Bäst just då

00-talets 10 bästa skivor?

Agoraphobic Nosebleed: Frozen Corpse Stuffed with Dope (2002)

Grindcore sådär som grindcore måste vara för att man ska kunna lyssna på skiten: påhittig och störd. Gillar man inte det här så gillar man inte musik.

Anna Ternheim: Separation Road (2006)

Vet inte vad hon sysslar med på senaste skivan, men Separation Road är så fin så att jag ganska länge missade att låtarna på slutet egentligen är rätt kassa. Men det gör inget, jag har lyckats lyssna sönder dem också.

Apoteket Apan: Det är något med den där ödsligheten (2008)

Det blev bara bättre och bättre och så här bra blev det till slut. Väldigt smart och snyggt. Och bra.

Basia Bulat: Oh My Darling (2007)

Så gravt sönderlyssnad att jag bara inte orkar med den, men fan vad bra den är egentligen. Lite som Agoraphobic Nosebleed, fast pop. Eller vänta, borde jag använda uttrycket "singer/songwriter"? Nej, för det uttrycket ska man aldrig använda, inte ens om sina värsta fiender.

Bohren und der Club of Gore: Sunset Mission (2000)

Bohrens smått hotfulla ambient-jazz passar perfekt till alla chillout-tillfällen.

Drexciya: Grava 4 (2002)

Jag tycker att Drexciya kan bli lite väl monotona ibland, men här lämnar de plötsligt havsbotten och flyger ut i rymden, och lyckas faktiskt variera sig lite. Det är omisskänlig Drexciya-electro, men ändå annorlunda.

Erik de Vahl: Oh My Spine (2007)

Brusigt och avkopplande som de tidigare skivorna, fast här mycket mer påhittigt och tokroligt. Brdzola skulle kunna vara den bästa chip-låten som inte är en chip-låt. Och så lite stenhård göteborgsk kommunism på det. Som Khonnor, fast inte så jävla tråkigt.

Erik Enocksson: Farväl Falkenberg (2007)

Suverän musik från den inte riktigt lika bra filmen. Passar att koppla av till om man har spelat sönder Bohren und Der Club of Gore. Jag tror att ordet som beskriver den här skivan bäst är "fingertoppskänsla". Och kanske "minimalism". Och kanske typ "Enock måste vara världens roligaste namn". Eller jag vet inte.

The Field: From Here We Go Sublime (2007)

Egentligen ganska tråkigt på något sätt, men den kändes så förbaskat fräsch och härlig ett tag, så jag känner behov av att lyssna på den då och då.

Flaming Lips: Yoshimi Battles the Pink Robots (2002)

Sjukt bra skiva som jag bloggade om här för ett tag sedan, när jag återupptäckte den. Lagom oseriöst och väldigt fina låtar.

Goto80: Made on Internet (2007)

Enligt uppgifter från Statistiska Centralbyrån så har Goto80 släppt flera miljarder skivor (jag är inte fascist, så netlabel-releaser räknas också som skivor) under de senaste 10 åren, men jag väljer ut den här som den bästa. Kanske mest för att "Best of the West" är så jävla härlig, men det finns väldigt mycket annat godis här. Bra blandning liksom.

J. Arthur Keenes Band: Pamplemousse (2009)

Det är så att man kan sätta chipsen i halsen, det är liksom popmusik fast helt chippigt. Visst kan sången kännas lite enerverande i sin snygghet ibland, men låtarna och produktionen är så fina så att man nästan kan vilja gråta lite.

Jonas Lindgren: Lights Will Guide You Home (2006)

Drone med lite popinslag, som gör att den här skivan är något mer lättlyssnad än hans andra verk. En gitarr-loop, lite pling-plong, inte bara brus.

Konono No. 1: Congotronics 1 (2005)

Congo bongo! Fick reda på den här på en techno-mailinglista jag följde ett tag. Techno-gubbarna kände att de fick kontakt med sina rötter när de hörde det här oljudet. Kan bli lite monotont efter ett tag, men bara ljudet gör att jag kommer tillbaks till Konono igen och igen.

Kraftwerk: Tour de France Soundtracks (2003)

Okej, ska man vara hardcore så ska man väl hata det här, och de har naturligtvis förlorat ledningen, men det är fortfarande väldigt bra musik i en stil som ingen annan har lyckats kopiera. Funkar dessutom väldigt bra som bakgrundsmusik när man tittar på cykling på TV. Jag har testat. Skivan är alltså i någon mån per definition bra. Eller åtminstone ändamålsenlig. Och arpeggiona i "Vitamin" är väldigt fina.

M83: Dead Cities, Red Seas and Lost Ghosts (2003)

2009 var året då jag äntligen fick uppleva nöjet att ha på mig kläder från Nordkorea, men redan 2003 kunde man lyssna på M83s Nordkorea-synth. Det är på den här skivan de säger det bäst. Vad de säger vet jag inte riktigt, men det känns som om de pratar om något. Och så finns ju the creator of the universe med och berättar om dittan och dattan också. Som Simon sa: "M83 är den bästa franska elektronika-duon sedan Air. Fast bättre."

Majessic Dreams: Listen to the Moon (2005)

Drömsk popmusik med en produktion som då och då känns aningen hotfull, vilket gör att det inte känns så platt som det skulle kunna göra med en mer konventionell produktion.

Mortifera: Vatiia Tenebrd Mortifera (2004)

Väldigt konventionell black metal i Burzum-skolan, utan mycket som sticker ut. Men det som faktiskt sticker ut är att allt är så klockrent och helt enkelt skönt att lyssna på.

Omar-S: Just Ask the Lonely (2005)

Den galnaste och skitigaste housen. Jag hade hört folk ranta och ravea om hur bra Omar-S var, men när jag lyssnade på den här skivan så fattade jag först ingenting. Det kändes bara hafsigt och allmänt underligt. Men är inte hafsigt och underligt ändå det finaste man kan säga om musik? Om det görs rätt i alla fall. Här görs det så rätt. Han har släppt en massa andra bra skivor, men det är här alla de dummaste idéerna får ta plats. Hela paketet är genialiskt, inklusive omslagsbilden.

Pan Sonic: Aaltopiiri (2001)

Vansinniga finnar som hänger med Erkki Kurenniemi i skumma technobunkrar. Här har de lugnat ner sig och slutat mata toktechno, för att istället spela hotfull ambient. Det lite jobbiga och irriterande är det som gör den här skivan så bra, i kombination med de organiska, levande ljuden. Får mig att tänka på SPK. Den enda finska skivan på den här topp 10-listan!

Peste Noire: La Sanie des siècles - Panégyrique de la dégénérescence (2006)

Peste Noires första, lite ofarliga skiva. Okej, det är black metal, så det beror på varifrån man kommer, men det här är egentligen lite för snyggt för genren, lite för duktigt, välproducerat och ja, gitarrsolona. Det är inte konstigt att det här är deras mest populära skiva, för den är väldigt, väldigt bra.

Peste Noire: Folkfuck Folie (2007)

Peste Noire får givetvis ha flera skivor med på listan, i motsats till alla andra sopor. Här har de släppt sargen, vilket syns på titeln om inte annat. De snygga, lite episka låtstrukturerna är borta, de lugna bitarna, heavy metal-gitarrsolona. Här är det rens som gäller. Det är ett jävla drag från början till slut, med undantag från några sådana där irriterande icke-låtar. Jag kan inte heller låta bli att hata den här skivan lite grann, vilket väl säger en del om hur bra den är. Galna infall och sjukt drag, vad kan man mer begära?

Peste Noire: Ballade cuntre lo Anemi Francor (2009)

Peste Noire får givetvis ha med hur många skivor de vill på listan, men de har inte släppt så mycket mer än de här tre. Senaste skivan är helt jävla störd. Ännu en helt ny stil, men fortfarande väldigt bra. Jag saknar manglet, här börjar det nästan låta shoegaze om det, men det funkar. Kanske inte 00-talets allra bästa skiva, men skulle kunna vara den knasigaste.

Robert Hood: Rare Species (2002)

Robert Hood hade väl sin storhetstid i början av 90-talet, men den här mixen är ganska speciell. Han drar upp tempot till max och mixar mycket av sina egna låtar med andra likasinnades, så det är en timmes minimalistisk, synthig hysteri. Kanske världens bästa skiva att motionera till.

Sunn O)) and Boris: Altar (2006)

Inte riktigt vad man hade kunnat föreställa sig, men någonstans i närheten. Mörkt och doomigt, men överraskande även lite gothigt. Det är inte bara gitarrmuller. Jag tog nästan med Boris "Akuma No Uta" på listan, men struntade i den av någon anledning som jag knappt själv förstår. Den är ju skitbra. Varför har jag inte med den? Jag vet inte, jag kanske är dum i huvudet.

The Twilight Sad: Fourteen Autumns and Fifteen Winters (2007)

Det här är typ sådär som Glasvegas hade kunnat låta om de hade varit så bra som alla tyckte att de var förra året. Shoegaze med hård skotsk dialekt.

Willie Nelson: It Always Will Be (2004)

Kanske inte Willie Nelsons bästa platta, för han hade väl sin storhetstid för sådär 600 år sedan, men en fin liten skiva med musik att luta sig tillbaka till.

Okej, så det kanske blev lite fler än 10, men vad fan ska man göra?