på att något ska hända. Det gör det så klart till slut, men vad som händer är egentligen ointressant, för ingen kommer undan, även om inte alla hamnar i häktet. Det är kört hur som helst. Eller åtminstone känns det så. Men visst är det samma tjej som är med i The World? Hon som har flyttat till Beijing för att söka lyckan, men även om hon lyckats fly Shanxi så har hon inte kommit undan främlingsskapet och det tafatta kontaktsökandet. Något åt det hållet. (Och det är givetvis Xiao Wu från Xiao Wu som spelar Xiao Wu.)