I fädrens spår för framtids segrar

14 mil på skidor på en dag, det är något det. Först Vasaloppet, sedan femmilen i VM. Tävlingen mellan tävlingarna vanns av Vasaloppet.

Att köra en VM-femmil med gemensam start känns ungefär lika absurt som att avgöra VM-finalen i fotboll med 90 minuters straffläggning. När alla deltagarna, utom möjligtvis Vincent Vittoz, dessutom verkar ha kommit överens om att helt enkelt ge Petter Northug guldmedaljen, så blir det ointressant. FIS, snälla, sluta göra skäl för namnet och inse att en riktig skidåkare klarar av att hålla tempot själv!

Vasaloppet är en annan sak. När man har åkt skidor i över fyra timmar så är man ingenting. Man har reducerats till en typ av singularitet: en kropp som drivs av vilja, och i viss mån kolhydrater och grundämnet syre. Det är ingen tvekan om att Daniel Tynell, som idag tog sin tredje seger, var hårdast av alla. Under de två sista milen förvandas Vasaloppet från en skidtävling till ett metafysiskt frågande. Plötsligt handlar det inte om meriter, utan om något grundläggande i tillvaron. Ingen kan säga var gränsen går mellan det möjliga och det omöjliga: varje lopp är ett nytt svar på frågan.

Här i världsrymden, där vi bor, ser det ut på samma sätt: gränsen mellan kyla och hetta, neutronstjärnor och tomrum, rörelse och stillestånd, ligger insprängd som ett nät i varandets hela struktur. Tomrummet är en absolut kyla, men en stjärna är ett hjärta, som med envis frenesi skapar rörelse. Och liv.